Jag är en extremt svårflirtad person, med ambitioner och huvudfokus på mina studier och framtida arbetsliv. Förhållanden har det inte varit en tanke på under flera år efter att jag blev totalt sänkt av en kille för 3 år sedan. Och då det påverkade mig så otroligt mycket så har jag haft svårt att släppa dessa jobbiga känslor. (vill aldrig mer hamna i den sitsen igen. Då jag också är extremt känslig)

Det har också gjort att jag försökt titta bort när jag sett att en kille är intresserad eller lite extra snäll mot mig. Motsattsen till vad jag var innan. Då jag nästan sökte efter tecken, var mer öppen och var väldigt lättfångad om jag skall vara ärlig. *ler* Men… Så var det för ett par veckor sedan då jag och min kompis satt och pratade på bussen rent allmänt om relationer.

Då säger hon till mig att hon är övertygad om att en kille (i vår klass) är kär i mig, och har varit i 2 år. Jag blev helt totalt ställd då jag aldrig någonsin haft tanken innan. Jag vet att han varit väldigt snäll mot mig under åren vi studerat tillsammans. Men jag har mer sett det som en riktigt härlig, genomsnäll och go kille, som är blyg.

Det fick mig att öppna ögonen. Och jag har försökt tyda olika tecken som jag sett under två veckor. Har upptäckt att han kan titta på mig igenom klassrummet väldigt ofta - kan vända huvudet bakåt och tittar-tittar-tittar, då han tror att jag inte ser. Han försöker ofta under rasterna ta kontakt och prata med mig, det känns som om jag nästan alltid stöter på honom i korridorerna och ALLTID så går han rätt in i mig eller försöker stanna upp mig så at jag inte kan gå framåt. Han skrattar ofta och skämtar om mig, med mig. Han kan smyga upp bredvid mig för att kolla vad jag gör på mobilen et.c. Han skriver ofta till mig (ibland novelllånga (roliga) texter om mig och hur jag är, haha), och frågar mig saker flera gånger om och om igen. I klassrummet tenderar han att försöka få plats nära om inte bredvid mig. I största allmänhet verkar han lite för intresserad och frågerik för att bara vara en riktigt god vän. För så beteer han sig absolut inte mot någon han känner väl, oavsett kille el. tjej som jag har träffat.

Det är inte bara det. Jag får känslan av att hans kompisar försökt prata lite mer med mig också. Har sett att de nästan "puttar" honom fram mot mig ibland (även detta när de tror att jag inte ser) och då har han kommit fram för att fråga om vad jag gillar för musik eller om han får välja vilken musik jag ska lyssna på.

Enligt mig ser han bra ut, har precis samma humor som mig och får mig att skratta (jäkligt viktigt), han är sportig precis som jag, positiv runt mig, jag känner mig bekväm, och jag blir alltid glad av att se honom.

Saken är den att jag känner mig som en hemsk person. För jag vet inte vad jag skall göra eller hantera situationen, för jag vet hur frustrerande det kan vara att inte få sina känslor besvarade någongång hur mycket man än försöker. Samtidigt som jag inte vet vad jag känner för honom. Känslor finns det absolut och ett tycke för människan. Men jag vet inte vad jag skall göra. Hade vi inte gått i samma klass hade jag frågat honom, men nu är jag rädd för vad som skulle hända om han säger nej. Känns som om det kan bli en väldigt pinsam och jobbig situation.

Några tips på vägen hur jag skall göra? Finns det någon "röd tråd" killar brukar gå efter då de visa intresse för en tjej? - för tidigare har det alltid varit jag som har tagit de första stegen.