Igår insåg jag att jag har världens finaste vän. Vi har inte träffats utan bara snackat på msn och så, men han känner mig så mycket bättre än många människor som finns runt omkring mig.

"There are only two people who can tell you the truth about yourself - an enemy who has lost his temper and a friend who loves you dearly."
- Antisthenes

Han är ärlig och säger det rakt ut, vad han tycker och tänker om mig. Om han inser att jag gör nått fel så säger han det. Han nickar inte och låtsas som att allt är okej. Genom att prata med honom lär jag mig saker om mig själv som jag inte visste, tänkte på, innan. Det är som om han har fått mig lära känna mig själv bättre. Och efter att han har varit sådär ärlig så säger han förlåt, som om han hade nått att be om ursäkt för. Jag hade gjort vad som helst för att alla mina vänner, alla vänner som jag någonsin haft, skulle vara så ärliga som han är. Då hade jag sluppit allt det som jag har gått igenom.

_"Du är sitter bakom ratten, men har blicken i backspegeln hela tiden istället för i vindrutan. Så min fråga till dig är; Ser du inte mig framför dig? Ser du inte mig i din vindruta? Varför vänder du dig om bakåt när jag är framför dig? Inte bryr jag mig om vad du har vart med om, det är det förflutna - inget du kan göra nått åt. Om du bara vände dig om och tittade i vindrutan istället för backspegeln, så skulle du se att jag står där med öppna armar och väntar på en kram. Men när du säger långsamt farväl, vad vill du att jag ska säga då? Hejdå? Det kommer inte hända för jag är här för att stanna. Jag går ingenstans."

_Och sen nu idag när jag tacka honom för det han skrev igår så skrev han "tack själv". Jag frågade vad han tackade för och han bara "för att du finns" .. Ingen har någonsin skrivit det till mig.

Är så glad att han finns i mitt liv och jag önskar att alla kunde få ha en vän som honom.. En som är ärlig, fast på ett snällt och bra sätt. Även om sanningen är jobbig att höra.