För ganska exakt tre månader sedan blev jag och min nuvarande pojkvän "oficiellt ihop", och allt var frid, fröjd och gulligt, mysigt och fint och jag var överlycklig som äntligen träffat en snäll kille (Mitt ex var bipolär och tog ut all sin ilska, sorg och besvikelse i sin depression på mig och fullkomligt utplånade mitt självförtroende, det tog mig fjorton nånader och min nuvarande kille för att inse det).

Nu till själva problemet, min kille är underbar och fin på de flesta sätt, men vi har lite olika syn på hur ofta man ska höra av sig till varandra och hur man ska prioritera varann. Vi har ett distansförhållande (ca 15 mil emellan, och jag har inte körkort, så det blir inga spontanbesök direkt) och ses i snitt varannan helg.

Jag tycker gott att ett par sms och en stund på skype på kvällen kan man begära när man inte träffas speciellt ofta, medan han inte alls tycker det är så viktigt att höra av sig så ofta, och är fullständigt värdelös på att kolla sina sms. Det kan dröja upp till ett dygn innan man får svar, även om det är nåt viktigt, och då är det tillslut jag som ringer honom och frågar om han fått smset. Jag får ju min stund på skype, men det brukar vara 10-15 minuter, sen måste han lägga på för att han ska raida (han spelar WOW, vilket jag visserligen också gör ibland, men jag prioriterar att svara honom framför att döda monster), och han förstår inte riktigt att jag blir sårad över att fem dagar i veckan bli dissad för ett datorspel, för "han har ju pratat med mig" anser han. Tilläggas skall dock att han inte spelar när jag är hos honom, det hade jag inte gått med på utan blivit skitförbannad över, och det respekterar han.

Hur hanterar man ett förhållande där parterna har så extremt olika behov av att ha kontakt? Ska jag bara vänja mig vid det, eller kan jag begära att han priorieterar mig lite mer också så att jag slipper känna mig lika efterhängsen och sårad? Nån som varit i en liknande situation eller har nån tanke?