Idag är det ett år sen mormor fick hjärtinfarkten. Det hände strax efter 16:00 och runt 19-20:00 så hade hon opererats och hela kvällen och natten låg hon, medvetslös, och kämpade för sitt liv tills hon på morgonen den 3e december inte orkade mer och hennes hjärta slutade slå.

Det har varit ett väldigt jobbigt år för mig. Jag förlorade den jag älskade mest och att komma tillbaka efter nått sånt har varit svårt. Men jag kan ändå säga att det har varit så sjukt mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara. De bättre dagarna har varit så många fler och de sämre dagarna så många färre. Jag saknar henne, det gör ont, varje dag. Men jag gråter inte efter henne varje dag. Jag gråter inte alls ofta längre. Kanske är det så att tårarna har tagit slut..

Det som jag tycker är mest skumt är hur världen kunde fortsätta som vanligt, som om ingenting hade hänt. Hela min värld skakades om medan världen i sig var precis som vanligt. Jag var som i en bubbla. Jag vet inte ens när den sprack, men spruckit, det har den gjort.

Jag kan inte riktigt förstå att mormor är död. När jag lever mitt liv som vanligt så tror jag automatiskt att mormor också gör det. Jag kan inte gå förbi där hon bodde för jag är rädd att jag kommer bryta ihop. Jag är vid hennes grav flera gånger i veckan, men det är så svårt att fatta att det är det som är "mormor" nu, även om jag såg kistan sänkas ner i jorden.

Vet inte ens vart jag ville komma med det här inlägget.. Ville väl bara skriva av mig lite. Jag håller just nu på med en video "till" mormor med en låt och en massa bilder på henne och oss. Ska snart cykla iväg till affären och köpa tidningen, har fixat en sån där "1års" grejs. Imorgon kommer morfar till stan och vi ska åka allihop till graven och tända ljus. Blir väl som på hennes födelsedag, en massa tårar, smärta, saknad och kärlek.

Mormor, ingen är så älskad och saknad som du.. Längtar efter dig något otroligt. Men en dag ses vi igen. Det vet jag.
Sov gott, sålänge, min finaste ängel.