Jag har personligen släppt det. Du kan ju ändå inte göra något om han inte svarar.

Ja Hera, jag får släppa det, blev bara lite orolig fastän vi bara är vänner.

klart man blir orolig! 
ska man sluta vara orolig för att man inte kan göra något?!
orolig är man väl för att man bryr sig om någon?
har du hört något mer ifrån han?  
jag hade nog skickat fler sms eller ringt för att se så att inget allvarligt hade hänt, iaf om de va så att vi ofta pratade eller hörde av varandra.
självklart kan du inte göra något om han inte svara men han kanske mår dåligt och behöver en vän?

#3 Jag är fortfarande orolig, har messat o ringt men inget svar, vi fick en väldigt fin kontakt som vänner. Kunde prata om allt så det här är verkligen olikt honom. Lite rädd att han börjat dricka igen, han har haft väldiga problem med alkohol tidigare men nu varit nykter i flera år.

Tycker ändå han skulle svara mig, han borde förstå att jag blir orolig men ska göra ett nytt försök ikväll.

Inget svar du kommer gilla, men han kanske försöker bli av med dig? Vissa puckon gör ju så och antar att man bara lever vidare hursomhelst. >.<

#4 tråkigt att höra att han inte svarar :/ å hoppas verkligen inte han börjat dricka igen!! 

mår man dåligt så tänker man oftast tyvärr inte på andra än sig själv :( 
hoppas du får tag på han snart så du slipper vara orolig. 
kram!

Fick svar ikväll, han mår fruktansvärt dåligt, har inte orkat svara tidigare. Han har tyvärr börjat dricka igenMen jag kan nog inte hjälpa om än jag skulle vilja…

#7 skönt att du fick svar ändå, och tråkigt att de va som du trodde :( 
som du säger kan du nog inte hjälpa om de är nåt som är återkommande, han måste vilja de själv. kram!!

Instämmer med det som redan skrivits här. Han måste vilja att bli hjälpt mot sitt drickande, annars är det nog dömt att misslyckas. Kanske inte hade varit så trevligt att ha en packad deprimerad killkompis på besök när du ska träffa din nya kärlek?  Fast samtidigt förstår jag dig att du vill bry dig om honom.

Nej, kanske är bäst att ni släpper varandra.

Är det alkoholproblem inblandat så hade jag definitivt släppt det. Det är himla svårt att vara vän med och försöka hjälpa en sådan person.

Nu har jag inte haft för avsikt träffa honom heller, han måste ta tag i sina problem. Kan nog inte hjälpa honom, men trist för han har varit en riktig vän men bara vän.

#10 alkoholism är inte alltid något man väljer, om någon av dina vänner skulle få problem och börja dricka skulle du bara skita i dom då? 

#11 han kan fortfarande va en bra vän, vare sig han har sina problem och vare sig man ses eller inte, men han måste nog reda ut sina problem. 
en av mina bästa vänner har ja träffat en gång, men vi håller kontakten på telefon, msn och mail.
vi hörs inte hela tiden för vi har båda vårat eget. men han finns nästan alltid där när man behöver honom.

#12 Alkoholism är inget du behöver berätta för mig om. Jag har tyvärr levt väldigt nära det.

Och skulle någon av mina vänner bli alkoholist(syftar nu på grov alkoholist,en person som väljer alkohol före allt annat), ja då hade jag slutat träffa dem men talat om var jag finns om dom väljer att bli nyktra.

#13 men herregud de gör ja inte ja ställde bara en fråga. 
jag vet själv hur det är, min pappa dog som en följd av sin alkoholism. 

och de här handlade väl inte om att han helt plötsligt blev grov alkoholist, han har alkoholistbakgrund och nu mår han dåligt. 
han har druckit men han har också vart nykter länge, så kanske de kan va bra att ställa upp som vän och försöka få lite vett i honom nu istället för att lämna honom när han kanske behöver de som mest?

Jag skrev hur jag gör.

Och jag hoppas innerligt att personen har fler vänner än en som han aldrig träffat. Jag ser inte att en person från internet ska känna att den behöver ta på sig ett sådant ansvar, inte  heller HUR en person genom telefon och chattar ska kunna hjälpa.

Det är familj och vänner som ska finnas där, finns inte dom så är det ännu värre.

TS kan absolut ha telekontakt, men inte träffa personen. Som tur är skriver TS att hon inte tänker göra det heller. För man vet aldrig vad en alkoholist som mår dåligt kan få för sig att göra, speciellt inte en som man inte känner irl.

Kan bara instämma i vad Hera säger. Vet också mycket väl vad det innebär att ha en gravt alkoholiserad människa inpå sig. Man kan hjälpa till en viss gräns, men sedan så måste personen ifråga ta tag i sitt liv själv, och vilja bli hjälpt. Ingen släkting eller vän kan hjälpa till om man inte vill bli hjälpt själv. Man kan bara säga, som Hera redan sagt här, att man finns där för dem när de blivit nyktra och kan tänka klart.

jo fast de jag menade var att har de inte gått så långt så kan en vän i telefon kanske hjälpa att få en på rätt tankar? 
inte att hon ska åka dit å lösa problemet. 

jag har inte sagt att hon ska ta på sig nåt ansvar att göra honom "frisk"
och jag kan tala från egna erfarenheter att de verkligen kan hjälpa att prata med en vän i telefon om man mår dåligt och har "dåliga" tankar.
alla har inte heller familj.
vänner tycker jag man kan va vare sig man ses eller inte.

Jag är inne på samma tankebanor som Fnuha.

har inte läst allt.. men varför försvinna för en vän som mår dåligt? varför inte försöka stå kvar och stötta den personen igenom problemen och få den att komma tillbaka på fötterna igen.. Även fast personen har alkoholproblem så kan dom även behöva ens hjälp! speciellt när dom har varit nyktra ett par år och gjort ett återfall pga att dom inte mår bra!

Självklart ska man finnas där och stötta. Det håller jag också med om. Men frågan är också hur man ser på "hjälpen"? Försöker man stötta och försöka få personen på rätt väg, utan resultat, vad gör man då? Ska man bränna ut sig själv och se personen ifråga deka ner sig ännu mer, eller ska man ställa kravet på den att hjälpa den med att få hjälp av proffissionella människor som kan det där med avgiftning, även fast man märker att personen inte vill och bara kommer med undanflykter?

Och vad gör man om personen ifråga vägrar att ta hjälp, utan bara fortsätter? Har både läst och hört om både föräldrar och vänner som stängt ute sina alkohliserade/grogmissbrukande nära och kära, just för att de måste sätta en gräns för sig själva i vad och hur mycket de orkar ställa upp.

Ibland kan den rätta hjälpen vara just att man sätter ner foten och markerar att nu är det nog. Ibland så kanske tvångsintagning på en klinik kan vara det rätta. Även fast detta kan låta brutalt. Får sedan personen återfall gång på gång efter det, så undrar man ju också hur länge ska man som medmänniska orka stötta? Blir det återfall på återfall, så funderar man ju om personen verkligen VILL ha hjälp…

Var går gränsen? för att hjälpa hur mycket som helst, utan resultat ??