Jag är alltid helt öppen. Är mycket viktigt för mig i ett förhållande.

Det är bra att vara öppen och kunna prata i ett förhållande, man behöver kunna kommunicera!

Jag försöker vara så öppen jag kan. Men har lite svårigheter med det då tidigare förhållanden har bränt mig på just den fronten. Om det är någonting viktigt så försöker jag lägga fram det så fort som möjligt. Men är det lite mindre grejer, som kanske inte känns värt att bråka över, då väntar jag och avvaktar eller struntar i det. Det beror väldigt mycket på personen jag är med och hur situationen ser ut.

Jag är alltid 100% öppen med min pojkvän. Så fort något händer på dagen, om jag mår dåligt, är arg eller ledsen, om jag ska någonstans, har gjort något, vill göra något, osvosv, så säger jag det. Och han likaså! Min pojkvän är inte bara min livspartner utan min absolut bästa vän, och det känns superhärligt. 

Försöker vara öppen.

Jag är nog lite för öppen. Min hjärna hinner inte censurera vissa saker, så ibland råkar jag säga saker som faller mig in, trots att jag vet att de är onödiga och absolut inte tillför något :>

Samtidigt så är jag ganska stängd, när jag är ledsen så vill jag först få vara ledsen i fred och sen prata om det. Speciellt när det är saker som inte går att ändra på genom att prata. Dessutom så är jag väldigt dålig på föra en vettig diskussion när jag är upprörd.

Håller också med om att total öppenhet är en förutsättning för ett bra förhållande. Annars saknas ju tilliten.

Min pojkvän är samtidigt min bästa vän så att vara öppen är en självklarhet för mig. =D

Jag försöker alltid, men ibland är det inte så lätt. Jag vet att en del saker kan vara svårt för honom att förstå, men ibland känns det som att det inte är någon mening med att säga något. Han vill kunna "ta" på det, eller "sätta ord" på vad det igentligen är som är fel. Men ibland så går det inte.

jag är väldigt öppen, han väldigt stängd. han försöker bli bättre men han gör så små framsteg, och så sakta att resultatet istället blir att jag börjar stänga in mig…

Tidigare har jag aldrig sagt något till någon, utan jag var bara den blyga, glada tjejen. Senare insåg jag att jag måste prata mer och visa hur jag känner även om det är så att jag är ledsen.

Jag är väldigt öppen nu för tiden. Mår jag dåligt över någonting så säger jag det, istället för att det ska få gnaga. Jag är lite så också, måste prata om känslorna för att sätta fingret på vad det egentligen är jag känner och sedan bearbeta dom/hitta en lösning.

Så för mig känns det riktigt viktigt att kunna vara öppen och ärlig, vet inte hur man annars ska kunna lita på varandra och känna tillit?

Vi arbetar på våran kommunikation hela tiden, kan jag lova!

100%

Sedan jag blev äldre och nu även fått ett "bra" förhållande så har jag insett hur mycket det betyder att jag kan prata med min pojkvän om allt och att han lyssnar och bryr sig. Likadant tillbaka givetvis, vill att han ska kunna berätta allt för mig. Han är min bästa vän och jag är hans, och det är så det ska vara.

Är öppen men samtidigt mån om att få ha ett "privatliv", vill jag prata så pratar jag om det och vi kan prata om allt- precis som jag litar på att ha pratar med mig när han vill. Så ja, jag är för öppenhet i en relation.