Vi har försökt i snart två års tid, men inte lyckats, så istället jobbar vi hårdare med bråken och varför de uppstår. Vi kan ju uppenbarligen inte vara ifrån varandra, så då får man stå ut med tjaffs och bråk ibland :P

Vi försöker att ta bråken seriöst och prata igenom dem, men samtidigt gå vidare så snart de är lösta för att inte infektera relationen i övrigt.

Men huruvida det är dags att gå vidare eller ej, är upp till dig/er… Man kan acceptera problemen, lösa problemen eller ge upp.

Jag har försökt att få oss att tillsammans lösa de bråken som kommer upp ofta genom att lista dem och sedan försöka komma fram till varför det blir bråk och hur vi kan undvika just de bråken. Fast han blir typ stressad av det och vill inte sönderanalysera allt. Jag har relativt lätt att gå vidare efter att man sagt att ett bråk är löst, det jobbiga är att jag vet att det kan påverka honom veckovis.

Det är lite samma med oss, bråkar hela tiden men kan inte vara ifrån varandra:)

Ofta känner han att han inte har ork och tid att lösa bråken, han vill istället bara lämna det,låta det försvinna av sig själv (fastän de inte gör det). Eller så blir han stressad för att han har annat att göra och säger att han inte har tid att prata om det.

Vi satte upp som mål nu att försöka undvika att bråka en vecka, och vi klarade fyra dagar. Det gör att det för mig känns lite hopplöst, jag vill ju ha en trygg och lugn relation men jag vill ju ha den med honom. Han vill samma- med mig. Men ibland undrar jag om vi verklign funkar tillsammans:(

Låter som om vi har en väldigt lika situation! Fast jag är som din kille i det här fallet. Jag hatar verkligen att analysera, prata, be om förlåtelse för varje stavelse som blivit fel i kommunikationen osv. Det gör mig arg och stressad och jag önskar att min pojkvän bara kunde LÄMNA skiten ifred nångång. Men samtidigt så förstår jag ju att vi inte kan lämna allt, för då kommer vi ju ingenvart, så jag pinar mig igenom samtalen, och jag måste säga att jag lärt mig en hel del om migsjälv i processen! Jag vet nu vad jag gör som skapar problem från mitt håll, jag vet vad han förväntar sig för att vi ska lösa problemen och jag vet att det finns saker jag behöver jobba på. Och även om jag inte lyckats förändra migsjälv (och han inte har kunnat ändra på sigsjälv heller), så gör det ju ändå att vi kommer vidare i processen snabbare.

Något som också hjälpt oss en himla massa i strävan efter att inte bråka är att spendera mindre tid ihop. Jag insåg att många gånger så bråkade vi för att vi var uttråkade och griniga och därför gnällde och tjaffsade, vilket i sin tur blev ett bråk. Nu gör vi mer saker på olika håll (även om vi är i samma hus), och det är mycket mer harmoniskt! Vi har insett att sitta och glo in i väggen en hel dag tillsammans inte fungerar, så även om vi bara sitter vid datorn, så sitter vi i varsitt rum. Då kan vi titta på serier, skriva på forum osv utan att den andra stör, utan att vi känner att vi måste "underhålla" varandra m.m.

Jag har även behov av att få en dag för mig själv då jag kan göra saker helt för mig själv utan att behöva ta minsta hänsyn till någon annan människa. Så vi har löst det så att han jobbar en av dagarna jag är ledig, så att jag får den dagen till mig själv. Det har också hjälpt. Jag blir gladare och trevligare av att kunna göra alla de saker jag tycker om, men han hatar :)

Det låter väldigt bra! Det låter som att du är litegrann som min kille faktiskt, han har också ett behov av att få vara ensam ibland och inte vara med mig hela tiden. Jag kan känna samma sak fast jag gärna tillsammans ofta:P men detta försöker jag respektera väldigt mycket, för att inte kväva honom!

Vad roligt att höra att du ändå fått ut något av att liksom sitta igenom de där samtalen och förstå att de behöver gås igenom:) Jag tror att i båda våra håll kanske det behövs en gyllene medelväg- vi som analyserar och vill prata får försöka göra det mindre och de som inte vill prata och analysera så mycket får försöka göra det lite mer:P

Jag ska försöka följa ert exempel! Nu bor visserligen inte vi ihop (jag bor själv och han har preciiis flyttat till sin första egna lägenhet) men om vi umgås ofta kanske man kan försöka slappna av och njuta av att man kan vara i samma lägenhet, med varandra även om man inte gör allting tillsammans då:)

Ganska skönt att höra om en liknande situation som funkar, nu känner jag mig mycket gladare:D

Ja, speciellt när man INTE bor ihop så blir det lätt så att man sitter klistrade på varandra, för man känner att man "ska" umgås varje minut eftersom man är på besök, men så behöver det ju inte alls vara :) Vi hade samma problem när vi bodde isär och när vi just flyttat ihop. Det kändes som om vi var tvungna att umgås hela tiden och göra allt tillsammans haha.

Exakt så är det! Ibland när vi INTE umgås under en kväll när vi är hos varandra kan jag få lätt panik över att vi inte umgåtts, fast jag har börjat bli mer tillfreds över det:P Ibland tänker jag inte ens på det längre:P Jag har tidigare föreslagit en datenight, en kväll när vi liksom är med varandra, och kanske att när vi kommer hem till varandra eller någon gång under kvällen bara ta några minuter och umgås med varandra, så kanske den där andra tiden blir mycket mer avslappnad:)

Att ha ett gemesamt intresse för något kan vara bra det med.

Soleii, lät lite som mig är, fast vi har det såhär.. vart ihop i snart 4 år, inte flyttat ihop än , så jag blir gärna otålig! och då kan jag bli gnällig! och då man sen setts en liten runda kanske i veckan istället för bara ett dygn i veckan, så blir jag genast lugnare, haha.. Men det är väl den där saknaden antar jag ..

När det är dags o gå vidare däremot tror jag är då man känner att det tar mer energi än att man får energi av att vara ihop med personen, samt också att man är mer ledsen eller arg än glad med personen, eller bråkar så mycket så det får en att må dåligt i allmänhet.

#8 jag blir också sjukt gnällig när jag blir otålig:P

jag är nog faktiskt oftast ledsen eller jag vet inte, frustrerad med min pojkvän.

Vi har verkligen kommit till det där stadiet nu också när vi inte gör nååågonting. Så fort vi kommer hem till honom eller är hemma hos mig så är det tv tv tv som gäller. Det funkar inte ens att försöka hångla upp honom eller förföra honom, han är ändå mer fokuserad på tv:n och det slutar nästan alltid med att han föser undan mig för att jag stör hans tv-tittande. Jag tycker att det är ok att mysa med tv ibland eller han tittar på v och jag är på datorn eller något, men inte hela tiden! Jag har försökt föreslå tusen gånger att vi ska promenera men det slutar alltid med att vi inte gör det. jag föreslog bio förra veckan och det var mysigt, men jag menar, han orkar inte ens ta sig tid att sitta en halvtimme och bara prata med mig. för han är så trött när han kommer hem säger han. och så är han trött hela helgerna.

jag gissar att det finns fler med samma problem, en partner som bara tittar på tv:P råd på detta? det är en sak som tar energi från mig, att vi aldrig direkt göra något tillsammans eller har kvalitetstid tillsammans.

Efter 5 år har vi nu klarat det, men shit vad jobbigt det har varit. Vi har gjort varandra så sjukt illa under tidens gång. Nu har vi kommit till en punkt då vi vill kompromissa på ett annat sätt. Vi har gjort slut, blivit tillsammans, gjort slut, blivit tillsammans och kan inte heller vara utan varandra, men tydligen måste man nå en punkt där båda vill ge med sig. Vi flyttade isär, det var en stor del och vi gör mycket mer saker tillsammans och vi ser till att prata mer om allt med varandra. Lite påtvingat i böjan, men nu naturligt. Vi bokar in dejter och liknande för att göra mer ihop, ser till att komma bort från filmsoffan etc. Men båda måste ju inse att det är dags att förändra saker och verkligen vilja kämpa för det.

Parterapi kanske skulle vara lämpligt?:) Det ska ju vara gratis.

#3  Vi är rätt lika i våra förhållanden ;) Har sett det i någon annan tråd också. Haha Tycker heller inte om att älta ssamtal om precis allt. >.<

Bråkar man mycket i ett förhållande så tror jag att det ofta rör sig om att man älskar situationen med att ha en nära partner mer än partnern i sig, det är inget att bygga ett förhållande på. Jag och min pojkvän ventilerar genom samtal med varandra och då uppstår inga/få bråk.