En sak, TA det sista hoppet från henne. NU!

Finns det inget hopp så låt henne inte tro det. Då kan hon börja sörja och ta sig igenom det här. Låter du henne gå och hoppas så kommer hon inte börja sörja och bearbeta utan må dåligt mycket längre tid.

Bättre att döda det lilla hoppet direkt så hon kan fortsätta sitt liv.

Sen förstår jag att hon säger som hon säger för det är antagligen så hon känner. Men det är inte ok att hon lägger det på dig. Du är också viktig. Du kan inte stanna med henne bara för att hon skulle må bättre av det.

Och ja, man dör lite när nått sånt här händer och man fortfarande är den som älskar. Men man kommer över det, det måste man. Det kan ta år men det går.

Även hon inser säkert att man inte kan vara med någon man inte älskar på rätt sätt, fast just nu gör allt så ont i henne att hon inte är logisk. Stå för vad du säger och ta dig därifrån. Det är faktiskt det hon behöver även om hon absolut inte vill det.

Dra inte ut på tiden, bättre att få det gjort.

Har ni provat familjerådgivning?

Även om det inte finns hopp så kan det vara av värde med rådgivning, eftersom det kan hjälpa er att bli klokare av det som hänt. Om man tvingas prata igenom  inte bara det man själv hittar på att älta utan även det en neutral utanförstående person kan frågaom kan det hjälpa till en bättre separation. Och med alla gemensamma barn så kommer ni ju på något sätt hänga ihop forever, ni kommer troligen få gemensamma barnbarn, och då kan det nog vara värt att lägga lite tid o energi på att få så bra separation som möjligt.

Spararerade för 11 år sedan och vi var hos rådgivare när det "var för sent". Man kan inte få fart på en brasa om inte det finns minsta lilla glöd kvar.  Men rådgiving förde vidare det konstruktiva samtalet och medverkade till att vi fick pratat det som behövdes på ett bra sätt och kunde fortsätta våra olika liv som kompisar (åtminstone efter nåt år).

För övrigt håller jag med Sara om att INTE ljuga, du gör henne ingen tjänst genom att vara oärligt "snäll".

Kunde inte sagt det bättre än Sara gjorde.

# 2 Bra idé!

Speciellt när det är barn inblandade så kan det vara bra att kunna prata och se den andres sida. Att kunna vara respektfulla och kunna kommunicera.

#0 Känner du som du gör kan separation under viss/längre tid vara ett allternativ kanske så att du verkligen känner att du gör rätt.

20 år lång tid och ni känner kanske varandra väl.Troligtvis är det svårt för henne,kanske har hon hamnat i en form av lite psykologiskt beroende till dig av din svartsjuka och otrohet som troligtvis tuffsat till henne och är kanske osäker om hon klarar sig.

Det är nästan omöjligt att råda i andra människors liv.

Du skapade livet med din fru en gång och det är nog bara du som kan bestämma hur det ska sluta nu.

Jag känner igen mig en hel del, även om också mycket skiljer sig. Är nyseparerad efter ett 15-årigt förhållande/äktenskap med tre barn. Jag var väl mest i din frus sits. Beslutet var helt och hållet min mans och kom som en blixt från klar himmel för min del. Till skillnad från er hade vi dock ett bra äktenskap hela tiden. Kanske "för bra"?

Jag håller med om att du måste släcka hennes hopp. Att min man gick med på att göra "ett seriöst försök"  fast det absolut inte fanns något hopp och han inte försökte ett enda duggg är i efterhand det absolut största sveket i mina ögon…

Jag håller också med om att ni ska ta stöd av någon form av samtalsledare. Det heter inte rådgivning, eftersom de inte ger råd utan bara hjälper till så att man själv kommer längre i sina funderingar. Självklart kan de svara på praktiska frågor också, eller hänvisa till andra som kan, t ex när det gäller ekonomi och barnen. Var även klar där, inför både denna person och din fru, med att ni är där för att få till en bra skilsmässa och inte för att rädda äktenskapet.

Stort lycka till säger jag!

Jag är frun han talar om, jag vet att jag letar efter en nål i en höstack men han är inte ritigt ärlig med allt. Vi skulle ge det en chans, va intima när han i själva verket visste att vi inte skulle ge det en chans på riktigt.

jag ber om rådgivning, att göra det tillsammans för det kostar oss ingenting men han vägrar för han vet att det är helt dött, han vill inte hitta tillbaka, han vill inte vara vi mer… men att lutra mig för att vara intim och utnyttja mig på det viset, ljuga för ungarna och ge dom hopp.

Jag vet att jag håller på, men han ger ju dubbla signaler  hela tiden, han säger att han dras in i saker för att han inte vill se mig ledsen men jag sa t.ex till om intima saker, att jag kommer inte må bra av det, kommer att känna mig utnyttjad men han tjatade och tjatade och en sån sak är ju viktig för att känna samhörighet så jag gjorde ju det för vår skull, inte för nåt behov eller elakheter.

Uppe på allt detta så får jag eller kan jag inte riktigt vara ledsen, sörja för vi bor inneboende och kan inte ta mig härifrån och för honom är situationen likadan.

Jag tycker att med hans ord, hur mycket vi har betytt som par, hela vårt liv tillsammans, så kan vi ta den chansen likaväl som han bara gick och inget gjorde men han vill inte det.

Så är allt i vårt kaos, ja visst har jag svårt att acceptera och släppa taget för det är ju ändå 20 år tillsammans men att gå och inget göra och låta allt bara rasa samman när vi hade chansen, större chans än nu och sen också bara vägra att ge mig chansen och gå och prata med nån som vet hur vi ska samtala än att bara som tokig babbla samma sak om och om igen, det förstår jag inte.

Han säger att kunde jag trolla och få det tillbaka, känslorna alltså hade jag gjort det…jag ber ju om den chansen, jag ber ju om att kanske få hjälp med att bearbeta om det är totalkört men inte.I nästa sekund så vill han inte ha tillbaka det, den känslan han hade för mig, men det beror inte på något jag har gjort utan bara är så.

Han tycker att han gett oss den tiden som va för oss, 20 år och nu är det stopp., pratar om ödet.

Är det så konstigt att man är snurrig av allt, tar i mig och beter sig som han vill att det ska vara vi men tänker att det finns ingen möjlighet och vill inte ha det som va vi, va är det som händer?

# 7 Först vill jag bara beklaga er situation, jag har inte varit med nån i tjugo år men att vara den som har känslorna kvar, det vet jag hur det känns.

Mitt råd till dig är att sluta be om chansen. Du ser vad han skriver och du vet att han ger dig dubbla signaler. Ju snabbare du accepterar att det är över, ju snabbare kommer du må lite bättre. Men tillåt dig att sörja, det måste ut och de närmsta veckorna kommer vara svårast.

Du, och han, är värda att vara med någon som älskar er på rätt sätt. Du ska inte vara med någon som inte älskar dig även om du älskar honom. Det är att vara orättvis mot dig själv, att göra dig själv illa i längden. Du förtjänar äkta och riktig kärlek. Och sluta genast med all intimitet, det gör ont, ont, ont och ja man känner sig uttnyttjad även om man går med på det av fri vilja.

Nu förstår jag att er bostadssituation inte är så bra men det bästa vore om ni kom bort från varandra ett tag. Har ingen av er någon vän ni kan vara hos ett tag?

Vad jag menar med min text är att han är inte alls den känslosamma personen som han vill ha fram när det gäller detta. Att han står ut med att lyssna på mitt babbel om och om igen för att jag ska få sörja…så är det ju inte, utan han kan ju inte få tyst på mig så han har ju inget val. Jag vet att jag håller på som en idiot, sårar mig själv och jag vet att jag förtjänar bättre nu som situationen är, men med vetskapen om hur vi är tillsammans, va tillsammans, så kan ingen få mig att känna igen och därför så kämpar jag. Jag menar bara att så omtänksam och så mycket som jag har betytt och så mycket som han säger att jag betyder som person, för vårt förflutet som vi haft, att han inte skiter i mig utan bryr sig, hur kan man göra så då?, utnyttja en person på det viset för sina egna behov eller som han säger att det va för att jag inte skulle tycka att han inte gav tillräckligt för att få det att fungera trots att jag bad om att vi skulle låta bli ett tag, att känslan av att det är rätt att göra det växer fram med tiden, men sen inte kunna ge mig att få gå och prata med nån som vet hur man ska medla, få fram svar kanske som han inte kunnat ge, ge oss en möjlighet att få tillbaka allt det som va så bra enligt hans egna ord, varför vill man inte kämpa för det utan vilja leva ensam för att han tror att ödet har sagt sitt, va kan vi förlora på det? Jag kan ju också få hjälp och kanske komma till insikt av det istället för att gå såhär och bonusen kan ju bli att vi hittar tillbaka.han har ju sagt att kunde han ändra på hur han känner och tänker just nu så skulle han göra det, men ger det ändå inte chans att prata med nån, om det så bara skulle vara för min skull, jag vet ju att vi inte går dit med en massa plus i kanten, jag vet var vi står, men jag kan känna att han kan låta mig få göra det , den sista chans som finns och inte behöva undra sen "tänk om".

Jag ska inte känna att något beror på mig, vi som personer tillsammans har haft det bra säger han och han ser inte heller att han kan få det bättre, men vill ändå inte utan väljer hellre att leva själv. Vem vill inte leva ihop med någon, få kärlek, dela upplevelser och prata med när man kommer hem efter en dag på jobbet, varför vill man inte ha det? Varför skulle jag inte tro att det beror på mig?

Jag vet att jag för min egen skull måste ta vägen nånstans och nej vi har inga möjligheter hos nån som skulle vara bra utan tyvärr bara mer stressande. Jag försöker att ta mig härifrån, tro mig.

Jag vet att en vardag för egen del med mina barn kommer att bli bra, kan bara vara jag, men tyvärr så är det svårare än så, att ta mig härifrån alltså.

Jag är inte rädd för att var själv, eller jag kommer ju inte att vara det med fem barn, har varit det ganska mycket även om vi har varit två och ekonomisk trygghet har inte funnits innan utan det får jag på egen hand, allt sånt blir bara bättre men jag tycker med vår bakgrund och allt vi gått igenom så begär jag inte så mycket genom att han följer med till nån proffessionell och pratar.

jag vill absolut inte verka otacksam för dina svar, denna omtanken är mer än va jag har fått nånstans.

# 9 Fast om han inte älskar dig längre så gör han inte, och det skulle han inte börja göra igen även om ni pratar med någon proffesionell. Man kan önska ihjäl sig att situationen är en annan och jag tvivlar inte det minsta på att han önskar att han kunde älska dig på rätt sätt igen. Men finns inte känslan så gör den inte, och inget kan få den att komma tillbaka då om den verkligen är borta.

Men visst är det ändå bra att gå på samtal, att ha någon där som kan hjälpa till att reda ut och kanske rensa upp lite bland alla andra känslor. Kanske mest för barnens skull, för det är de som blir lidande om ni inte kan samsas.

Om ens känslor har dött, så har dom. Ingen terapi kan väcka de döda, tyvärr. Att tro annat är bara att lura sig själv, och det är inget bra.

Men terapi kan som sagt vara bra för att ni ska komma vidare, gå frammåt och inte bakåt.

Jag menar bara att varför är han så rädd för eller hur jag nu ska förklara det att gå till nån och prata med, han förlorar ju inget på det?

Varför väljer han att leva själv när han kan tänka tillbaka på hur han kände innan och hur bra det va?

När han va i min sits, när jag ville lämna allt bara för alla svek så kämpade han, kunde säga va som helst, att vi skulle prova allt bara för att chansen fanns, lovade allt men nu när det är omvänd situation, visst jag hade känslor för honom men absolut ingen tillit, bortblåst men jag arbetade tillbaka för vår skull, varför är det så svårt för honom att ge mig detta då, som sagt han förlorar ju inget på det men han säger att han inte vill ha tillbaka oss hur bra det än va, jag förstår inte riktigt. han säger att han tänkte och hoppades så på oss när han märkte att det började gå utför, ville inte att det skulle bli såhär, men inget av den kämpaglöden är ju kvar.

Den känslan kan ju inte bara försvinna, allt det vi stod för kan ju inte bara försvinna menar jag för han kan ju tänka tillbaka på hur bra det va.

Varför väljer man bort en sån sak?

Att leta skuld är mänskligt men inte konstruktivt. Det är nog mycket sällan en persons skuld att en relation tar slut. Inte en person som misslyckats utan "vi"et som inte lyckats hålla kärleken vid liv.

Min erfarenhet är att med hjälp av samtal med professionellt stöd kan man/båda bli bättre på att se sin egen roll i detta "vi" som inte lyckats.  Och det gör det lättare att försonas med sig själv, den andra och situationen och att fungera sen med bättre självinsikt och ömsesidig respekt.  Och jag tycker att när man har gemensamma barn är man skyldig att för deras skuld separera på ett så bra sätt som möjligt. Familjerådgivare arbetar altså inte bara med relationskriser där målet är att reparera relationen, utan även med separationer.  Våran rådgivares första fråga till oss var: Är det reparation eller separation det handlar om?.

Ja allt ni säger stämmer ju, jag vet, men han pratar emot allt detta, har tagit i mig och allt sånt man gör men allt är ändå dött, hur kan man göra dessa sakerna då, när han vet att jag bara kommer att må värre och det vill han ju inte, varför lova barnen när han vet att det inte blir så bara för att undvika att jag inte ska må dåligt, dom då?

Hur kan man va en person ena sekunden, känslor och allt, dyrka marken man går på och sen på ett tärningskast bli en annan och inte bry sig alls om nåt, vanligt folkvett.

#13 Man väljer inte det man känner och tyvärr kan känslor förändras drastiskt under ens liv. Jag tror inte allting försvann, men just känslorna man behöver för ett förhållande kanske har gjort det, och då är det snällast för alla att inte leva i en lögn.

Det är inte samma sak att stanna med någon som varit otrogen och fortfarande älska personen som att vilja skilja sig för att känslorna inte finns mer. Du stannade för att du älskade, han verkar vilja gå för att de känslorna inte är kvar.

Till pyroman!! jag tycker att det är hans fel, han gav ingen chans alls att få vara med och rädda oss som han ville utan gick med egna atnkar och trodde det skulle lösa sig självt.

# 13 Ingen kan leva på minnen.

Och jag tror att han inte vill gå för han vet att han inte vill mer och för att han vet att du hoppas på att samtal ska kunna få er ihop igen. Och det vill han inte för han har inte de känslorna.

Jag förstår bättre än du tror, speciellt de där tänk om känslorna. Been there, done that.. Hoppet är det sista som överger en människa och ju snabbare man tar död på det hoppet, ju snabbare börjar man bearbeta och gå vidare = må bättre.

Men han försökte ju att stanna kvar genom att tro att han kunde fixa det själv som man inte kan, han lämnar ju för att känslorna försvunnit, han gav ju det inte en ärlig chans och nu är det mycket troligt att det är försent, men varför kan han inte bara följa med och prata, han kämpar ju inte nu bara för att han känner som han känner, helt normalt, men va är det som är så farligt att gå dit när han en gång i tiden kunde kämpa själv, varför inte försöka tillsammans med all fakta på bordet, med riktig hjälp.

Varför har han så svårt att ta den chansen, ingen tvingar ju honom att stanna om han inte vill, bara ge det en chans för allt han har trott innan har ju blivit fel, kan vi inte då göra som jag ber om och kanske, bara kanske få det rätt som han från början ville

Mycket av hans tänk beror ju på hur han känner just nu för att allt har blivit som det har blivit, lika mycket som jag inte inser eller vill släppa taget som det heter.

De var fint av honom att delge dig att han startat en tråd om ert förhållande.

Ja det ligger ofta i otrogna o svartsjuka mäns natur att vilja delge och vara öppna om allting.

# 19 Men vad ska han kämpa för om han inte älskar dig längre? Förra gången så älskade han dig och ville kämpa.

Nu vet jag ju inte allt som hänt och så men finns inte kärleken så är det ingen ide att kämpa, för det finns inget att kämpa för. Det ni ska kämpa för i så fall är att kunna ha en rak och ärlig kommunikation och skiljas som vänner eller iaf inte ovänner, främst för barnens skull.

Om kärleken finns men det är andra saker som gör att man inte tror man kan vara kvar, då ska man möjligtvis kämpa så länge man inte skadar sig själv eller andra.

Varför han inte vill gå på samtal vet bara han själv, vi andra kan bara gissa.

#19 Att han ska följa med på samtal tycker jag också, men inte av samma anledning som du. Du verkar vilja kämpa för relationen, ocav vad han skrev så verkar han kämpa mot ett avslut.

Sen är det ju svårt för oss att säga saker,det är ni som levt tillsammans i 20 år. Vi kan som Sara skriver bara gissa.

Jag har förklarat för Frida att jag inte vill ha tillbaka det liv vi haft.
Jag har även berättat att jag är glad för den tiden vi haft, och att jag inte är missnöjd med varken tiden, eller med henne som person.
Hon är snäll, generös och omtänksam. Sen att det finns småsaker man kan störa sej på. Det vore konstigt om man inte har det. Det har alla, å det är inget att ens ta upp, för det är bara småskit.

Hon vill om och om igen ha svar på varför jag inte vill ha tillbaka det liv vi haft ihop, och samtidigt inte vara missnöjd med det vi hade ihop.
Hon menar på att man kan inte vara glad och nöjd med det liv man hade, men samtidigt inte vilja kämpa för att komma tillbaka till det.

Jag har gett det svaret jag kan, och det är att jag känner att vår tid tillsammans är över. Det handlar inte alls om att jag inte är glad för det vi haft ihop. Men hon menar ändå, att "varför vill man inte ha tillbaka ett liv som man var nöjd med?".
Det är så enkelt och krasst som att jag inte vill ha tillbaka det för att jag känner att det är dags att vända blad.

Det är, lindigt sagt, ett helvete att stå på sej och säga "NEJ, jag vill inte!". Det känns som jag kör över hennes hjärta med en bulldozer.

Sen så har det varit mycket "tror du gräset är grönare på andra sidan?", och "varför tror du att du ska få det bättre ensam?".
Läste något klokt som en kvinna skrev i någon tråd för ett tag sen, att "Jag är inte ute efter något grönare gräs. Jag vill bara inte stå kvar i det här gräset".

Nu är jag här igen. Av allt som har skrivits av oss och er andra så stämmer allt som skrivs, man kan inte väcka liv i en död.

men jag undrar då hur det kommer sig att han blir precis till sig av att se mig lättklädd t.ex, darrig och får hjärtklappning, den bra känslan som man har av att se den man älskar, inte reaktion på en kvinnokropp för det sa han att det inte va så, han reagerar inte så av vuxenfilmer eller annat jämförbart utan på mig, jag vet ju också att det är så som han säger och inte nåt som sägs för att jag ska må bra. Han kan inte själv svara på varför det blir så men håller ändå på att det inte är så att han känner nåt, nä så klart med dom korten i handen.

Han sa att det va spänningen i luften eftersom han vet hur jag fungerar, kan läsa av mig som ingen annan kan men han reagerar inte så, snappar inte upp den spänningen eller blir påverkad om han vet att nån annan ska ha sex tillsammans utan återigen bara för att det är jag.

Jag tycker att det är ett sätt från hans undermedvetna som han själv så många gånger säger i andra sammanhang, som talar till honom ungefär att han har lite glöd kvar men pga situationer så får han inte riktigt in det eller kontakt men den känslan.

Att allt är kört, att det är dött, att han tänker som han gör säger jag inte är fel eller något påhitt, men han har så många orosmoment runt omkring, jag hade skrivit om dom om jag hade kunnat men det är upp till honom senare isåfall att skriva om,ett val som jag har rätt att bestämma,jag tror att det blockerar eller nåt, gör situationen skrämmande och efersom han bryr sig om mig inte vill att jag ska behöva gå igenom det.

Därför så tycker jag, kämpar jag som jag gör, för att jag vet att han vill ha känslan att älska och bli älskad, inte leva ensam på det sättet och inte blanda in andra heller pga dessa omständigheter, orosmomenten som jag skrev, jag tror att dom är övermäktiga, har skapat problem, riktigt djupa problem för oss innan och då vill han inte utsätta mig eller sig själv för det igen men jag vet allt som det kan orsaka, jag vet smärtan men vi får ju verktyg för att ta oss igenom det på ett helt annat sätt, han får verktyg att hantera saker på ett helt annat sätt så vi går ju inte tillbaka till nåt som vi inte vill som han skrev om att han inte ville vara på det gräset, utan framåt med nya ögon, och en helt annan hjälp på traven.

Är inte allt detta värt att ge en chans, ett tjugo årigt förhållande som varit bra personerna mellan, utan det har varit omständigheter och miljö runt omkring som har varit problemet?

Kan det inte vara värt att få hjälp att reparera, medling mellan oss istället för att bara ge upp?

#24 Hade din partner velat reparera så hade det varit värt det, det är det du måste inse. Han vill inte. Det är sanningen.

Hur han reagerar i sovrummet behöver inte ha nånting att göra med kärlek, utan ha att göra med vanan och känslan som han är van vid. Åter igen försöker du hitta något som visar motsatsen till det han säger till dig.

Det hon menade att jag får välja själv om jag vill ta upp, som hon menar skulle kunna ha med allt det här med min vilja att separera, med min känsla att hon och jag är ett avslutat kapitel, med att jag kanske nånstans i mitt undermedvetna har känslor men som blockeras av min hjärna.

Det handlar om att jag är en Borderline.

De första fyra åren gick vi igenom ett helvete på jorden.
Hon på det viset att hon blev utsatt för extrem svartsjuka, misstänksamhet och kontroll. Hon kunde inte titta på tv, för jag kände att hon gjorde det för att titta på andra som var mer intressanta än vad jag var. Hon kunde inte titta ut genom fönster av samma anledning. Hon gick halvt medvetet och halvt omedvetet när vi gick ute och tittade ner i marken när det kom ett potentiellt "hot" och gick förbi.
Det var det helvete, och allt vad det förde med sej, och alla känslor hon måste ha känt, och även inte fått lov att känna, som hon ställdes inför.

Det helvete jag gick igenom var av annan art.
Som Borderline är ett av de mest utmärkande dragen att man bär på en intensiv rädsla att få uppleva känslan av att ha blivit eller är på väg att bli övergiven/bortglömd/åsidosatt.
Det skapade den här svartsjukan. Ett extremt sätt av hjärnan att se till att den inte skulle behöva bli ställd inför att behöva hantera känslan av att ha blivit övergiven.

Borderline finns inget bot emot. Det går att bli fri från ett, flera eller samtliga symptom. Men det beror på att man fått redskap, kunskap och övningar hur man ska hantera den här typen av känslor och situationer.
Finns ingen medicin. De mediciner som används är också enbart till för att mildra vissa av symptomen.

Den lilla tröst som finns, förutom att det finns terapi, är att på många klingar svårigheterna att klara separtioner (inbillade eller verkliga) av runt 30 nånstans.
Och det var precis vad det gjorde på mej också. På drygt ett år så avtog den där svartsjukan helt, och kvar fanns en mer "vanlig" svartsjuka, på en nivå som inte skadar varken mej själv eller henne.

Ett annat utmärkande drag hos en Borderline är att man känner sej ständigt precis tom inombords. Man saknar helt själ. Det finns liksom inget förutom ett tomt skal i princip.
Den känslan har jag ersatt med ett konstant sökande efter kickar av olika slag. För att nämna några exempel så har det handlat om…

- Snatteri/stöld (har gått ut ur butiker med bokstavligen kundvagnar fulla med varor)
- Spel med så höga insatser som möjligt (spelat bort både hyrespengar och matpengar, och lånat pengar till spel)
- Otrohet (har vid två tillfällen haft kontakt med två olika via kontakt på internet)

Det var några exampel. Allt som har gett en känsla av att något händer. Något som ger ett litet rus.

Droger har jag aldrig hållt på med, bortsett från att jag testade tabletter vid ett par tillfällen omkring när jag var 18.
Alkohol däremot har jag svårt att hantera på ett sunt sätt.
Dricker aldrig hemma. Känner inget sug eller något liknande.
Men hamnar vi någonstans där det bjuds tillfälle så dricker jag nio gånger av tio tills jag slocknar.

Ett annat drag som är kanske det allra vanligaste, och som träffar mej mitt i prick, är det svart/vita tänkandet.
Det är allt eller inget som gäller, oavsett vad det gäller.
Jag kan inte sätta igång och samla på något till exempel, för det blir nästan till en besatthet. Kan inte hålla det på en lagom nivå, där man utökar sin samling lite då och då, och kanske till och med vet redan när man börjar att man aldrig kommer få samlingen komplett.
Det finns inte i min värld, utan det rullar på i 350 km/h, och ska bli fullständigt, kosta vad det kostar vill.
Är det så att det inte blir det så är det inte värt nånting alls, utan hamnar i soporna i princip.
Just det allt eller inget präglar det mesta i min personlighet.
Om någon säger till mej "jag älskar dej, och du betyder mest av allt för mej!", och i nästa sekund säger att dom ska åka och bada, bara för att ta ett exempel, så slår hjärnan bakut totalt och fullständigt.
Då var det alltså bara bullshit att jag betyder mest. Väljer du att göra något annat än att vara med mej nonstop så är alltså det andra viktigare.
Jag känner redan nu när jag bara skriver det, att jag vet inte vad som finns däremellan. Jag vet att det ska finnas ett mellanting däremellan, men något i hjärnan hoppar över den biten.
Antingen så är jag viktigast, och då koncentrerar man all kraft på just mej som sägs vara viktigast, eller så väljer man något annat, vilket i sin tur innebär att du ljög bara för mej. Du säger att jag är viktigast för att man ska säga så, för att det är så det ska vara. Jag är för jobbig att ha att göra med, jag är inte värd att lägga all din energi på.
Enda anledningen, och då menar jag enda, att jag vet att jag tänker fel, det är för att jag läst och hört att det inte ska vara så. Att man visst kan vara viktigast i någon persons liv utan att hon eller han lägger 100% av sin tid, energi och ork på.

På det där viset fungerar jag. Grattis, eller nåt till mej.

Frida menar på att jag kanske blockerat mina känslor för henne, att dom finns där i det undermedvetna, just för att jag ska slippa vara den som blir lämnad.

Ja, jag vet hur hon tänker, och ja visst, det skulle fungera på det viset i en del fall. Men det skulle också förutsätta att det handlade om någon jag var rädd att bli lämnad utav. Att det var någon jag hade känslor kvar för som kunde blockeras för att inte riskera att själv bli lika sårad. Hon menar att när jag började märka att vi gled isär, hoppades och trodde att resultatet inte skulle bli så som det är nu, för det gjorde jag, situationen blev värre och värre, att hon inte tog åt sig riktigt om vad jag sa, inte tyckte att jag var så viktigt som hon säger,  blockerade känslorna för henne av rädslan att inte bli lämnd utan är den som lämnar istället.

Som Borderline är man inget vandrande monster som går omkring och tappar kontakt med sina känslor. Kanske har hänt någon eller några, men jag vet ju att mina känslor försvunnit gradvis under resans gång och då undrar hon varför jag inget gjorde, varför jag inte ruskade om situationen så hon fattade utan bara sa det, inte sökte hjälp på egen hand för att hon skulle se att det va riktigt illa för vi har pratat lite hastigt eller pratat om sådana här saker flera gånger och ingen av oss har riktigt gjort nåt, omständigheter eller orkeslösa gjorde att det blev så, att jag säger och har sagt att det var en viktig del i mitt liv, att jag inte kunde se ett liv utan henne pga sjukdom men också känslorna som fanns då.
Jag vet ju också att jag kring 30 genomgick en process där svårigheterna för min hjärna att hantera övergiven-känslorna, att dom började mattas ut.

Men samtidigt så menar hon att allt det där jag vet och känner, tänker nu, kan bero på samma som innan, att hon skulle lämna eller att hon inte älskade mig hade jag ju fel i men jag trodde så ändå, inget eller ingen kunde få mig att ändra på hur jag kände eller tänkte då, kände jag så så va det så och hon fick om och om igen bevisa för mig att det inte va så som jag oroade mig för, jag blev aldrig säker hur hon än försökte.

Vi ville ha andras syn och åsikt på detta.

#26 Ja, detta är ju något ni får reda ut. Ingen mer än du vet vad du vill.

Det är skitsvårt att stå på sig och säga "det är slut!" när den andra blir helt förtvivlat och det finns barn. Därför att man får då ensam bära skulden för att "familjen spricker, barnen blir skilmässobarn, den man älskat blir jätteledsen". Om den andra inte alls vill separera då blir den den snälla, som vill väl, som försöker rädda medans den som vill separera blir skurken, den som håller i yxan och förstör.

När jag separerade var jag den med yxan. Drömde till o med mardrömmar om att jag slog ihjäl mina egna barn medans mitt ex stod bredvid och sa att detdär var han INTE med på, detdär var ensamt min idé.  Hade så mycket skuldkänslor!  En av sakerna det innebar vr att jag lät honom behålla det gemensamma huset utan att kräva ut en endaste krona. Jag var också allt för länge om att stå på mig, hade kvar nåt litet litet hopp om att det kanske skulle ordna sig. Var inte nog stark att stå på mig och säga "det är slut!!!!".  Men såhär många år senare när jg kan se det som hände utifrån då tänker jag att jag var den som tog ansvar. Därför att en ickefungerande relation är inte bra för någon,och inte bra för barnen heller. Jag kan tycka att han borde ha tagit mer ansvar.

Känner inte till Borderline, så hur det spelar in är inget jg förstår mig på. Men jag tror inte det gör behovet av samtalshjälp mindre. Rekommenderar det verkligen. Inte med syfte att den ena ska få "sin grej" igenom,utan för att förstå och respektera varandra och skapa bäst möjlig relation som grund för ert fortsatta gemensamma föräldraransvar.