Jag har varit tillsammans med killar för att jag var kär i kärleken och det som följer med tvåsamheten. Jag trodde att det var killen jag var kär i, och när det tog slut så var jag helt förstörd. När jag sedan hade lugnat ner mej så pass mycket att det gick att prata med mej så frågade en mycket insiktsfull vännina om det hade varit honom jag varit kär i eller kärleken i sig och då slog det mej. Det var inte killen i sig utan det var det som var runt ikring och att jag hade någon att hitta på saker med.
Efter några pojkvänner så hittade jag äntligen en som jag var kär i på riktigt och då var det inte längre något tvivel om saken.

Är du kär i killen eller kärleken och att ha någon att hitta på saker med?

Håller med #1

Är du kär i kärleken eller kär i honom? Kan vara en svår fråga att ställa sig själv, för mycket snurrar i huvudet, men det är en nyttig fråga.

Jag vet ju inte  Känner att jag aldrig kommer träffa en lika snäll och underbar person som jag kommer så bra överens med! Vi vill samma saker i livet och gör allt tillsammans, vi har det jätte roligt ihop men det är ju bråken som förstör! Jag ahr gett honom så otroligt många chanser och han har lovat, men det funkar ändå inte fast att jag vet att han verkligen försöker och vill mitt bästa hela tiden.

Kärleken… Jag vill känna hur det pirrar i magen, hur man kan ligga å bara titta in i sin partners ögon och bara känna kärlek. Jag tror inte ens jag vet hur det känns… Dom första gångerna jag åkte ifrån honom så storgrät jag alltid och det skrek i kroppen att jag MÅSTE tillbaka, fick verkligen ångest och ville slänga mig ut och kasta mig i hans famn.

Men nu är det mera "puss, vi syns snart igen. Hejdå" Känner mest att det är skönt att komma hem…

Har till och med börjat tänka lite smått på andra vilket gör ont i mig.

#3 Då svarar du på frågan, du är kär i kärleken och rädd för att vara ensam och vet inte hur du ska hantera saken vilket för att du känner olust och tycker saker och ting är jobbigt..
Det är iaf så jag tolkar det du skriver, jag kan ju ha fel.

#4 Jag har länge sagt att jag inte vill bli lämnad ensam, det är där största rädslan är… Sitta själv hemma på loven och inte ha någon som hjälper mig med allt, fast vi är ju bra vänner så han kommer alltid hjälpa mig…

Det är svårt… Jag har alltid, så fort en kille visat lite intresse blivit helt förälskad, men detta var annorlunda. Och jag tror att jag gillar andra är just bara kär i kärleken men att vårat förhållande kanske är djupare än så… För jag vill mest känna denna pirrande känsla av att det kanske blir något med den man gillar, liksom steget innan man blir ihop. Den fantasin gör mig alltid generad och studsig. Men efter det stadiet kanske jag blir helt uttråkad…

Vill inte vara en sån som inte vill ha det hon har fått! Vilket jag inte heller tror att jag är

I ett förhållande, och synnerligen när man inte är i den "nykära" perioden så är det klart att det lugnar ner sig. Man är inte så hetsig längre utan man kan stå på egna ben ibland. Men lite pirr och längtan till den andre behöver man ju ha tycker jag iaf, annars har nog kärleken dött ut och ersatts av en nära vänskap istället.
Inget fel på vänskap, men det är inte rätt för mig.

#6 Men tycker du att jag ska träffa honom en sista gång? Men mamma tycker jag som sagt inte ska ta upp honom till julen eftersom det är det dummaste hon ahr hört…

#3 Det finns hur många som helst som är underbara och snälla. Kanske dags att ge någon annan en chans? Om det inte pirrar nu så kommer det inte att göra det sedan heller. Om det känns skönt att komma hem nu, tänk då vad plågsamt det skulle vara att bo med denne person i 60år.

Jag tycker inte alls att det är konstigt om du tänker på andra. Ni har ett distansförhållande och det blir lite "Out of sight, out of mind"
Distans kan ju fungera under en kortare period om man sedan tidigare har bott tillsammas och har en solid grund att falla tillbaka på och att man träffas i alla fall på helgerna. Att bara träffas några gånger per år och hoppas att kärleken ska växa tror jag tyvärr är för mycket att hoppas på.

Jag är alltså lite tråkig och gå på din familjs linje. De ser antaglien mer än du tror och om de tycker att du ska träffa andra så beror det nog på att det uppfattar det som att du inte mår bra av killen. Om de hade tyckt att du levt upp och varit glad så tror jag inte att de skulle ha sagt som de sagt.

Lite amatörspekulationer från min sida och det är i slutändan ditt beslut.

Känslor kan bli så otroligt förvirrade i ett distansförhållande, ingenting blir som "vanligt". När man är tillsammans är det ofta intensivt och man försöker ta igen kärlek, och när man åker så känns det ödesdigert och dramatiskt. Många tycker att det är svårt med distansförhållande, och det finns det väl en anledning till.

Har ni talat om att flytta ihop efter att du tagit studenten? Varför tycker inte din mor att ni bör träffas igen?

Problem reds bäst ut öga mot öga, eller åtminstone när man är samma län. Jag tror inte att det kan skada att träffas, oavsett som det är för att avsluta eller för att nystarta.

#8 Tack för dina råd! Jag har nog nästan blivit mer social med min familj samt gladare sedan jag blev ihop med honom, men dom är duktig på fördommar och rädd att han ska sno från mig sagt göra illa mig eftersom han har haft en sådan uppväxt, där han var offret.

Dom är duktiga på att ogilla folk och hitta fel.

#9 Ja gud ja! Vi hade ju planerat hela livet i stort sätt. Tänkte börja flytta ner mina saker men har hejdat mig och tänk på om det verkligen är så smart om vi nu skulle göra slut. Vilket vi gjorde. Känslorna är ju så olika när man cäl är med varandra och sen när man pratar via internet…

Ni har ju gjort slut och är vänner. Är han okej med att vara vänner?
Man kan vara vän med sina ex och träffas om umgås.

Strunta i vad din mamma tycker och gör det du känner är bra. Man ska alltid gå på känsla. Jag hade troligtvis inte tagit upp honom om jag inte vore säker på hans känslor. Det är lätt att falla in i gamla mönster bara för att det är bekvämt och bekant och man känner trygghet.

#12 Jo kanske det… Han vill ju jätte gärna vara min eftersom jag är den enda tjejen i hans liv och den enda han kommer att älska (å bla bla)…

#7 Att åka upp under själva jul eller nyår vet jag väll inte om det är det bästa. Jag har själv blivit dumpad på Nyår och det tänker jag fortfarande på varje NyÅr fast det var 2001.
Åk upp till helgen istället om du vill åka upp så blir det i alla fall några dagar mellan breakup och jul. Eller efter jul, det kan också funka. Men jag personligen gillar inte tanken på att göra slut på jul eller nyår.

#14 Fast han vill ju komma upp och han vet vad som gäller i så fall  Att åka upp och ner lite sådär på en helg är nog jobbigt eftersom resan tar 14 timmar och kostar en tusenlapp fram också tillbaka 

#13 Att du är enda tjejen i hans liv ska du inte hänga upp dej på. Frågan är om han är den ende killen för dej.
Han kommer att klara sig, lita på det.

Har du någonsinn köpt en tröja som du tyckt har varit nästan rätt bara för att exempelvis priset varit rätt? Har du sedan lämnat tillbaka tröjan för att den inte var helt rätt? Har du efter det gått tillbaka till affären och köpt tillbaka tröjan som du lämnat tillbaka och den har blivit din favorittröja som du inte vill leva utan?
Antagligen inte. Om man efter ett tag känner att det blev fel och har lämnat tillbaka den så brukar man inte vilja ha den sedan heller.

Vet att det ser lite banalt ut att jämföra med en tröja, men det är principen jag är ute efter.

Givetvis så finns det undantag som bekräftar regeln och de lever lyckiga i alla sina dagar, men det kanske är värt att tänka lite på?

#13 Så länge som han känner på det sättet så är det nog bra att ni är ifrån varandra, känner igen det allt för väl. Han kommer att älska andra, det är ingen tvekan om det (ett av mina ex hotade med att ta livet av sig för att jag gjort slut med honom och är idag lycklig sambo och nybliven pappa), så länge du inte håller kvar vid honom och fortsätter ge honom hopp om att det kan bli ni två. Ni kan helt klart vara vänner, bara han kommer in på den linjen också och kan känna sig nöjd med vänskapen.

Jag tror att det är alldeles för tidigt för honom att träffa dig till jul, men om han får tid att smälta det som hänt kanske han får en annan syn på situationen och då kan det gå alldeles utmärkt att träffas igen för att få en ordentlig start på er vänskapsrelation.

#16 För mig känns det mer som: Antingen gör jag mitt livs misstag eftersom han är den rätta. Eller så gör jag mig en livs tjänst!

Kanske bara är blind pga att det är första kärleken? Fats jag låter mig oftast inte bli naiv…

#15 Ah, missade att han skulle upp till dej. Då skulle jag inte göra det om familjen säger ifrån. Julen är en familjehögtid och de kanske inte känner sig avslappnade med honom. Det kan bli en väldigt, väldigt jobbig jul för alla inblandade. Killen kanske tror nu att han kan hantera det, men när det verkligen kommer till kritan så kan det bli en väldig dramatik runt granen.
Eftersom han bor 14 timmar bort och tåg och så vidare inte går så bra på jul så har han ingenstanns att ta vägen heller om det blir gråt.
Jag tror att ni gör alla en tjänst om han inte kommer till er över jul.

#19 Suck du kanske har rätt  Min familj är okänslig så dom är det ingen fara för 

Just nu känner jag bara att det hade varit mysigt att få krama om honom faktiskt… Blir lite tårögd. Det är svårt vilket jag förstår att det är.

Antar att det är mest en trygghet att ha någon där hos sig som man kan söka tröst hos och värme…

#20 Ta det från en tant på snart 34 år, det kommer fler att krama

#21 Eller så blir man förevigt singel med 100 katter! Men har hört att dte inte är så dumt det heller 

Jag tycker inte det är så bra att träffas över jul eller nyår, om något går snett, ni faller tillbaks och sedan gör slut så är det inget roligt minne att ha varje jul och nyår.

Jag har bestämt mig idag att det är helt slut nu… Såklart så börjar han skylle på mig eftersom jag sa att det är bådas fel att det inte har funkat och han skrev "men varför ändrar du inte dig då?! Jag försöker ju hela tiden" Men när det har gått till gränsen att jag är rädd och att vi har slagits så tyckte jag att det var nog nu.

Jag sa detta till min mamma och hon sa "Vad bra! Är du kär i någon ny då eller? Gå på krogen och träffa fina killar, men skaffa en blond och lång kille den här gången"

Ja min pojkvän är lite kort samt att han ahr utländskt påbrå men jag blev riktigt sårad som vanligt. Så okänslig och kall… Hon har under dom här två åren tjatat på mig att det finns många fina killar och att jag ska ta av mig förlovningsringen om jag ska gå ut på krogen… "Vidga vyerna"

Det känns jobbigt nog att behöva lämna honom och det har bara gått några dagar, men att hon beter sig som vanligt gör mig riktigt sårad… Men varför skulle hon bry sig.

#24 Måste säga att din mamma verkar vara lite underlig. vad tusan spelar det för roll hur killarna ser ut? Tror hon att en blond lång kille är bättre på något vis? Verkar vara hemskt ytlig.

Tråkigt att du inte känner att du får stödet som du behöver från din mamma.
Men jag tror det var rätt beslut från din sida efter att jag läst dina inlägg.

#25 Tack. Har aldrig kunnat ta stöd av någon direkt, men jag känner att detta är rätt val. För om vi hade blivit ihop igen så hade jag gjort slut vid minsta lilla motgång och så hade det fortsatt…

När jag sa att USA hade dödat ungefär 5 miljoner vietnamerser under vietnamkriget så sa hon bara "Bra! Annars hade dom väl varit ännu fler och försökat sig" Tycker det är sorgligt eftersom jag inte alls är sånn som tänker så… Hon medgav även att hon skulle hålla sig till hitlers sida.

#26 Synd att man inte kan gå in i andras huvud ibland för att förstå varför de säger som de gör.

Har du talat om för din mamma hur du känner? Att du inte känner att du får stöd av henne?

Din mamma har rasistiska åsikter helt enkelt, men det finns inget som säger att du måste acceptera sånt från henne. 
Hade det varit min mamma så hade jag nog bett henne flyga faktiskt för det är väldigt respektlöst både mot dig och andra.

Jag tycker att du har gjort rätt som avslutat förhållandet, du mådde inte bra i det. Att han skyller på dig är ju för att han insåg att du menade allvar och vill att du ska få dåligt samvete och komma tillbaka.
Och som du säger kommer det bara leda till att du inte mår bra och gör slut för minsta motgång eftersom det inte finns något att kämpa för.

Näe stå på dig, och ta det lugnt, killar kommer killar går, den rätte består.

#27 Hon skylle inte bry sig tyvärr… Flyttar ju ändå snart så då slipper jag detta 

#28 Han är lugn nu och försöker acceptera det, vi kommer nog fortsätta att vara vänner eftersom han trots allt betyder mycket för mig

#29 Okey

Jag tror nog att han bara ville ditt bästa egentligen och kanske blev sårad på grund av att det blev för mycket för honom. Som du skrev så var ni ju förlovade och hade planerat mycket ihop och han kanske blev ledsen av detta. Jag tror verkligen inte att han försökte såra dig för att få dig att komma tillbaka utan han mer sårade dig för att han själv mådde väldigt dåligt och som sagt blev för mycket.

Jag tror nog att om det nu är slut helt att han faktiskt kommer försöka finnas där för dig men han behöver nog tid att tänka igenom saker och allt kom nog som en chock för han och särskilt då ni hade planerat att träffats och det skulle kunnat bli en "ny start" och han kanske hoppades för mycket? Som sagt man förlovar sig inte med vem som helst och ni verkade som ni hade ett bra förhållande med diverse smågnabb som medföljer (Större och mindre) och jag tycker du har gjort rättval om du mådde dåligt i det. Gällande kommentaren att han skyller på dig tror jag nog helt enkelt som så att han tyckte det verkade som skyllde på honom och att det bara blev för mycket. Om han verkligen älskade dig mer än allt på jorden och ni var varandras första så är det förståeligt om han är känslig som person :). Lycka till det blir säkert bättre och vem vet en dag kanske ni hittar tillbaka eller att ni förblir vänner iallafall!

Efter att jag sa det att det aldrig kan bli vi igen så blev han jätte arg igen, att jag liksom bara hade bestämt det på en dag… Jag är tydligen ett jävla pucko och att jag är låg som människa och att jag kan ta och dra, samt att han inte bryr sig helt enkelt… Visar väl bara att det verkligen inte hade funkat i vilket fall som helst. Lite synd eftersom han har betytt mycket för mig, men jag vill inte vara vän med någon som sårar mig…

Så, jag har sagt upp kontakten helt, det kommer ta ett tag innan det blir bra men man får försöka se framåt.

Tack för att ni har hjälpt

#32 En del kan tyvärr inte hantera sådana situationer och reagerar med ilska och anklagelser. Mycket tråkigt att det blev så mellan er nu.

Vem vet, kanske kan ni vara vänner i framtiden.

Och du har rätt, det kommer bli bra :) Framtiden har massor att erbjuda! Tillåt dig vara ledsen ett tag, det behöver man. Men sen ska du se att det snabbt blir bra :)

#33 Tack Hera