Jag har två dåliga relationer i mitt liv, ena är till min syster och den andra till mig själv.

När jag var riktigt ung så har jag gått igenom att vara utfryst, kännt mig utanför , och otillräcklig. Vilket gjorde att jag till slut i högstadiet började få ohälsosamma tankar, tänkte ofta på att jag ville dö tex och efter en stund så slutade jag äta helt. Vad jag fått höra nu av min mor så var sjuksyster orolig för att jag kunde fått anorexia. Vilket jag känner mig shockad över idag, för jag kan inte alls komma ihåg att jag varit smal. Vet bara att min mamma sa att jag var tunn och borde äta mer, men jag kunde inte se det. Och i mitt huvud känns det jätte konstigt, hur kan jag inte ha sett det?

Samtidigt var jag nog i en rätt dåligt förhållande med en kille som varade tills jag blev 20 år, under den tiden så försämrades min syn på mig själv rätt hårt. Jag hatade mig själv, hade ramsor i huvudet i princip om hur mycket om mig som var fel, och jag bad alltid om ursäkt om allt jag gjorde även om det inte var mitt fel. Och ist för att hjälpa mig ur det tillstånd jag var i så skjöt mitt ex ner mig ännu mer. Han sa att det var mitt fel, även om allt började  med honom så fick det nån konstig vridning och allt var mitt fel.

Efter honom så hade jag ett till stolpskott som jag var ihop med i två år, han var också dålig men hjälpte mit självförtroende lite grann iafl. Dock så var han otrogen, och jag gjorde slut för det och massor med andra saker… ( tex bad han min bästa vän att bli min kk för jag var för sexkrävande? detta bakom min rygg ).

Under hela den här tiden har jag också haft problem med min syster, hon är 14 år äldre än mig och jag kan nog helt ärligt säga att jag har ogillat henne sedan jag var 12 kanske?. I början handlade det nog mest om att det var rörigt runt henne pga hennes val av killar, första som jag minns blev hin gravid med och fick en pojke. Sedan så gjorde dom slut då han började bruka våld, jag var själv med då den dagen då han var centimetrar från att slå henne iansiktet men slog väggen istället. Efter det så skaffade hon andra pojkvänner, tror det var 2 andra? som inte var helt 100 bra . Men hon började köra med mig massor, jag skulle göra allt hon sa. Om hon inte fick som hon ville så tvingade hon mig eller hotade. Detta pågick till högstadiet, och då började jag revoltera. Sluta vara hemma så ofta, undvika vara i samma rum som med henne, allt. Jag minns en specific episod då hon ville nåt, jag minns inte vad. Men jag vägrade, så ställde hon sig i dörren och vägrade flytta på sig. Jag var så upprörd, ledsen och faktis skulle jag säga att jag var rädd för min syster efter hon började bete sig sådär. Efter jag hade gjort slut med min första pojkvän började hon lugna ner sig dock, och jag började smått gilla henne. fast hon kunde få infall av samma beteenden ibland så kndes det lättare och man kunde som ha överseende eller helt enkelt gå undan ( jag får alltid gå undan annars hamnar min mamma i kläm, och det gör mig ont… ). Men Nu har hon börjat med nåt annat fuffens, nu är det som om hon åldras bakåt, hon ska ha skjuts av mamma överallt, det är som att allt ansvar hon tog förut så vägrar hon ta idag… Jag är en blandning mellan arg, besviken och rädd för att min mamma ska bli utbränd ( vilket jag tror hon redan är… )

Allt detta påverkar mig idag, och även mitt nya förhållande med min pojkvän. Jag vågar inte visa mig ledsen och så inför honom, för han tar lätt åt sig hur jag mår och börjar deppa själv. Jag vet inte var jag bör nysta upp saker för att kunna må bättre, om jag ska försöka göra nåt åt mig själv och hantera det.

Eller om jag ska ta och se om jag kan göra nåt åt min syster och på så säytt få mer ork til  mig själv och oroa mig mindre för min mor.

Ledsen om det blev mycket, men det är rätt mycket på mitt hjärta nu. och så som många vet är relationer ett av dom svåraste sakerna i livet