Det som har hänt i barndomen kan inte glömmas, det måste "dras upp" om du ska kunna bli hjälpt. Tragiska/traumatiska saker måste bearbetas. Problem försvinner inte av sig självt, hur mycket man än vill blunda och strunta i dem. Ta kontakt med en psykolog så kan de hjälpa dig vidare. :) Och så är det förstås en fördel om mannen du är intresserad av får veta litegrann, så att han inte oförstående går runt och känner sig otillräcklig eller dålig eller något liknande. :)

Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver. :)

Även om du bara vill glömma det du har varit med om verkar det som att din kropp inte är beredd att glömma. Så du blir nog tvungen att ta tag i det är jag rädd. Det vi har varit med om är en del av vilka vi är, och man måste hitta ett sätt att leva som en hel människa med alla sina minnen och erfarenheter.

Det är inte säkert att du behöver professionell hjälp med det, även om det kan vara bra om du har möjlighet att prata med någon. Det kan räcka med att du förklarar för honom att du har jobbiga saker bakom dig som gör att det är svårt för dig (du behöver inte förklara , och att du får närma dig det fysiska väldigt långsamt och försiktigt. Det är jätteviktigt att du känner att du själv har kontroll, och att du aldrig känner dig pressad till att göra någonting, vare sig av honom eller av dig själv. Ta små steg och sluta direkt om det känns fel.

Om han är klok och förstående låter han dig ta den tid du behöver. Och då kan du gradvis lära din kropp att det är ok och att den inte behöver dra på panikläget.

Tack för era svar. Jag vill verkligen inte dra upp det där. Det är i såna här situationer det är jobbigt. I perioder när jag är ensam mår jag ganska bra. Men varena gång jag träffar någon jag tycker om och som tycker om mig så blir det så jobbigt för mig och jag vill dra mig ur allt.

Men ensamheten är jättejobbig den också för jag behöver verkligen sällskap. Men just närheten. Kramar och att vara nära är helt okej, men när det blir kyssar och mer sexuellt så känns det obekvämt, och efteråt kommer ångesten. Eller som igår när den kom på en gång och den sitter fortfarande i.

Jag har haft ett självskadebeteende, men under flera år så har det varit bra. Men igår kände jag att jag "behövde" det igen och det var inte mer at göra. Men det var en liten tröst i alla fall.

Jag försökte prata om det igår med honom. Eller jag sa väl bara att jag är ledsen att det blev så dumt och att det är svårt för mig ibland. Att jag har det jobbigt. Han sa att jag inte ska tänka mer på det. Men kommer han orka med mig? Jag vill försöka, men är det rätt mot honom? Att behöva visa hänsyn mot mig? Han kan säkert hitta någon annan som vill och kan ha sex istället för mig, som kommer behöva en massa tid och hänsyn.

Usch, det är jobbigt.

Förlåt om du kanske tar illa upp, men har du några bokstavsjukdomar?
Just aspergers har jag för mig kan ha svårt med närkontakt, vilket jag misstänker lite att jag kan ha. (Väntar på utredning)

Min reaktion när någon tar på mig att slå bort handen, när mitt ex klängde på mig.. eller gosade .. så fick jag ångest. Men jag älskar gosa med mina djur, och ibland vill jag gosa med folk också och då blir min systerdotter mitt offer :D

Men mina föräldrar hade svårt att visa känslor och krama mig när jag var mindre så det kanske är något därifrån jag kan vara sån för.

Nej, jag har inga bokstavssjukdomar. Tog inte illa upp att du frågade :) Jag har inget problem med närkontakt som kramar och sådär. Dock gillar jag inte massage, men det har nog att göra med att det känns som att jag släpper kontrollen över min kropp till någon annan.

"Jag har varit med om lite jobbiga grejer i barndomen som kanske kan ha med detta att göra. Men det är inget jag vill dra upp. Det vill jag bara glömma."

- Det är tyvärr så att detta nog är din blockering. Du vill glömma detta, och i o med det så bearbetar du det inte. Tyvärr så är det vad du måste göra om du vill bli fri från dessa problem. Det finns inget annat alternativ för dig än att börja gå hos en psykolog. Jag är rätt fram enbart för att vara tydlig, det är ofta vad man behöver när man inte hjälper sig själv. Jag har också dragit mig länge för att ta upp riktigt jobbiga saker, men tyvärr så går man bara nedåt av det. Du måste verkligen söka hjälp. Du kommer inte att bli bättre annars. Det är det enda som kommer hjälpa dig. Du känner nu att det är det sista du vill att prata om det som hänt, dina problem som finns nu osv, men det kommer lätta när du har börjat träffa en psykolog. Du kommer märka att det blir lättare för var gång.

Har du någon gång sökt psykisk hjälp förut? Vet du var du kan vända dig osv?

När det gäller killen du träffar så kan du mycket väl träffa honom OM du berättar hur (illa) ditt läge är, hur dåligt du kan må, och om du törs berätta om det som hänt dig tidigare. OM han då verkar ha förståelse och tycker att det kan fungera ändå, utan sex, efetrsom jag tror inte det är nyttigt alls för dig att kasta dig in i det, så kan ni väl träffas ändå. Är han en bra kille så vet du nog själv att han kommer förstå. :)

Tack för ditt svar … Jag förstår nog själv att jag måste börja ta tag i det här nu. Men det är så orättvist. Och jag vill ju verkligen inte prata om det alls.

Jag har haft kontakt inom psyk förr. Men det var mer eller mindre påtvingat och jag mådde så dåligt och trivdes så illa där att jag tillslut ljög ihop något så jag slapp gå kvar. Och då tog vi aldrig upp de här probemen utan pratade om annat, om jag sa något alls. Så jag vet egentligen inte hur man söker hjälp eller vart man ska vända sig.

Jag pratade lite mer med honom igår och han sa att han också tyckte det blev lite konstigt. Och att han inte vet riktigt vad han vill. Jag sa att jag varit med om jobbiga saker och att det blir svårt för mig ibland. Han trodde att det var hans fel att det blev som det blev, men det var det ju inte.

Jag känner mig så dum. Jag borde förstått att det inte skulle kännas bra. Jag skulle ha sagt till att det inte kändes bra. Men jag har aldrig fått sån här ångest innan. Det brukar komma en stund efteråt och inte alls så här starkt på en gång.

Jag vet inte om vi ska träffas mer. Han blev nog lite ledsen tror jag. Han vet inte om han vill ses mer. Det vet inte jag heller. Nu när det blev såhär. Det är synd när jag äntligen träffar någon jag tycker om. Det känns som att jag kommer få bli ensam hela livet.

Just därför är det jätteviktigt att du tar tag i det du har varit med om och hur det påverkar dig, så att det kan lägga sig på "rätt plats" och hålla sig i det förflutna där det hör hemma! Du förtjänar att kunna vara tillsammans med någon och uppleva kärlek utan att det förflutna blandar sig i och förstör det för dig!

För att någon ska kunna hjälpa dig med det måste du såklart tala om vad det är som plågar dig. Du kan ALLTID söka hjälp via vårdcentralen coh be att de remitterar dig till rätt ställe. Men du kan också googla på psykiatrin där du bor och förhoppningsvis hitta information om hur du söker. Har du råd kan du förstås också söka privat. Men se till att det är en legitimerad psykoterapeut, det finns många som kallar sig för nånting-terapeut och de kan vara vettiga men de kan också vara hur oprofessionella och direkt skadliga som helst!

Om du har varit tydlig med den här mannen om att det inte har med honom att göra, att han inte gjort något fel utan att det är något hos dig som gör att det låser sig och blir svårt, och han inte klarar av att ha förståelse för det och ge dig en chans att få rätsida på det, då är han kanske inte rätt för dig tyvärr. I definitionen av en bra partner ingår ju att man ska åtminstone försöka förstå och respektera den andres upplevelse och inte låta sitt ego eller sina egna behov komma i vägen alltför mycket. Sen om man har försökt ha tålamod och det inte blir bättre, så kanske det är mer begripligt om tålamodet tar slut, men att inte ens ge det en chans tyder på att man antingen inte var så angelägen från början, eller att man kanske är en smula egoistisk.

Jag skulle verkligen, verkligen vilja råda dig att söka hjälp och att vara ärlig om dina problem fast det är plågsamt och jobbigt. För det kan inte vara rätt att den som gjort dig illa en gång i tiden dessutom ska döma dig till ett liv i ensamhet resten av livet!

#9 Bra inlägg.

Håller med. Du måste söka hjälp med dina problem. Och om du väljer att aldrig prata om det du har avrit med om som gör dig så ont, så kommer du aldrig kunna bli bättre. När man är i den sitsen har man tyvärr inget val. Det kan ju räcka med att du går en dag i veckan, det är inte så mycket. Det blir en mjukstart så du kommer vänja dig. Det kommer lätta med tiden. Kram

Jag har i många år mått väldigt dåligt till och från och tänkt att jag borde försöka söka hjälp på något sätt. En gång ringde jag faktiskt till vårdcentralen och sa att jag mår dåligt. Men hon i telefon sa att jag skulle ringa nästa dag istället. Och det gjorde jag ju inte, eftersom det hade tagit hela min kraft att våga ringa den dagen …

Men hur söker man hjälp? Jag tror faktiskt inte jag kan ringa till vårdcentralen och säga som det är och få en tid hos jourlägaren och där sitta och berätta för en stressad person hur jag har det och hur jag mår. Det går bara inte. Jag vågade ju knappt gå dit när jag flög av av hästen sist och skadade mig. Kan man inte maila någonstans istället?

Kan du söka på öppenvårdspsykiatrin där du bor och se om du hittar information om när och hur man kan anmäla sig? Det brukar finnas telefontider när man kan ringa och berätta vad man behöver hjälp med (du behöver inte gå in på detaljer då, det räcker om du förklarar att du har varit med om jobbiga saker och att det gör att du får sån ångest att du inte klarar av nära relationer), så gör de en bedömning om de kan ta emot dig eller om du får vänta.

I Stockholm kan man kontakta sin vårdcentral via vardguiden.se om man har konto på "mina vårdkontakter", det brukar jag göra eftersom jag inte tycker om att hålla på och jaga dem på telefon. Vet inte om det finns liknande i andra landsting, men det kan ju vara ett alternativ i så fall att skriva i meddelandet att man vill ha remiss till en samtalskontakt.

Vanliga mail kan man inte använda inom vården av sekretesskäl.

Jag såg på "min" vårdcentrals hemsida att man kan boka tid via nätet. Men jag tycker det är så jobbigt att man sitter där och väntar, och har berättat när man bokade tiden varför man vill dit, och när läkaren kommer in så måste man berätta igen.

Men jag sag på min kommuns hemsida att man som anställd i kommunen har rätt att få hjälp om man mår dåligt. Så jag har mailat min chef nu så får vi se hur detta utvecklar sig.

Hoppas det går framåt! :)

Det gör det tyvärr inte. Har varit i kontakt med chefen, som vill att vi bokar in ett möte där jag berättar vad jag vill ha hjälp med. Och det vill jag inte. Så det ligger på is just nu. Får se hur jag löser det.