Enkelt, man låter bli att diskutera! 

Min far kan vara lite så, vilket gör mig vansinnig ibland. Så ett tag vägrade jag helt enkelt diskutera med honom helt, efter att jag talat om för honom att det inte gick att diskutera med honom eftersom han aningen byter ståndpunkt och får det att låta som att jag är galen, eller kör över mig i diskutionen. Jag hade fått ut mer om jag pratat med väggen.

Han blev sur, (för så var det såklart inte alls haha delad åsikt igen)  men när han inte fick något svar tillbaka fick han ge upp. Nu kan han prata som folk igen, åtminstonde när han känner för det.

Urs. Sådana människor är riktigt jobbiga att prata och diskutera med.
Vet inte riktigt vad jag kan ge för råd, men det viktigaste tror jag är att inte prata när en av er är upprörda eller sura.
Prata lugnt och inte anklangande med varandra och försök förstå varandra.
Och bara för att en person har "rätt" behöver det inte betyda att den andra personen har "fel". Allt handlar om hur man ser på saken. Båda kan ha "rätt" fast på olika sätt.
Jag tror det bara handlar om att man måste lyssna ordentligt på varandra och kunna se saker och ting ur den andres perspektiv.

#2 Får ju höra av denna personen att jag är fånig/löjlig för att jag reagerar som jag gör Jag låter inte alls anklagande, men men… Visst går personen att prata med, men inte diskutera med.

Min erfarenhet är att det helt enkelt inte går. Vissa personer har ingen självinsikt och ser bara fel hos andra.

Oc ja, det är oerhört frustrerande. Som att prata med en vägg.

#3: Det låter väldigt frustreande.
Jag vet ju inte riktigt vad saken gäller, men går det verkligen inte att få personen att förstå hur du känner?
Förstår inte personen varför du reagerar som du gör kanske du kan försöka förklara dina känslor på ett annat sätt än du redan gjort.

Jag blir i alla fall väldigt irriterad på personer som inte går att diskutera med och väljer helst att låta bli.. Vissa är helt enkelt omöjliga.

Enda sättet är att perosnen ska våga reflektera över sig själv och sitt eget beteende, få självinsikt :/ Men en del är rädda för detta och blundar för sina egna brister och fkuserar hellre på andras- och därmed har _de_ aldrig fel. Så mitt svar är att antingne undvika sådana situationer med denna person- eller att på något sätt frambringa insikt om att perosnen är outhärdlig. en sådan människa kommer att bli väldigt ensam "uppe på toppen" till slut när andra inte längre orkar med det.

Jo tack, sådana typer känner man väl igen. Såna är inte lönt att ens försöka diskutera med. Tyvärr.

Min pappa är så, när han känner att jag har "övertaget" i en diskussion så blandar han in andra saker som gör att han helt plötsligt får övertaget. Han skyller alltid allt på mig och jag har alltid fel trots att han vet att jag egentligen har rätt.

I höstas som exempel, vi pratade om travhästar och deras psyken.
Jag sa att om en travhäst exempelvis föds upp här på gården så skulle den inte vara lika nervös, rädd osv som de annars är när de föds upp i typiska stall med andra nervös hästar osv. Pappa sa innan att ALLA travhästar föds stressade/nervösa osv, men jag sa ju detta då att mycket handlar om uppväxt och genast drog pappa in att det har med avelsarbete att göra med också och att jag hade inget att säga till om där eftersom att pappa har flera års erfarenhet av avel (dock inte häst avel) och jag erkände att pappa kunde mycket mer än jag men jag har fortfarande erfarenhet då jag själv fött upp i 5år (inte häst!).
Sen när vi började enas så drog han in helt andra saker och fick "övertag" igen och beskyllde mig för allt och sedan blev jag förbannad och tappade mitt lugn och ställde en fråga som fick pappa att bli ännu mer förbannad (trodde inte han kunde bli mer förbannad än vad han redan var), pappa slängde iväg sin mobil och gick.
Jag stod kvar och blev halvt rädd och halvt ledsen, sedan gick jag och letade upp alla delar av hans mobil men hittade inte batteriet.
Pappa kom tillbaka och vi hittade batteriet och sedan frågade han:
Är du nöjd nu!?
Jag svarade, varför ska jag vara det?
Pappa sa: För att du är en sådan jävla besserwisser som tror du vet allt!!!
Jag svarade, jag vet inte allt och har aldrig försökt framstått som det eller faktiskt försökt veta allt heller.

Sedan lämnade pappa mig, han var förbannad på mig 3-4 dagar efteråt och jag fick inte säga någonting innan han blev ännu mer irriterad på mig….

Tack vare hans beteende (som han dessutom är medveten om) så har jag tagit avstånd ifrån han, men visst kan jag erkänna att jag också försöker prata med honom fast jag vet att det inte går oavsett hur jag gör.
Skönt att jag troligen flyttar i höst om jag får råd..

#8 din far låter _exakt_ som min far- de kan inte ta en normal diskussion. Ska vinna till vilket pris som helst- trist när det är på bekostnad av rleationen till sin egen dotter. :( Det där msåte ha varit en jättejobbig, förvirrande och frustrerande upplevelse, bra att du förstår att det inte var ditt fel :((

#9 Precis!
Lite skönt att jag inte är ensam med en sådan pappa, även om jag inte trodde jag var det heller men det är inte varje dag man får veta om någon annan.

Ja, jag vet ju att det inte var mitt fel. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen ändå, för jag vill kunna prata med honom men det går inte. =(