Ni gör fel. Tänk på att er pappas bästa.

Ni gör fel.

Håller med #1/#2 ni gör absolut fel. Acceptera han beslut istället, även om det är svårt. Jag tror det blir bäst för er också, du vill väl att din pappa ska vara glad?

Era föräldrar skiljer sig för att dom anser att det är bäst. Att då hota er pappa på det viset är hemskt fel då det inte kommer göra något bättre. Ni vill väl inte att rea föräldrar ska vara tillsammans när det inte fungerar och båda mår dåligt?

Hur kan ni ens med att ställa ett sådant ultimatum? Det är inte ert beslut om era föräldrar ska leva tillsammans eller inte.

Det är klart att det är jobbigt för er, men jag tror att det är jobbigt även för era föräldrar, och att ställa ultimatum skapar enbart agg och obehag. Nu är det ju extra viktigt att ni umgås med båda era föräldrar, både för er och för dem!

Att ställa ultimatum om andra männiksors sätt att leva blir heltokigt. Det innebär att ni försöker blanda er i skilsmässan och använda ert starkaste "vapen" mot en förälder, nämligen att hota med att en förälder mister kontakten med ett barn.  Hot är alldrig nånting bra. Alldrig!  Om ni är så stora att ni kan ta lite ansvar då ser ni istället till att allt blir så bra som möjligt, d.v.s. bevarar så bra kontakt och kommunikation som möjligt med begge era föräldrar.

Fred med alla, inte krig. Oavsett vilka som ska bo ihop framöver o inte.

Hur kan ni ens komma på tanken att göra något sådant? Er pappa har ju inte gjort något fel. Ni har ingen som helst rätt att kräva att två människor ska leva tillsammans om de inte vill.

Klart att det blir en omställning för er, men so what? Mina föräldrar är skilda, och det skulle väl aldrig ens ha fallit mig in att tvinga dem att leva ihop om de inte vill eller kan.

Acceptera deras beslut istället.

Ni gör fel och uppför er mycket dåligt.

Ni kan ju inte på fullaste allvar tycka att det är bättre att era föräldrar bor ihop, fast de är olyckliga med varandra och mår dåligt tillsammans. Tror ni att allting en dag kommer att vara myspys bara ni vägrar inse faktum?
Tyvärr men era föräldrar är vuxna människor och ni kan inte styra över dem. Det är inte ert beslut att ta.

Det är verkligen fel!!! Detta är dina föräldrars beslut och inte ditt!!! Sen förstår jag att ni tycker det är jobbigt men vill du att dina föräldrar ska vara olyckliga?? Det finns ju en anledning till att de skiljer sig. Behöver du prata med någon ska du kanske söka hjälp.

Jag vet ju inga detaljer kring detta, men hur tänker ni egentligen?

det är skit jobbigt när föräldrar har tagit det beslutet (hände samma sak här hemma för ett bra tag sen, dom hittade tillbaka till varandra). men som dom andra redan har sagt är ett sånt ultimatum inte bra. Vill du antingen riskera att förlora din farsa för nåt sånt eller att han ska vara kvar och inte vara så lycklig som han skulle kunna vara?

Förstår att det är jobbigt för er att de ska skiljas men det finns en orsak att de inte vill/kan bo tillsammans. Det är inte snällt att hota eran pappa så, han kanske vill bo kvar men det funkar inte. Ni kan inte tvinga honom, då blir bara eran relation dålig och han kanske mår dåligt för att han Måste bo kvar.

Håller med alla ovanstående, välditg väldigt egoistiskt av er. Illa. Ni gör väldigt fel!

Håller med ovanstående. Mina föräldrar höll ihop "för barnen" vilket resulterade i att pappa var otrogen, tvingade min lillebror att hålla tyst om det, och sen skiljde sig. Vid det laget hatade dom varandra, det är snart 9 år sen och ilskan, sveket och alla otrevliga känslor är fortfarande närvarande.

Ni är orättvisa mot era föräldrar, bortskämda och ni verkar ha tunnelseende.

Låt dom gå skiljda vägar och må bra istället för att sitta i hata varandra för att ni vill att dom ska vara tillsammans.

Oj. Utan att veta bakgrunden eller hur gamla ni är så tycker jag att ni handlar fel.

Vill två människor inte leva med varandra, ska de självfallet inte heller göra det. Redan att separera är ofta ett stort steg i ett genomtänkt beslut och ofta inget som görs för minsta lilla- Således är ofta en separation ett väl genomtänkt beslut som i längden alla parter mår bäst av. Att sen istället sätta ett sådant ultimatum på er pappa, är inte rätt. Även om känslorna blir svåra för er får ni inte glömma att er pappa, precis som er mamma, är personer med egna känslor som är minst lika viktiga som eras.

Försök istället att prata med era föräldrar, det är klart att ni också har en mängd tankar som snurrar i huvudet. Men inte att anklaga och skuldbelägga någon av era föräldrar, för det blir så fel.

Och jag kan tillägga, i erfarenhet av att vara ett skilsmässobarn så är separationen det bästa mina föräldrar någonsin gjort. Som en bonus fick jag dessutom en styvfar som jag älskar gränslöst och har är en av de finaste vuxenkontakterna i mitt liv.

Mina föräldrar skiljer sig också i detta nu, och jag kan förstå TS varför ni ställer ett sånt ultimatum. Det är en omtumlande känsla när grunden under ens fötter försvinner, för vare sig man bor hemma eller inte så är det det som händer.

Man överväger att säga det ena och det andra, men mest av allt så vill man så gärna göra någon skillnad! Så att mamma ska sluta vara ledsen och pappa ska förstå vad han faktiskt håller på att göra.

Det är ganska naturligt att säga en sådan sak om ni fortfarande är hemma med er mamma och närvarande i hennes sorgearbete. Jag skulle slitit av mig ena armen för att göra det ens lite lättare för min mamma.

Det är så lätt kommet att man går över en gräns och sätter ner foten någonstans, och ni kommer säkert att göra många såna "fel" där man tar ställning och sedan inser att det kanske inte är svart eller vitt. Det vet jag iallafall att jag har gjort.

Försök att minnas att det finns två sidor av alla mynt, det försöker jag göra fast det är svårt. Även om mamma vill att pappa ska komma tillbaka så inser jag att de mår inte bra av att leva ihop. De kommer på sikt att bli lyckligare isär även om det är hjärteslitande nu. Och även om min pappa gjort många fel så förstår jag att om han kunde ändra hur han kände skulle han nog det.

Jag kan tänka mig att det måste vara en konflikt bakom på något sätt för er att ta ställning på det viset men tänk på att er pappa är er pappa och om ni förlorar kontakten med honom så är det alltså en förlorad kontakt med en av de viktigaste människorna i erat liv, en av dem som alltid kommer stötta er och vara där (förmodligen oavsett var han bor) och en sån relation är svår att bygga upp igen efter lång tid om ni skulle ändra er. Samtidigt måste ni kunna unna eran pappa att vara lycklig, även om det inte är med er mamma.. Försök att föra en öppen dialog med er pappa, vad du/ni är rädda för och vad ni är sårade över. Då får eran pappa chansen att prata med er på rätt nivå. 

Lycka till, ni har jobbiga månader framför er, precis som jag, men jag vet att efter regn kommer solsken.

Hoppas du orkade läsa

Jag och min man separerade för 7 månader sedan. Det var så klart jobbigt för barnen (också!). De är 12, 10 och 8 år. Men när man pratar med dem nu så tycker de bara att allt fungerar järrebra och att det inte gör något att vi skilde oss. De säger att det var jobbigt ett tag, men nu när de vet hur det är att leva med skilda föräldrar så fungerar det bra.

Fast vi hade en ovanligt okomplicerad skilsmässa eftersom vi båda hela tiden har betett oss som vuxna och inte har bråkat. Men observera att okomplicerad inte är det samma som lätt. En skilsmässa är en riktigt jobbig livskris även för era föräldrar, tänk på det!

#17 Tack för att du delade med dig!