Jag skulle nog ha tagit en paus. Eftersom jag är rätt osäker så skulle nog jag gå hemma och oroa mig för att håller på med någon annan där han är och bara må dåligt utav det. Det kanske skulle fungera att gå tillbaka till varandra sen när han kommit hem igen. Jag vet däremot att det aldrig skulle ha fungerat med min förra kille som låg med allt och alla medans vi var tillsammans och bara några meter ifrån där jag bor.

Är nog benägen att hålla med #1. Ta en paus. Kanske inte för att jag skulle oroa mig så mycket över att han hittar någon annan, men mer för att kunna gå vidare med mitt eget liv här i Sverige. Att gå och vänta på någon begränsar en i sin egen utveckling tror jag.

När man jobbar och lever i två olika "världar" och upplever olika saker på varsitt håll så tror jag det kan bli väldigt mycket frustration - man delar inte varandras vardag längre. Om man sedan, när han kommer hem till Sverige igen, fortfarande har känslor kvar och kan mötas i ett nytt förhållande så gör man det!

Jag har haft ett distansförhållande i ca 2 år (och det avslutades för några år sedan).

Jag bodde i Malmö och skulle börja plugga, utbildningen finns i Stockholm, Umeå och Växjö. Min tjej bodde i Stockholm, och vi hade varit ihop i knappt ett halvår när jag sökte. Jag valde utbildningsort helt efter mina intryck av möjligheterna till att få bästa möjliga utbildning, och det var Umeå resp Växjö som var likvärdiga medan jag hade hört lite sämre om Sthlm. Valet blev alltså studieorterna Växjö, Umeå, Sthlm. Jag behöver nog inte säga att det var ett impopulärt beslut?

Jag fick mitt förstaval och började plugga i Växjö. Vi sågs ungefär en gång i månaden, och få ofta fredag eftermiddag/kväll till söndagkväll. Någon enstaka månad sågs vi två gånger, och vid något tillfälle så gick det drygt en månad mellan träffarna. Givetvis höll inte detta, det blev vänskap av det (och det var det kanske egentligen lite tidigare än så, men att vi inte insett det). Efter att ha pluggat 1½ termin så valde jag att avsluta vårt förhållande. Det blev iskallt ett par månader, men sedan togs kontakten upp igen. Idag är vi vänner.

Detta var ändå ett så pass kort avstånd som Växjö/Sthlm. Min uppfattning är att jag tror inte att distansförhållande fungerar, för mig fungerar det absolut inte. Behöver rent för mycket närhet och mys för det.

Vad jag skall ge dig/er för råd är svårt. Det är såklart tufft att utsätta en relation för en sådan stor prövning som det är, risken är som jag ser det uppenbar att något går snett. Samtidigt månar ni båda om resp karriärer, och det tror jag är bra. Man skall inte ge avkall på allt för mycket av sig själv, för att få en relation att fungera (för jag tror att det innebär att man i längden mår dåligt, och det blir relationen lidande av och så har man kanske två "förluster" istället).

Och det är svårt för den ena att hävda att den andra inte kan få ta sin karriärchans bara för att det innebär att relationen kanske inte kan fortgå. För om karriären stoppas där, så kan det bli ett ämne som sedan kommer att ältas i alla år… "men jag stannade hemma och lade ner karriärmöjligheterna för din skull, nu måste du göra detta och detta för min skull…".

Några enkla funderingar… från en som är singel och inte har lyckats "få till" någon relation alls för tillfället, så ta råden för vad de är