Beror på anledningen.
Men är det något viktigt så ja, annars inte.

Jag knfronterar- om detpassar just då. speciellt med mina närmast-e ju närmare man står mig desto med konfrontationsbenägen är jag. Förutom när det kommer till mi fmailj för där "vet jag bättre" än att försöka "konfronterar" någonting :P Då talar jag om syskon och föräldrar.

Jag är inte konfliktsskygg, men jag har med åldern börjat välja mina battles lite mer noggrant.

Om det är nåt viktigt berättar jag, jag har fått lära mig att dte är bäst. Är det bara något litet så kommer jag bara över det. Oftast brukar jag inte berätta sånt för min familj, då blir det bara bråk.

Jag är nog i grunden väldigt konfrontationsskygg. Men jag vet att det är sååå mycket bättre att få saker ur världen med en gång än att man går och grubblar och till slut pyser det över och då blir det värre än det egentligen är.

Så jag försöker att alltid vara ärlig och säga ifrån när det uppstår. Ibland (rätt ofta) så inser jag inte förrän långt senare att jag blev irriterad eller vad jag blev irriterad på. Då försöker jag att ta upp det med personen nästa gång jag möter denne. Jag undviker att ta sådant via telefon för det kan bli så knas.

Men sedan vet jag också att jag har mina perioder som jag inte mår så bra, då blir jag irriterad på allt och folk blirirriterade på mig för allt möjligt (som jag inte förstår men får höra). Men här så försöker jag verkligen välja mina fajter. Ligger extremt lågt och försöker att inte låta saker trigga mig. Det som triggar mig försöker jag att dämpa tills jag kommer ut på "andra sidan" först då jag börjar må bättre kan jag sortera ut vad som är okej att bli irriterad på eller inte. Var det då något allvarligt så tar jag upp det i efterhand för att det inte ska uppstå igen.

För mig, så spelar det mycket roll vem det är.

Skulle aldrig kunna göra det med min syster tex, där måsta jag vara 'äldst'ofta och låta det vara. Annars hamnar min mamma i kläm, men det är inte alltid lätt. Ibland släpper man igenom irritationen fram iafl

Kom på att jag vill tillägga att jag inte gillar att konfrontera genom att hugga, varken hugga först eller mothugga. När jag konfronterar så gör jag det lugnt och behärskat, och försöker ta upp saken på ett sätt som gör att det går att prata om det och gör det enklare för den andra parten att ta det till sig.

Blir jag dock pressad att ta upp något (tex någon frågar mig vad det är och pressar mig att "tala ut") så kan det komma ut på fel sätt och låta både irriterat och fräsande. Jag ogillar verkligen att bli pressad, oavsett vad det handlar om. Jag vill spela livet efter mina egna regler, inte efter andras.

Jag kan vara lite både och, det beror på vem det är med. Men det är mycket bättre att prata direkt än att skjuta upp det. Kan känna igen mig i vissa delar av CelsiusT's inlägg.

Lsäkiga är ju hur perosnen som man pratar med reagerar- tex folk som beter sig som om man är långsint eller helt jävla störd som tar upp det. Sedan kastar de "Drama queen" i ens ansikte tex. Fast det kan vara rätt självklara saker man reagerar på, situationer som den persone skapat- med att snacka skit, kört över en eller kalla en för elaka saker rakt ut. En del människor undviker man helt enkelt att "vavra rak och ärlig mot", för man lär sig vilka som "kan ta det".

Det beror nog mycket på situationen och vem det är, Om inte annat så visar jag om jag blir det.

Min man brukar vara mitt bollplank och ofta är det bra att ventilera med någon annan än den person det gäller. Man får någon annans syn på det hela.

Det är dumt att diskutera när man är sur eller upprörd. Det brukar bli bättre när man funderat en stund och ilskan lagt sig.

Det beror på vem det är och situationen.