Som vanligt så har jag huvudet fullt innan jag sätter mig vid datan, men så fort jag sätter mig och kommit in på min inlogg så försvinner allt. När jag senare kommer in hit är det helt väck, jag vet ingenting längre.

Pappa har blivit så sjukt annorlunda nu, för 3år sedan påbörjade jag inridningen av vår 5åriga egenuppfödda fjording, idag är hon en jätte fin dressyr/hopp och kör häst som har mycket potential i sig.
I år ska jag rida in pappas nya häst, pappa räknar blankt med att jag ska rida in honom. Det enda han sa när han såg annonsen var: Nu har du något du kan forma direkt ifrån början.
Översättning: Nu har du något att göra till sommaren, han ska vara klar att rida ut på i slutet av maj.

Han räknar blankt med att jag ska rida in honom, jag vet att man inte får vara mindre än 2st när man kör/rider in en häst. Med vår fjording var jag tvungen för pappa tog sig aldrig tid att hjälpa. Jag och fjordingen hade en enorm tillit till varandra och allt gick klockrent.
Jag och nordisen har också en stor tillit för varandra men nu satte pappa ner foten och sa att absolut ingen inridnings form på honom så länge inte jag är med.
Jag förstår och vet att man inte ska vara mindre än 2st på sådant här, dock vet jag också att om man har tilliten till varandra (häst/människa) så ska man inte behöva vara två. Dock kan man aldrig uppnå den tilliten enligt pappa.

Enligt pappa skulle nordisen gå att rida på nu, jag har fått skäll för att han inte haft sadel ens en gång. Jag har fått skäll för att han inte går att rida än på men det är pappa som aldrig tagit sig tid, som det ser ut nu kommer denna nordis aldrig att kunna ridas på för pappa kommer aldrig att ta sig tid.
Det spelar dock ingen roll för mig, det är inte för min skulle jag ska rida in honom, det är för att pappa blankt räknar med det eftersom att jag lyckades super bra med fjordingen och de andra som jag red till som kom ifrån andra personer.
Jag vet varför han räknar blankt med att jag ska rida in honom, det är för att jag kosta ingenting.
Skulle han lämna ut honom till någon som rider in nordisen så skulle han ha fått betala minst 5.000kr och det har han inte råd med så då räknar han med mig.

Jag har aldrig fått tack för vad jag gjort med hästarna, för hur mycket tid jag lagt ner på de. Enbart skäll.
Jag la ner 6 månader på att träna upp den andra nordisen för en ritt pappa skulle på som är 18mil - för han kan inte träna henne själv.
Inget tack fick jag för de, veterinären som besiktade henne innan jag startade besiktade henne efter jag tränat upp henne och av honom fick jag beröm - men inte av pappa.
Det enda jag fått av pappa är skäll, jag gör tydligen aldrig något och jag gör aldrig något bra enligt honom. Bara fel, fel och fel.

Pappa är sur på mig för att nordisen inte går att rida nu, men jag får inte heller påbörja någonting om inte pappa är med och han är aldrig hemma. Det är så jobbigt, jag får enbart skäll för det jag gör medan jag får beröm av andra för att jag gör ett super jobb.
Men i pappas ögon finns bara negativa saker, allt positivt vänder han alltid till något negativt. Hur och varför vet jag inte.

Jag har hållt på med hästar i 13år, utbildning och tillridning har jag hållt på med i 6år. Pappa har aldrig kunnat någonting om hästar, men nu tar han åt sig ALLT han hör ifrån andra personer och försöker överglänsa (inte vet jag) och trycka ner mig eftersom att jag har "fel". Till och med, med saker som han vet själv är fel och som han vet att jag kan mycket bättre.
Jag får skäll för att jag tar mig tid och tränar upp HANS hästar, jag är en otacksam snorunge i hans ögon. Men utan mig hade hästarna bara stått i hagen och blivit feta och otränade, det vet pappa men han erkänner det aldrig.

Han klagar ständigt på att jag aldrig säger tack för att han tar hand om mina kaniner när jag går i skola, han blir förbannad eftersom att det är så jobbigt och han får aldrig tack.
Men han får tack väldigt ofta, jag har köpt blommor åt honom och skrivit kort - men han vill inte se/höra det tydligen.
Jag får jätte mycket skäll, trots att han vet att kaninerna är det som håller mig vid liv till en väldigt stor del. Jag har haft kaniner sedan 3års ålder, de betyder enormt för mig.
Djur överhuvudtaget betyder enormt för mig, ändå hotar han med att sälja allt eftersom att "jag gör aldrig något" och jag är "så jävla otacksam". Jag fattar ingenting enligt honom, jag gör allt fel och aldrig något bra.

Det jobbigaste är, han säger inte tack.

Vet inte hur sluddrigt allt blev nu, hur mycket fel det blev - jag kan inte se mina egna skrivfel så kan lätt bli helt fel meningar som skruvar allt men förhoppningsvis blev allt rätt…
Det är så himla jobbigt, jag har flera gånger sagt att jag kan sälja bort alla kaniner eftersom att de är så jobbiga att ge en full näve hö varje dag, jag skötte stallet och mockningen (allt) hela förra året samt städade inne (allt) och det fick jag heller inget tack för - bara skäll eftersom att jag inte gjorde något.

Jag är tydligen bara en otacksam liten slampa i pappas ögon!
(han antydde slampa eftersom att jag har pojkvän OCH killkompisar varav en av de bor i samma by som mig och killen och han var hem till mig och vi gick in på rummet och redde ut vad som hände och som gjorde att denna kompis stack och inte ville veta av mig. samt att jag hade en kompis i stan som kom hem till mig 2ggr. Jag har enbart haft killkompisar och max 2 tjejkompisar men nu när jag har pojkvän ska jag tydligen vara slampa för det)

Vad TUSAN gör jag för fel!!??