Känner igen det.

Risken är ju att vissa blir ledsna när de märker att man inte är lika glad för att träffas längre. Men egentligen kan man inte göra så mycket åt det. Man kan ju inte umgås med folk för att man tycker synd om dom.

Man ska göra det man mår bra av. Vill man kan man berätta för dessa vänenr son kanske "hamnar ikläm" att man har en period då man behöver egentid.

#1 Precis, att umgås med någon för att man tycker synd om tjänar ju ingenting till. Jag själv skulle aldrig vilja att någon gjorde så mot mig. Har faktiskt sagt just så som du föreslår, men det verkar inte gå in riktigt.  

Ibland kan jag känna att dessa personer har väldigt svårt att "känna av" läget. Med mina nära vänner behöver jag inte säga så mycket, de vet ändå om det är läge att umgås eller inte. De skulle aldrig tränga sig på eller tjata till sig att vi ska träffas. Det är väl det som är skillnaden mellan mina riktiga vänner och de andra personerna. Har så svårt för männiksor som tar all min energi, som är ytliga och som bara vill träffas för att kunna prata om sig själva. Förmågan att lyssna finns inte alls!

Usch ja. Folk som bara pratar om sig själv är så dryga.
Det är klart att de inte förstår och känner av en. De bryr sig ju bara om sig själv

I de fallen är det bäst att bara ignorera. Har man sagt till och dom vägrar förstå, så kan man inte göra mycket mer.

Ja, det kanske är det bästa! Narcissister behöver jag inte i mitt liv.

Det jobbiga blir ju när (om) man blir ifrågasatt, vi bor ändå i närheten av varandra så risken att mötas spontant är ganska stor. Men det är väl inte svårare än att vara ärlig helt enkelt. Men det känns ju lite hårt att säga "Det känns inte som jag får ut något av att träffa dig, så jag vill inte umgås längre" Nej fy tusan, det blir inte lätt

Haha nej, lätt är det inte

Jag känner också igen det som sägs här. Jag har också "rensat" bort gamla vänner och bekantskaper som inte ger mig något längre. Man växer ifrån varandra helt enkelt. Och visst kan sånt vara tufft. Men det är behövligt för ens överlevnad kan man säga  Man gör det inte för att vara elak.

Det kommer oftast in nya vänner och bekanta istället, som passar bättre in var man nu befinner sig i livet.

#6  Ja, det blir ju såhär när man börjar inse vad som är viktigt i livet! Får jag fråga hur din "rensning" har gått till? Har du varit tvungen att säga något till de du rensat bort eller har det bara blivit så automatiskt?

# 7 Vissa bekanta har jag ordagrant fått sagt ifrån till, med följd av att de blev sura såklart. Men vad ska man göra? Ska man till varje pris fortsätta ett forhållande med en vän eller bekant som inte ger en något längre, med följd av att man mår dåligt själv istället? Det är nog en fråga man måste ställa sig själv till sist.

Då är det nog bättre att man tar bort dessa "energitjuvar" ur sitt liv, mår dåligt ett tag, för att sedan komma igen och ta nya friska tag. Annars så kan man lätt hamna kvar i gamla hjulspår som bara blir ännu svårare att ta sig ur.

Människor kommer och går i ens liv av en anledning. Så är det bara. Är en konst att inse det, har jag märkt. Men det går

Förresten, hur är det det sägs, att det är bättre att vara ensam och lycklig, än två i ett förhållande och må dåligt? (Tror det är något sånt.) Stämmer bra i a f!

#8 Du har helt rätt! Jag har hamnat i ett stadie där jag mest drar ut på det, och försöker få det att rinnan ut i sanden. Jag kan tycka att dessa människor borde förstå, men tydligen inte! Hade jag frågat (läs tjatat) en vän om att ses i flera veckor utan att det blir av så hade jag gett upp och struntat i det helt och hållet.

Det tråkigaste är nästan att jag faktiskt skulle kunna träffas några enstaka tillfällen, tex. gå ut och fika nån gång eller så. Men jag VET ju hur det blir; "Vad gör du i helgen? Vill du följa med oss till …", "Kan inte du vara med på tjejkväll på fredag", "Du är ju så sällan med nu för tiden, kan du inte komma på min fest". Det finns liksom inget stopp! Och det känns så jobbigt att bara säga; Nej, nej nej hela tiden.

# 9 Ja, det där du beskriver känner jag igen. Att man återkommande måste säga nej åter nej till vissa hela tiden. Så var det för mig också med en del, och till sist så tröttnade de på att fråga om jag skulle med, eftersom jag bara sa nej hela tiden.

Men att säga nej är väl det enda man kan göra antar jag, så länge man inte är redo för att säga rakt ut att man typ inte vill ha någon kontakt med dem på ett tag.

Så, stå på dig och lycka till med nej sägandet, som inte är det lättaste alla gånger. Fast det kan vara jobbigt, jag vet. Men till sist så ska du se att de slutar fråga, det rinner ut i sanden av sig självt.

#10 Tack! Att säga nej är något jag har fått öva mig på hela livet känns det som, riktigt svårt!

# 11 Då är vi två Zabina. Visst är det svårt att säga nej. Det kan jag om någon skriva under på. Men det går att öva upp sig. Och när man sedan inser att det inte är/var så farligt at säga ifrån, utan att känna sig dum på något sätt, så kommer det att kännas som om du hade vunnit högsta vinsten på lotto eller nåt liknande.

Det går, bara man ger sig den på det.  Övning ger färdighet, du vet.

#12 Ja högst vinsten på lotto säger man ju inte nej till, även om vinsten inte är pengar. En känslomässig vinst slår väldigt mycket högre!!! Jag har blivit mycket bättre på att säga nej senaste åren så det är bara att kämpa på

# 13 Jag hejar på dig Zabina i dit nej-sägande  Lycka till!

Jag vet hur det är att sitta i den situationen att behöva "tjata" på folk om att ses och hur vissa verkar vara halvfalska som beter sig hur trevligt som helst när man ses men när jag slutar höra av mig, ja då hörs man inte alls.

Med det vill jag säga att om du har några som helst känslor för de du umgås med så bör du rakt och tydligt säga hur du tycker och känner. Du bör säga att du inte vill umgås lika ofta och varför och sen är det upp till dina vänner att bestämma om de vill fortsätta umgås eller inte. Vissa kanske kommer se det som ett svek, själv skulle jag göra det om man varit goda vänner en längre tid.

#15 Du har rätt! Jag känner igen mig i det du skriver och tror att jag tillhör kategorin halvfalsk, tyvärr! Samtidigt har jag svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att vara den "tjatiga". Jag tror inte att jag någonsin har frågat tjatat på en person om att ses. Antingen ses vi och då är ju allt frid och fröjd. Hör personen inte av sig trots att man har bestämt så är det ju uppenbart att den inte vill. Jag skulle aldrig fortsätta att höra av mig om och om igen till den personen. Bollen ligger ju hos den då!

#16 Det bästa du kan göra då är att vara ärlig tycker jag och säga att näe just nu behöver jag lite ensamtid eller vad det nu är. Jag har inte upplevt andra som tjatiga, utan jag räknar med att om de vill något så hör de av sig och tvärtom. Du får göra klart för den andra personen om vad du söker i vänskapsrelationen

#17 Ja det är nog så.

Jag har varit "på båda sidor". Något som gör mig förvirrad och ledsen i ögat är när någon är hur trevlig som helst när man träffas eller säger "ja men visst vad kul! " när man föreslår en träff o sen aldrig hör av sig.. Då är det faktiskt bättre att ligga lågt. För man läser av läget!

Jag har varit med om att en kompis som jag trodde att jag stod jättenära och som verkade hur glad som helst varje gång jag hörde av mig helt plötsligt blev gravallvarlig o berättade att hon bara väntat att jag skulle sluta höra av mig för att hon inte ville umgås så tätt med mig.. Det kändes! Det var otroligt fördömjukande. Om man vill minska ner på umgänget funkar det klockrent att själv sluta höra av sig, inte ha tid, osv Man måste vara väldigt socialt inkompetent om man inte läser av läget då. Får man då frågan varför man dragit sig undan kan man ju berätta att man vill vara mer ensam eller vad det nu är. Annars tror jag det är bäddat för sårade känslor o missförstånd om man säger "bara sådär" att man inte är så socail längre..

#19 Tyvärr tillhör jag nog den kategorin som verkar glad och är trevlig runt människor, oavsett om jag vill umgås eller inte med personerna. Jag har helt enkelt väldigt svårt att säga rakt ut att jag inte vill. Svårt att säga nej, även om det blivit mycket bättre. Jag tillhör kategorin som gärna tar till ursäkter för att slippa istället för att säga sanningen. I just det här fallet räcker det faktiskt inte att strunta i att höra av sig, inte ens att strunta i att svara i telefonen. Personen förstår inte ändå. Och antagligen beror det på att jag är trevlig och låtsas som att allt är som vanligt när jag råkar möta personen. Inte så lätt att läsa av situationen då kanske. Däremot är inte mitt problem att jag aldrig mer vill umgås. Mitt problem är snarare att jag VET att om jag umgås en gång, kommer frågan om vi ska ses igen, och igen, och igen. För att slippa riskera detta eviga frågande och tjatande undviker jag att träffas från första början istället. Inte lätt det här….

Själv har jag hellre få vänner, som betyder mycket för mig än många som betyder mindre. Då ska jag ju självklart betyda mycket för vännerna också, annars är det ju ingen mening.

#21 Håller med dig helt! Det svåra är bara när man inser att man vill sålla bort personer  och vet att själva "sållandet" inte är ömsesidigt….

#22 Det är nog ett ganska svårt läge. Vet faktiskt inte hur jag skulle göra… Kanske låta det ske spontant och av sig själv? :)

#23 Ja, det är ungefär så jag tänker också…

#20 Men det är ju så falskt.. Om man inte vill umgås så säger man väl det, eller gör det tydligt. Man sänder inte dubbla budskap, det sårar bara folk i onödan.

#25 Tydlighet kan också såra. Det som inte sårar är väl att finnas där. Jag tycker man över huvud taget kan slutat tänka på att såra eller ej, att lägga upp en plan för hur man ska strunta i den andre. Man är väl i relationen tills den tar slut. Rätt enkelt!

Men jag blir själv hellre sårad av tydlighet än av falskhet och feghet.

#26 Sårad blir man av en falsk människa, det förstör betydligt mer än ärlighet! Hade jag varit en av hennes vänner så hade jag sagt upp bekantskapen för man kan ju inte lita på att hon är ärlig med mig om hon inte är det med en annan.

#25 Nu förstår jag att mitt inlägg kan ha missförståtts. Det är ju inte så att jag träffar personen på stan och är överlycklig, springer fram och kramas och talar om hur mycket jag saknar att träffas. Det är inte heller så att jag bestämmer träffar som jag sedan avbokar. Jag kommer inte heller med egna förslag på när vi kan träffas. Jag undviker helt enkel situationen så gott det går. Frågar personen om jag vill ses försöker jag slätar över det eller talar om att jag är upptagen (vilket också är sant, jag är ju upptagen med att göra något som jag tycker är roligare, oavsett om det innebär att göra ingenting). Är det verkligen så att jag när frågan om vi ska ses kommer borde säga: "Nej, jag vill inte inte träffa dig. Jag tycker inte det ger mig något längre".

Kanske det handlar om Ödmjukhet här också? 

Man vet att tydlighet kan såra, man vet att falskhet blir ett mer utdraget sårande… Att ödmjukt ge förståelsen att man inte är riktigt lika intresserad! Kan vara skillnad på sår, och läkning!

Jag tycker det är hemskt att läsa att TS undviker personen så gott det går och t ex inte ger förslag på att ses. Jag förstår att man kan vilja avsluta en bekantskap/vänskap men att på detta för mig oärliga sätt dra ut på det är rent omänskligt gentemot den andra personen.

Såklart kan det vara jobbigt att vara ärlig och säga rakt ut att man inte vill umgås längre men hur tror du din vän känner sig när du beter dig som du gör? Kanske märker hon/han inget, förhoppningsvis inte.

Du kan ju tänka på att det kan skada både självkänsla och självförtroende hos den personen, särskilt om det på något sätt kommer fram att du medvetet undvikit henne/honom i de lägen då det funkat att göra det. När du inte haft någon annan ursäkt.

Jag talar av egen erfarenhet då jag har flera sådana personer i min omgivning. Skillnaden är väl att de kanske inte på samma medvetna sätt vill "bli av med mig" men däremot känner jag väldigt väl att jag inte är den vän de prioriterar. Varje gång jag möts av ett utdraget svar, en undanflykt baserat på någon påhittad aktivitet och liknande känner jag mig bara mindre och mindre värd.

Om den här personen någon gång betytt något för dig så tycker jag att du ska lägga fram hur du känner på ett fint sätt. Om du tycker det är jobbigt att "lägga skulden på" honom eller henne så kan du ju bara hänvisa till att det är du själv som förändrats. Att du fått andra intressen och liknande som gör att du nu söker dig till andra människor.

Jag hoppas verkligen att din dumpade vän har andra att umgås med.

#31 Jag kanske är totalt känslolös (även om jag har svårt att tro det), men jag har faktiskt svårt att förstå att jag är sååå hemskt som du får det att låta. Kanske beror det på dålig självinsikt, eller så har vi helt enkelt olika uppfattningar. När jag tänker tillbaka på min tonårstid så umgicks jag med många människor, en hel del av dem blev jag riktigt bra vän med. De va mina vänner DÅ! MEN, nånstans på vägen så kan man förändras, växa ifrån varandra, hitta andra intressen som man inte har gemensamt, bilda familj och ja, det kan hända mycket som gör att man glider ifrån varandra. Jag vet egentligen inte vad som är konstigt med det, och vet faktsikt inte om jag tycker att man borde göra en så stor grej av det. Är det verkligen nödvändigt att säga att man inte vill umgås mer? Precis som jag har skrivit tidigare så kan jag ju tänka mig att ses ibland, men inte flera gånger i vecka, eller kanske ens månaden. Jag kanske ska tillägga att jag faktiskt har sagt vid något tillfälle att jag inte längre har samma energi till att träffa folk som jag hade tidigare. Att jag föredrar att ta det lugnt och inte planera saker och ting långt i förväg.       

Nja, nog för att jag har svårt för att säga nej och att rakt ut säga att jag inte vill träffas mer (vilket inte ens är sant). Men jag har ändå svårt att kalla mig själv hemsk, falsk och feg….

#30 Hur tänker du att man ödmjukt kan ge förståelsen att man inte är riktigt lika intresserad?

@32 Zabina: Som jag skrev så förstår jag att man kan vilja avsluta eller i ditt fall minska på umgänget, det är inte det i sig som jag tycker är hemskt. Som jag också skrev i mitt förra inlägg så är det sättet du behandlar din vän på som jag tycker är hemskt.

Att du inte rakryggat säger som du tycker utan försöker med olika "nödlösningar" för att slippa ses så ofta som den andra personen tycks vilja. Du är säkert inte hemsk som person men metoderna är oärliga och oschyssta.

Om du nu försökt prata med din vän så borde väl han eller hon dra ner på sin kontakt om de verkligen uppfattat budskapet om att du inte vill ses så ofta. Annars får du väl precisera mer hur du tänker, menar du att du vill ses 1 gång i månaden, oftare, mer sällan etc.

Det är ju att ge den andra personen en falsk bild av hur er vänskap egentligen är om du umgås och är trevlig men i själva fallet önskar att ni kunde ses mer sällan och att din vän inte var så efterhängsen.

Om din vän skulle komma på detta på något sätt så kan det verkligen skada. Nu känner jag inte hur känslig eller sårbar din vän är men sånt här kan ju sätta djupare spår än man kanske tror när man själv är på "andra sidan". Dvs är den som "har råd" att dra ner på umgänge och välja mellan vänner.

#32 Ja du, vi skulle nog kunna diskutera det här länge… Det är väldigt svårt att förklara hur jag tänker och känner i allt det här och jag tror att hela situationen låter mycket värre än den är.

Jag hade en vän  och vi umgicks ofta. (6-7 dagar i veckan) Så gott som alltid var det hon som hörde av sig till mig om att träffas. Jag hann helt enkelt aldrig sakna henne. Hade det gått någon vecka hade jag säkert ringt henne men hon var väldigt "på"

Jag tyckte dock länge att det var helt ok att ha en såpass tät kontakt. Jag hade inte många andra att umgås med och jag är ganska säker att jag nog var hennes närmaste vän. Vi var också båda singlar under en lång tid.

Sakta började jag dock förändras, jag kom in på en utbildning jag länge velat gå, träffade många intressanta människor som jag ville ge plats i mitt liv. Och inte minst; jag blev kär.

Allt detta berättade jag ju självklart för min vän sedan tidigare, att jag åkte iväg på olika aktiviteter med andra ibland, och om killen jag träffat. Men hon blev om möjligt ännu mera på. Jag hann inte mer än hem så stod hon i dörren och jag kände tillslut att jag måste göra en förändring i mitt liv för att inte bli helt slutkörd. Jag sa till henne att jag självklart ville jag ha kvar henne som vän, men att jag har förändrats en del och fått en del andra intressen som också tar en del av min tid.

Jag  kände då direkt att hon vände taggarna utåt. Hon frågade spydigt om vi kanske skulle schemalägga våra träffar hädanefter. Absolut inte, sa jag, men varje dag hinner jag inte med att ses längre men gärna ett par gånger i veckan.

Sedan dess har det varit tyst. Hon har inte svarat när jag ringer. Jag ser henne ibland på stan, då tittar hon bort. Väldigt trist, för jag vill gärna umgås men bara inte så tätt som förr.

@36: Ja, du har ju gjort helt rätt som förklarat för henne hur det ligger till och varit helt öppen med de andra saker som gjort att du nu har mindre tid att ses. Detta tycker jag är ett betydligt bättre sätt än att bara till hälften säga som det är eller försöka gå kring "sanningen" eller vad man nu ska kalla det.

I ditt fall är det ju din vän som beter sig lite underligt då hon inte ens verkar vilja ge dig en chans även om ni inte kan ses lika ofta längre. Ett par gånger i veckan tycker jag är väldigt bra, jag själv skulle vara glad om jag hade vänner som alltid tyckte att de ville ses så pass regelbundet.

Du har ju även gjort konkreta försök till kontakt som hon inte besvarar så i ditt fall så ser det ju ut som att det helt är upp till din kompis, inte till dig.