Hmm.. inte lätt det där. Först och främst vill jag beklaga att du hamnat i en sådan situation, det är ju inte något man önskar någon, verkligen.

Hur ser organisationen på din arbetsplats ut? Jag menar, är ni tätt knutna till varandra yrkesmässigt, eller finns det möjlighet för dig att utföra ditt arbete samt vara social utan att du måste ha nära kontakt med henne?

I största möjliga mån hade jag varit strikt yrkesmässig mot henne och istället lagt min sociala energi på de andra arbetskamraterna.

Känn dig istället lite "stolt" över att du har något som tydligen utgör ett hot för henne. Och du kan gott hålla huvudet högt för du har inte gjort något annat än varit dig själv.

Det tråkiga i alltihop är att situationen kan eskalera och saker blir bara värre. Mitt råd är att du biter ihop och visa absolut INTE att hon påverkar dig och dina känslor i någon riktning. Var glad, skratta ofta och mycket, hitta en gemenskap på din arbetsplats och fokusera på allt utom henne.

Hoppas allt ordnar sig för dig. =)

saken e den att hon har sitt skrivbord bredvid mitt och vi båda har liknande arbetsuppgifter och måste kolla upp hela tiden med den andre om vad man gör för att kunna utföra diverse tester etc..:/

Det e så svårt att ha en sådann energikrävande människa att man faktist har svårt att agera normalt, samtidigt som jag lådsas att hon inte berör mig vill jag inte låta henne tro att jag e en mes propp hon kan ha till hackkyckling..

#2 Nej, såklart. Du måste ju ha svar på tal. Men tyvärr blir det ofta så när man ligger i sängen på kvällen och går igenom dagens händelser så kommer man på massa bra saker man borde sagt.

Jag har jättesvårt att ge dig tips eller kloka tankar om detta, det stjäl mycket energi, precis som för bubbelbubbel i hennes inlägg om hennes dumma arbetskamrat. Personligen brukar jag vara rätt duktig på att bita ifrån, om det behövs.

Kanske du bygger upp så mycket ilska inombords och samlar på dig ett tag nu, att du förr eller senare kommer ta tag i fruntimret och säger henne ett par sanningens ord?

Hursomhelst önskar jag dig en förändring till det bättre.

Det är en jättesvår situation.

Oavsett hur välutbildad man är, har alla arbetsplatser sina rutiner samt det informella ledarskapet som man inte alltid ser direkt, vem som är den som de flesta "tyr sig till". Det är inte alltid den som sitter högst upp i organisationsschemana…

Jag tycker att en grundregel när man kommer som ny på en arbetsplats är att man intar en ödmjuk inställning. Man tittar, lyssnar ser och lär. Givetvis skall man under denna tid inte låta någon trampa på en, och man skall inte heller spela någon annan person än den man är.

Sen är det också så, att det finns säkert många på en arbetsplats som blir lite oroliga när det kommer nytt folk. Speciellt om det är i princip samma arbete man skall utföra. Det kan ju innebära att någon (högre upp) plötsligt inser att den nya är effektivare och då kanske den äldre personens (nu pratar jag tjänsteålder) arbetsmetoder ifrågasätts. Just att få rast samtidigt som övriga tycker jag är viktigt som ny på ett arbete, så att man lär känna sina arbetskamrater - och även så att de lär känna en själv. Därför bjuder jag alltid "in" mig, tårta eller liknande så att alla i alla fall får en gemensam fikastund. Kanske kan man själv föreslå (beror såklart på hur stor avdelningen är) att alla tar en minut och pratar om sig själv så att man får lite uppfattning om de andra, eller att man helt enkelt bara presenterar sig själv så får de andra presentera sig om de vill.

I den situation som nu uppstått så är det svårt att veta. Alltid lätt att vara efterklok, men på hennes fråga om du tycket hon är bitchig kan man ju antingen (vilket nog inte är så smart) svara att ja - det tycker man - eller att "nej, det tycker jag inte men jag uppfattade inte ditt svar och därför frågade jag igen". Svårare behöver det inte vara, men som sagt - man har ju aldrig de svaren till hands när man behöver dem…

Sen skall vi inte glömma: Det finns personer som inte funkar med andra personer. Antingen för att man känner konkurrens, eller för att personligheterna helt enkelt inte matchar. Då tycker jag att man får prata ihop sig (och det är såklart svårt om du är ny och hon gammal i gamet) och fixa så att man gör ett bra jobb ihop i alla fall, och att det sociala funkar även om det då kanske inte är bra.

Har själv några kollegor jag gärna undviker att åka med, antingen för att man kanske inte delar samma intressen vad gäller vilken inriktning man skall jobba med eller för att man inte gillar deras arbetsmetoder. De gånger vi ändå måste åka, så får man ju då bestämma sig för om man skall vara tyst och kanske vara obekväm (vilket jag i princip aldrig har valt) eller om man skall sätta ner foten och säga "du får ursäkta men vi är två om det här och vi kanske skall snacka ihop oss först innan vi bestämmer hur vi gör…".

Mitt bästa tips får nog bli att ta tjuren vid hornen, vi skall inte glömma att det utöver att hon kanske inte gillar dig eller att det är hennes personlighet finns ett tredje (minst) alternativ, och det är att du har missuppfattat hela situationen och hon helt enkelt har varit uppe i arbetsuppgifter hon inte velat avbryta när du frågat samt att hon faktiskt inte var intresserad av att kolla i ditt fotoalbum. Det måste man också respektera…

Tack för detta långa och mycket kloka inlägg.

:)

Själv tycker jag de som redan jobbar på arbetsplatsen har ett ansvar gentemot den som kommer ny, att anstränga sig för att den ska känna sig välkommen.

Jjag tycker inte du behöver ta upp det och prata med henne om det, utan bara slappna av och behandla henne vänligt men inte påträngande. Kanske känner hon sig hotad av dig bara för att du är ny? Eller så är hon osäker av sig och behöver känna sig lite överlägsen.

Det bästa du kan göra om hon är otrevlig är att ignorera hennes beteende, som om du inte hörde det. Då har du vunnit en seger om du kan göra detta. Det viktigaste för DIG är att inte ta åt dig! Du vet vem du är innerst inne och en helt ny människa ska väl inte få ta det ifrån dig? Lita på dig själv! Slappna av och ignorera henne om hon blir otrevlig. Annars var lugn och vänlig men ansträng dig inte för att lära känna henne. Låt henne komma till dig isåfall. :) Du behöver väl inte hennes godkännande! :)

Instämmer med #7

Om man är en jävla bitch så kan det väl inte finnas något värre än att inte få känslan av att lyckas sätta sig på någon? Finns det någon bättre revansch än att, oavsett hur elak man upplever någon att vara, reta gallfeber på vederbörande genom att ständigt vara snäll och vänlig?

Jag hade inte tagit initiativ till vidare kontakter, förutom rent arbetsmässigt alltså, inga kaffe/rökpausinviter o dyl, utan fullkomligt låssats att människan var luft, alltid svarat snällt och vänligt men inte sagt ett ord mer än nödvändigt. Då ger man en person som av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att inte tycka om en inte en chans att få vatten på sin kvarn utan hon kan gå där och irritera sig på att du är lika vänlig som alltid, hur hon än behandlar dig.

Det är inte lätt - jag har väldigt väldigt svårt att knipa käft när någon beter sig som en regelrätt idiot, men med lite djupandning och "räkna till tio-metoden" kan det funka!

Ba´ på´na!!!

#5 Ingen fara, vi finns ju här för att hjälpa varandra :o)

Jag har samma problem här… Jag är uthyrd från mitt jobb på ett bemanningsföretag till ett företag. Jag vantrivs så det är inte klokt. Jag har fått panikångest pga detta stället och en kärring som beter sig likadant. När jag hade varit här ca 2 mån ringde jag min chef på jobbet och sa att jag inte klarar att vara här mer, för jag mår så dåligt. Svaret jag fick var att jag skulle ta tag i situationen och vad skulle hon kunna göra??    Jamen om jag vetat vad hon skulle göra hade jag väl sagt det?! Jag ringde och GRÄT i telefonen och får höra att jag ska ta tag i situationen!!! Så ringde jag till facket som sa att de kunde inget göra om jag inte är mobbad. Nej det kan jag ju inte påstå… jag "får ju vara med och prata på fikan"!!!(?)   Detta kanske du kan yrka på dock eftersom du inte ens får följa med på lunch etc.                          Jag fick dock som råd att skriva dagbok över saker som får mig att må dåligt här, vilket jag gör. Nu minns jag inte vad han sa att jag ska göra med den sen, men jag tänker i alla fall lämna den till min chef på mitt jobb och min chef här när jag är klar här, så kan de läsa hur det varit, så de tänker på det till nästa gång. I alla fall de här… på mitt jobb r vill jag bara att de ska veta hur jag har lidit!!!!

Nu är det tack och lov bara tills Augusti är över som jag ska vara här, det har ju blivit mer och mer förlängt, men nu ska det vara slut, nästan 2 år i helvetet!!! Jag kör på sparlåga nu och står enbart ut pga att jag äntligen ser slutet på denna pina!! Jag lever för den 1/9 nu…

#10

Jag drev ett personaluthyrningsföretag i stan där jag bodde förut i flera år.

Din historia känner jag såååå väl igen, tyvärr… Många ute på företagen blir livrädda när man kommer dit och skall arbeta som en extraresurs. Det blir en så fruktansvärd snäv balansgång - man får absolut inte visa att man är duktigare än de som arbetar där, men samtidigt vill de bara betala för experthjälp! Nåde den, som kommer utifrån, och tror hon/han ÄR något och nåde den som kommer utifrån och inte gör skäl för den dyra timkostnaden…

Det värsta är väl hur din chef tacklar problemet, jag är mycket förvånad över den responsen. Ingen av mina anställda har någonsin behövt arbeta hos en kund där de inte trivts. Därför har jag alltid sett till att vi varit två som lärt oss uppdraget, så att jag lätt kunnat byta ut någon utan att det har märkts någon kvalitetsförsämring på jobbet. Det har också varit mitt absoluta krav när en ny beställare har kontaktat oss - om min personal inte trivs så byter vi, om din personal inte trivs så byter vi! Det har aldrig varit något problem.

Det är ju så olika på företag, hur väl de tar hand om inhyrd personal. En del drar med en så man blir "en i gänget" med en gång, andra gånger håller man fullständig distans och man hör liksom inte hemma någonstans. Själv har jag aldrig upplevt det jobbigt att inte tillhöra personalen. Atmosfären hos kunden har fått bestämma, och jag har anpassat mig. Oftast handlar det om en övergående period, och jag har aldrig upplevt det som jobbigt. Det är som det är helt enkelt. Men när det gällt min personal har jag varit benhård - trivs dom inte ska dom inte behöva vara där!

Stå på dig! Det är snart över!

Usch ja… Jag har ju jobbat på uthyrningsföretaget ganska länge innan detta, men har aldrig haft såna här problem… fy fasen!   Men det är bara att härda ut, nu ser man ju ljuset i tunneln i alla fall.   eller ljus och ljus… när detta är över, så om de inte har ngt uppdrag till en, ringer de efter en så får man sitta på deras kontor och ringa referenser och skriva arbetsgivarintyg m.m.  Alltså sånt som de ska göra men inte hinner.     Egentligen är det väl inte tillåtet av dem att göra så, men det struntar de i, så frågan är om det är så mkt bättre egentligen… Men, men. Jag söker ju andra jobb hela tiden, så det är bara att hoppas att man får ett annat, så man kan slippa de utsugarna!!   Inte nog med att man ska behöva må dåligt här, dessutom är lönen så dålig att man ska behöva ha 2 extrajobb för att kunna överleva!!! Det gör ju inte saken bättre heller, sen när man har lönesamtal säger chefen bara att "ja, vi höjer ju inte lönen så, utan det blir ju när du får mer ansvar där, men du får ju fackets höjning"   Jamen tack då! De har skickat mig på utbildning hit o dit innan jag började på detta stället jag är nu, men ingen höjning för det!!     Det är totalt hopplöst!     På detta ska man försöka prestera så bra som möjligt?? De har inte fattat idén med moroten!    Nä fy!    Hoppas jag får nåt annat snart…

#12 Surt det där med lönen. Jag menar, vi vet ju alla vad Manpower tar ut från kunden för att de ska ha dig där, eller hur?

Tråkigt när man inte har några joker på handen heller, jag menar, vad ska man ha som utgångsläge när man lägger sitt lönekrav? Om jag inte går med på det de erbjuder, så väntar en avstängning från a-kassan i 45 dagar om man tackar nej till arbetet. Och det där vet ju arbetsgivaren. *suck o stön*

Nyfiken fråga, du får svara om du vill, men vad har du för utbildning? Vilken kompetensutveckling har du fått via din arbetsgivare? Vad är du med i för fackförbund?

Jag vet att mitt fackförbund (SKTF) har bra dokument på webben vad man ska tänka på inför ett lönesamtal/medarbetarsamtal. Där står hur du bör specificera upp dina kunskaper, starka sidor och andra bra egenskaper som motiverar ett löneök.

Själv känner jag mig inte helt nöjd med min lön, detta trots att jag har 1300 kr mer idag än för något år sedan. Det trista är, när man jobbar inom offentlig förvaltning, att de alltid ska skylla på neddragningar, budget och andra bra ord de har att ta till när de ska hålla lönekostnaderna nere. *suck*

Jepp. jag stod på ett annat jobb och öppnade posten… Det jag får netto i månaden betalar kunden en gång i veckan för mig… så någon mer slant borde det finnas till mig där tycker jag!

Eller hur? Och om man hotar med att säga upp sig säger de ändå bara "ja, gör du det. det finns 50 pers som hänger på dörren för att få ditt jobb, såna hot kommer du ingenstans med"  Så svarade de min kollega som jobbat där sedan de öppnade här i Kristianstad…

Min grundutbildning är enbart gymnasium, treårig samhällslinje med IT inriktning, så man har ju inte så mkt att komma med, men jag vet inte vad jag vill plugga till än, så jag började jobba istället. OK att man får va beredd på dålig lön då, men den kunde ju ökat lite mer än typ 4kr på snart 3 år!!! Förra året fick jag fackets höjning + 1extra krona för "det var jag värd"   Jamen tusen tack (eller?)        Första uthyrningen var till Cresco som gjorde tandimplantat. Där skulle jag varit en månad, men det blev 9 och de erbjöd mig fast anställning när de flyttade, men jag ville inte pendla. Sen blev de uppköpta av Astra och då ringde de in mig till att åka till Mölndal och visa deras personal hur man hanterade våra produkter, säger inte det en del om min utveckling om de väljer mig före sina egna anställda???!     Sen har jag gått Transcoms kundtjänstutbildning för Tele2, den räknas som en av Sveriges bästa kundtjänstutbildningar, skulle inte det ge en lönehöjning? När jag dessutom ställde upp o pendlade 18mil/dag, fast att de bråka om körersättningen (som jag till sist fick)  Sen har jag varit på lite olika uppdrag, men inget direkt utvecklande som man kan peka på, men man lär sig alltid nåt.     Sen är det då detta skitstället jag är på nu, här har jag lärt mig massor av saker och skulle egentligen bara vara här ett par veckor medan en annan var pappaledig, men inte heller de kunde släppa mig, säger inte det heller något???    *suck*   Jag är med i HTF

Ja, HTF har också sånt, men det spelar ingen roll om jag så kör med alla argument där finns. Hon säger ändå att det får bli när jag får mer ansvar!! Herregud! Jag har ca 13000 brutto!!!! Det är ju nästan slavarbete!! Oftast har jag runt 9000kr ut…..

ja eller hur. Men då har du ju i alla fall fått NÅGON höjning =0)

ojdå, råkade bli dubbelt,,, ni kan väl ta bort dubletten?

haha, hemskt att erkänna men jag känner mycket igen mig i kvinnan "Lotta" som du talar om… Jag kan bli sån, när jag känner att en kollega är påfrestande eller vill bli personlig. Jag är helt enkelt inte intresserad av att bli personlig på jobbet och kan därför snäsa av inviter från de jag jobbar med.

Skulle dock en nyanställd fråga om jag ville ta en kaffe&cigg skulle jag föja med ut, det är allmänt hyfs.

Jag är en av dem som känner att det kan bli mycket snack på en arbetsplats om man berättar för mycket och har därför valt att inte göra det. Tyr mig gärna till Kvinnor som är likadana som mig, dvs som kör med raka puckar, är lite allmänt otrevliga men sköter sitt jobb. Då kan man aldrig missförstå varandra. Lär man känna varandra rent jobbmässigt först så kommer det personliga lite av sig självt. Vissa känner att det är för ansträngt att börja en jobbrelation med att tex titta i ett fotoalbum. Förstår att det kändes konstigt, jag skulle ha känt likadant men vissa bara är  på det viset.  

Mitt råd är, ta inte åt dig! Och ansträng dig inte för att vinna mark, gör jobbet som du ska och försök vara allmänt trevlig som man är på en arbetsplats. Jobbar ni ihop ett tag kommer ni ju så småningom att lära känna varandra, och vem vet kanske t.o.m gilla varann. Blir det för överjävligt, så att vi talar om direkt mobbing så får du ju tala med din chef eller med kvinnan direkt. Sånt får inte förekomma.

#15 Jag tycker inte alls du har för "lite"utbildning för att kunna sköta ett administrativt jobb av de slag du gör! Själv har jag 3-årigt gymnasium en gång i tiden, och några längre IT-utbildningar uppe på det, men mer än så är det ju inte.

Ska man vara krass och börja kolla på arbetsplatserna runtomkring sig, och titta vad folk egentligen har för utbildning, så skulle man nog bli mörkrädd! Till största delen 40-talisterna som enkelt kunde börja en arbetsplats med att tömma papperskorgar, varpå de sitter som mellanchefer eller högre cirka 35 år senare. Vi som är relativt unga jämfört med dem, har så höga krav på oss att vi helst borde suttit i skolbänken tills vi var 40 år eller äldre. Själva sitter de med villa, sommarstuga, båt, utlandsresor 2ggr per år, dyra gymkort och ett flertal ungar som har hobbies som kostar multum. Sen tycker de, i all sin enkelhet, att du som har 13000 brutto i månaden, inte förtjänar mer i lön?? Tror de att din magsäck är mindre än deras? Man måste ju kunna börja leva någon gång också.

Jag är 35 år och har inte haft ett fast heltidsjobb i hela mitt liv. Jag tjänar 20 papp i månaden och jag skulle gärna haft mer, men jag kan säga att det är först NU jag äntligen kunnat börja unna mig och min familj att göra saker m.m. för jag har inte haft råd innan. Det har tagit mig 15 år att komma till den punkten.

Men ärligt, 13000, säger facket att det är skälig lön? Det hade jag som ingångslön för tio år sedan. Det MÅSTE väl ändå gå att få högre lön? Jag har läst om detta i Expressen som hade en serie om lågavlönade människor i 20-årsåldern och jag tycker det är för jäkligt! Visst, man kan ju inte få en sjukt bra lön så tidigt när man är ny, men allra lägst vore väl 15000 kr?

Intressanta inlägg, även om det är om ett tråkigt arbete.

Tyvärr är det väl så att det finns många som kan tänka sig jobb som Manpower osv, och kanske frmaför allt att det är många om de platserna där man inte behöver mer än ovanstående utbildning - kan tänka mig att lönebilden är helt annan för de inom Manpower som hyrs ut och har specialkompetens (om nu Manpower har det - vet inte men jämför med IT-branschen som jag jobbade i förr, där vissa av kollegorna hade 3-4 x mer i lön än mig (och bra mycket mer erfarenhet och utbildning samt unika kunskaper också). Jag var väl hyfsat bortskämd på den tiden, lite drygt 20 år och 18.000 i ingångslön, ökning till 19 efter provanställningen. På nästa löneförhandling menade jag på att jag vid anställningen fått lön utefter att jag inte hade någon längre högskoleutbildning, men att jag under 6 månaders provanställning + 1 års jobb visat at jag lärt mig det jag behövt och lite till samt tagit ansvar. Och begärde 25 papp. Regionchefen tittade på mig och såg lite chockad ut.

Pratade därefter med kontorscheferna och jag fick 24. Helt ok med 5 K i löneökning…

Men, IT-branschen var inte rolig. Den var rent ut sagt riktigt skittråkig. I början var det kul när man fick träffa massa människor, sitta med på kundmöten osv. Sen fick man sina uppdrag via mail, och hur spännande är det? Ingen lön i världen (nåja) är värt det. Så jag slutade, sökte utbildning och under det året som antagningsprocessen varade så gick jag arbetslös 2 veckor innan jag tog ett jobb som passade mig som handen i handsken. Köra runt kaffe, kakor, läsk osv till varumaskiner på skolor och arbetsplatser. 9.500 kr / månad mindre i lön (dvs strx under 15), men hellre det än att inte trivas (även om det bara handlade om ett år innan antagningeng till skolan skulle vara klar). Klart det inte är kul när man får ut 10 papp eller så, men man får anpassa sig (inte så lätt när man haft en lön på nästan 25). Å andra sidan - om jag jobbade över så fick jag betalat för det. På IT-företaget fick jag skriva upp det i tid och ta ut det vid annat tillfälle. Fast tillfället kom aldrig, man hade ju aldrig tid att vara ledig…

Idag har jag en bra lön igen och stortrivs med jobbet. Det är ju den bästa kombinationen, att trivas och tjäna bra. Den sämsta är att vantrivas, och tjäna dåligt.

Mitt tips är: Se dig runt - med den lönen de erbjuder dig borde du kunna hitta annat jobb som inte kräver massa högskoleutbildning - och där du trivs. För den lönen du har skall du inte gå omkring och vantrivas och må dåligt.

#19 Så sant så. Men handen på hjärtat, hur många jobb inom kontor/administration kräver egentligen högskoletubildning, trots att man ständigt försöker skriva att det är ett anställningskrav i platsannonserna.

Jag tror, rent generellt, att väldigt många jobb även utöver det ovannämnda, inte alls kräver någon högre utbildning, men man vill gärna klämma i med det nuförtiden för att sålla ut lite folk i urvalsprocessen vid ett anställningsförfarande.

Jag tycker hela systemet är sjukt och skevt, jag skulle förmodligen kunna bli (nästan) vad som helst om jag fick gå som trainee ett par tre år. Statsminister? Landshövding? Generaldirektör? Bara man är tillräckligt insatt i det man ska fatta beslut om…

Chefer har så oerhört mycket högre lön än alla andra för att de har ett ansvar. Att det är deras huvuden som rullar först om det skulle hända något. Jaha? När något händer, så får de först en schysst fallskärm, därefter omplacering eller friställning med påföljande nya trevliga arbetsuppgifter någon annan stans. Med jättehög lön där med. Jojo, vi vanliga dödliga vet ju hur det där funkar.

Vem har ansvar för andra människors liv? Undersköterskor. Läkare. Lärare. Busschaufförer. Piloter.  Det tycker jag är viktiga yrken.

Jo, jag håller helt med dig - många lägger in högskolebiten för att sålla (vilket jag kan förstå, måste vara svårt att hitta rätt 20 st av 2.000 ansökningar… t,ex,).

Och helt klart fins det rent för många yrkesgrupper som har rent för dåligt betalt, de du nämner samt flera andra. Yrken där en liten miss (som kanske grundar sig i ett beslut man måste ta på tiondels sekunder) och som sedan kan ältas fram och tillbaka i långbänk innan man bestämmer sig för att "det var fel - han/hon får gå". Nu tjänar väl förvisso piloter rätt bra, och det med rätta - men t.ex. brandmän, lärare och sjuksyrror har ju anskrämligt lågt betalt om man skall tro debatten (jag känner ingen så jag vet inte vad de ligger på, men jag hörde ngt om runt 16 för brandmän t.ex.).

Och som sagt, att jag tjänar bra nu innebär inte att jag blir ekonomiskt oberoende, har 20 i grund och sedan tillkommer lite övertid och ob osv.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra… Jag var på "utvecklingssamtal" men min chef på jobbet igår.   Hon sa att jag har ett eget ansvar i att må bra på arbetsplatsen.   Jovisst, men vad ska jag göra då?   Jo då tycker hon att jag ska gå dit med en bra magkänsla och veta med mig att jag gör mitt bästa så kommer det omvandlas till positiva energier (?!)    

Sen berättade jag för henne att enda anledningen till att jag står ut nu är att jag vet att det inte blir ngn mer förlängning, utan det är slur 31/8.   Då tyckte hon att jag skulle (återigen) försöka ta fram en positiv känsla, för vissa arbetsgivare låter bli att förlänga pga av att personen inte trivs och det skulle ju vara olyckligt eftersom de är en så trooogen kund (men jag då?)   

Tror ni inte jag började böla också?! Fy fasen va pinsamt!! Jag gråter aldrig bland folk, men jodå… men det hjälpte inte. "Men Caroline, du ska inte va ledsen. Gå dit imorgon med en bra magkänsla och bara vet hur duktig du är, så mailar du mig på eftermiddagen och säger hur det går"        Alltså, ärligt talat!!

Saken är den att jag har fått något som känns som panikångest på sistone. Nu är ju jag ingen psykolog men orden panik och ångest beskriver ganska bra hur jag mår… Jag kan inte gå på stan längre, bara de 5 minuterna det tar att gå från parkeringen till deras kontor mitt inne i stan var fruktansvärd igår. Får hjärtklappning, svettas, ont i magen och får ingen luft när jag är bland folk, sen när jag kommer hem är allt OK igen…      Det började med att jag inte kunde äta lunch med vänner ute längre (började någon månad efter att jag hade börjat här) sen har det trappats upp på senare tid. Innan var det på lunchen just, sen blev det att jag inte kan äta bland folk alls, inte ens efter jobbet eller på helgen, sen kunde jag inte ens gå på stan utan att få ont i magen, jag får för mig att folk stirrar och hittar alla mina fel o skrupler typ "kolla vilka hängpattar" (så jag har alltid 2 tröjor oavsett hur varmt det är "kolla vilka feta armar" (så jag har alltid långärmat "kolla vad fet hon är" m.m.                 Innan har det hjälpt om jag har satt mig ner någonstans, för då kunde jag liksom försvinna i min egen värld, men det fungerar inte längre.         I Måndags skulle jag till Eslöv, då fick jag ett "anfall" (eller vad  man säger) i bilen!! Där e jag ju själv!!       Igår var vi hos mormor så fick jag ett "anfall" där. HOS MORMOR!!!              I söndags när jag skulle rida ville inte hästen komma till mig, hon ville väl äta gräs eller nåt.  Och vad trodde jag?   Jag sa till min sambo när jag kom hem "nu tycker t.o.m. Shiny att jag är fet, hon sprang så jag fick jaga henne"   När jag hade sagt det hörde jag hur dumt det lät, men jag känner att jag kommer närmare och närmare en "krasch"…   Idag kände jag det t.o.m. när jag satt på jobbet….

Jag vet inte heller vad jag ska göra. Det är ju säkert nåt med psyket, men jag vill inte gå till en psykolog som ska proppa mig full med piller…

#22 Du, det där låter inget bra alls. Men, DU har ett ansvar för DIG SJÄLV först och främst. Och vet du vad, om du bara älskade dig själv tillräckligt mycket så skulle du offra vad som helst för att få må bra. Det skulle till och med vara värt 45 dagars avstängning från a-kassan. Fråga mig, om någon.

Jag hade en praktikplats en gång på ett företag, jag var 22 år gammal. Jag vantrivdes och mådde jättedåligt av den stämning som rådde på det kontoret. En morgon när jag var på väg till jobbet, så tittade jag ner på mina fötter och lät konstatera:
_Hey, det där är mina fötter. Det är väl ändå jag som bestämmer åt vilket håll de ska gå?
_Så jag vände helt sonika på klacken och gick hem, ordnade upp med arbetsförmedlingen och sa att jag var tvungen att byta praktikplats omgående. Det funkade.

Vidare, förra året fick jag anställning hos en vän/bekant. Arbetsplatsen var förlagd i hans hem, där även hans svartsjuka och elaka sambo huserade. Jag jobbade på i fyra månader, under gliringar, oschyssta kommentarer och elaka skratt. Mitt självförtroende fram till dess hade aldrig varit något fel på, men de lyckades faktiskt plocka ner mig en hel del. Jag började tappa håret och stora kala fläckar växte fram på huvudet. (Alopecia areata). Hudläkaren konstaterade att det berodde på negativ stress och kunde inget mer göra.

Jag sa upp mig. På dagen. Detta resulterade i att jag blev avstängd från min a-kassa i 45 dagar. Det var värt varenda krona. Ska man må bra i sig själv och inte låta någon trampa på ens själ, då måste man vara villig att äta nudlar och knäckebröd i ett par månader. INGEN och jag upprepar, INGEN ska någonsin få mig att känna mig så låg igen.

Carro, ta hand om dig nu, och se till att du antingen säger upp dig på fläcken, eller så får du väl sjukskriva dig, det gör ju alla andra.

Förresten har du en jävligt pissig chef, du får gärna printa ut mitt svar och sticka under näsan på henne. Hur KAN hon bara säga att det är DITT ansvar att känna dig välkommen på någon annans arbetsplats? Hur har hon bara MAGE att säga att du ska känna att du är så himla duktig, när de själva inte kan visa att de tycker det i ditt lönekuvert. Fy fasen.

Jag säger som Grynet. Ta ingen skit!

Har läst igenom hela den här långa harangen nu och även jag känner igen mig. Så här kommer en extremt lång harang om hur det kan gå om man agerar för sent! Hade Inte problem med en pisssig kollega som beter sig som ett svin, men med en chef som inte lyssnar, om att vara konsult och med att få panikångest och så småningom springa in i väggen. Det är dit du är påväg om du fortsätter såhär, du är redan på god väg. Och det är faktiskt bara du som kan sätta stop för det. Men gör det nu, och inte när det är för sent.

Själv pendlade jag 4 timmar per dag till min kund och i början var det ett kul jobb. Jag stod ut med pendligen eftersom det "bara" skulle pågå i 3 månader. Men jag gjorde ett för bra jobb och efter 3 månader förlängde de till 6 månader. Jättebra tyckte jag, eftersom jag trivdes med jobbet och eftersom jag fick uppskattning från min kund för det jobb jag gjorde.

Efter 6 månader var de fortfarande jättenöjda, nu började jag bli trött på pendlandet, men gick med på några månader till. Jag började även flagga för min chef på konsultbolaget att det började bli för ansträngande att pendla så långt och att det inte skulle funka länge till. Jo, visst, det förstod de, men kunde var ju ändå såååååå vikgit och jag kunde väl orka ett tag till. Duktig flicka som man är så säger man "javisst, jag fixar det" och peppar sig själv. Efter ett år kom nådastöten, jag kände mig ingrottad i jobbet och det kändes som om jag aldrig skulle komma därifrån.

Det straffade sig helt enkelt för mig att jag var så duktig på mitt jobb, för då blev jag kvar i all onädlighet. Jag föll när kunden sa att jag skulle få stanna där minst ett halvår till, men säkert ett år. Samtidigt fick jag även utmärkelse från konsultbolaget som duktigaste medarbetaren. Samma dag som detta hade jag tidigare haft ett utvecklingssamtal med chefen där jag sagt att jag inte orkade mer och att jag itne tyckte jag fick ersättning nog (lön) för den möda jag lade ner. Började böla under samtalet och ville bara sticka därifrån. Då började konsultchefen fatta allvaret, kanske mer än vad jag själv gjorde då. Jag fattade inte allvaret själv utan visste inte att man kunde bli utbränd och vad det innebar vid min unga ålder (var 26 då).

Ungefär en månad innan mötet med chefen hade jag börjat få bröstsmärtor, i mitten av bröstkorgen, ungefär där hjärtat sitter.  De var konstanga och försvann inte ens på helgerna eller semesternveckan vid jul. Jag var lite orolig och trodde det var hjärtat, nojig som man är. Efter att ha berättat om mina bröstsmäror för chefen skickade han mig till läkaren som testade massa och konstaterade att det var stressrelaterade smärtor. jag hade själv svårt att tro honom och trodde fortfaradnde på något annat. Läkare sjukskrev mig först 2 veckor, men inga bröstsmärtor försvann. Besökte även en psykoterapeut (tror jag det var) som berättade för mig om när stressrealaterade bröstsmärtor kommer. De beror på att man spänner sig kostnant och andas ytligt, istället för att ta normala djupa andetag. Jag jobbade hårt med honom i flera veckor för att förstå varifrån smärtorna kom (mer fysiskt än psykiskt). Parallellt med bröstsmärtonra upplevde jag de typsiak stresssymptomen panikångest. Något jag aldrig fått, jag är ju en stark tjej som klarar allt, hur kanjag få panik? Allt talade emot sig självt och jag vägrade nästan inse att jag hade sprungit in i väggen. Andra personer fick berätta det för mig innan jag efter några månader, och sjukskrivning, insåg var jag befann mig, på avgrundens kant.

Panikångensten kom när chefen ringde och frågade hur jag mådde. Hyperventilering, svartna för ögonen, illamående, svårt att prata, börja gråta av att någon petade på mig eller ens tittade på mig. Såg jag ett tåg passera (jag hade pendlat med tåg) så började hjärtat skena och jag började hyperventilera. Panikångensten brottades jag dagligen med i ett halvår.- De konstanta bröstsmärtorna blev jag delvis av med efter 5 månader, efter det hade jag dem bara några dagar/vecka och i stressiga perioder hade jag dem i nån vecka i rad. Efter att ha vart sjukskriven fullt i 4 månader kröp tjejen som kan allt sakta tillbaka och jag tog tjuren vid hornen och började jobba 25%, senda 50% och tillslut 75% några månader. Jag skaffade bil för att slippa tåget… Vid 75% lyckade jag byta jobb och minskade ner min pendling till ynka 10 minuter/dag, äntligen blev jag friskare. Min mentala spärr försvann med det att pendligen försvann.

Men jag kan fortfarande, nu 1 år efter insjuknandet, känna skräcken för stressen och pressen. jag kan ibland få bröstsmärtorna och paniken, men jag kan nu hantera dem. Och jag kan tydligt se symptomen. Och jag vet att jag måste själv ta tjuren vid hornen och bestämma hur jag ska leva mitt liv ochhur folk får behandla mig. Jag säger ifrån numer på ett mycket tydligare sätt.

Råd 1: Prata med argbiggan, var ärlig mot henne och dig själv. Berätta för henne att hon är elak och att du snart inte orkar jobba där mer pga den mentala press hon sätter på dig. Berätta att du upplever det som mobbing.

Råd 2: Ta reda på dina rättigheter, googla och sök på vad din chef har för skyldigheter gentemot din hälsa på jobbet. Sätt upp dem i hans/hennes nylle om han inte lyssnar.

Råd 3: Sök hjälp hos en psykoterapeut, det är skitnyttit och det borde alla göra! Prata om din början till panikångest och ta hand om den redan NU!

Råd 4: Vänta inte för länge. Mår du skit, så agera. Byt jobb, sjukskriv dig, gör det som krävs för att komma ur situationen. Skriv ett mail till din chef och berätta för den hur du mår, kräv förändigt NU, spara både ditt mail och ditt svar ifall de skulle få för sig att avskeda dig. Är du väl sjukskriven har din chef ett ännu större ansvar gällande din rehabilitering, ta reda på dina rättigheter!

 Agera agera agera. och prata av dig med dina vänner!

Panikångensten kom när chefen ringde och frågade hur jag mådde. Hyperventilering, svartna för ögonen, illamående, svårt att prata, börja gråta av att någon petade på mig eller ens tittade på mig   - Det känner jag absolut igen!!

Råd 2: Ta reda på dina rättigheter, googla och sök på vad din chef har för skyldigheter gentemot din hälsa på jobbet. Sätt upp dem i hans/hennes nylle om han inte lyssnar. - Just det!! Det var ju en bra ide!! Det hade jag inte ägnat en tanke åt.. mer än att jag pratade med facket…

Tack för ert stöd!! Det känns alltid bra att någon förstår… SharpMissy, ja det är nästan bud på att printa ut denna diskussionen. Tack för att jag får lov =0)

Ja, jag funderar faktiskt på att kontakta en psykoterapeft…  Men ett problem är att jag tycker det känns så pinsamt på nåt vis, jag menar, vadå panikångest, varför skulle jag få det som det stod i #24, jag är ju en stark tjej!!  

Hmmm, ja jag ska i alla fall ta mig en ordentlig fundrerare….

#25

*reflektion*

Det är människor som uttrycker "jag är ju en stark tjej" som drabbas av panikångest - trycket att alltid vara stark och stå på egna ben blir lätt för starkt…

Om tanken på psykoterapi har slagit dig så innebär det att du har behov av en sådan. Ring en INNAN du behöver åka akut.

Hmmm, jag e bara orolig att de ska sätta fram en burk piller o sen inte göra mer… Men jag tänker INTE knapra en massa piller i alla fall, jag har tom problem med p-piller och de är ju inte större än en halv lillfingernagel, men det liksom fastnar i halsen… Nä fy. Men det kan man kanske vara klar med från början så de vet att det inte är lönt att testa ngt sånt. Problem är till för att lösas, inte dränka med sprit o piller. Enl mig i alla fall…

Ja, jag får väl ta och ringa en då… Men problemet är att jag tycker det är så pinsamt. Att maila eller såhär går väl bra,men sen sitta o spy galla över hur dåligt allt är o be nån bry sig e så jävla pinsamt!! Jag är alltid den som lyssnar på alla och ger dem råd men nu behöver jag de och då känns det fel… fast jag vet att det är löjligt… kanske…

Om du inte vill äta piller så ska du inte äta några piller. Det finns andra behandlingsmetoder, det handlar om att stå på sig och kräva att få den behandling som känns rätt och bra. Men det viktigaste av allt - man måste få bort roten till det onda!

Om du är medveten om orsakerna till att du mår som du mår och inte gör något för att "bli av" med problemet hjälper inga behandlingar i världen. När det är klart så kan man fokusera på att bygga upp ny styrka och gå vidare, då gärna med professionell hjälp om det behövs.

Jag tycker absolut att du skall ringa! Det är ungefär samma sak som att ringa akuten när man brutit benet, varken bättre eller sämre. Många gånger kan det räcka med att man VET att man är i goda händer och att man har hjälpen inom räckhåll när man mår dåligt.

Själv lever jag ihop med en man som just nu går sjukskriven sen tre veckor tillbaka på grund av panikångest, varför ämnet är väldigt aktuellt för mig just nu. Vi har båda varit fullkomligt övertygade om att utbrändhet och panikångest är en modern åkomma som folk framkallar för att livet känns lite jobbigt. Jag kan lugnt meddela att vi har ändrat syn på saken ganska radikalt…

Nä, upp med hakorna och ring du. Ingenting kommer bli sämre än vad det är nu!

#27> Tror du och jag tänker rätt lika. Jag skulle nog aldrig kunna gå till en psykolog för att prata om mina problem. Jag mår inte bättre av att sitta och gråta för en sådan och tycka synd om mig själv. Psykoterapeuten jag var till pratade inte alls om varför jag mentalt mådde som jag gjorde utan mer om varför jag fysiskt reagerade med panikångest och hur jag skulle hantera det. Hur jag skulle se varningstecknena. När jag först kom dit så trodde jag fortfarade att min bröstsmärta berodde på något som inte var psykisk smärta, dvs jag trodde det berodde på något farligare, typ hjärtproblem eller liknande. Men spykoterapeuten hade bla andningsövningar och massageövningar där jag fick se mitt felaktiga beteende. Att jag andas med övre delen av lungorna, och inte djupandas och att jag spänner mig. Vi framkallade med flit tex en panikångestattack endast av att jag andades intensivt några minuter. han gav mig metoder att hantera stress och panikångest. Avslappningsövningar och tankesätt. Iom den hjälp jag fick av honom kunde jag själv se mina varningstecken och hantera dem i tid. Men det tar tid att bli av med sina dumheter…

För mig var det viktigare att få reda på vad jag fysiskt gjorde för fel än vad som psykiskt låg bakom det. Det psykiska hade jag tillräckligt med självinsikt för att se själv och göra något åt.

Så när du väl söker hjälp, prata med en läkare tex och be dem tipsa om en bra psykoterapeut som fokuserar mer på det fysiska än det psykiska. Säg som det är, vad vill du ha hjälp med?

Gällande det pinsamma: Ingen annan än du och psykoterapeuten behöver veta om det. Du behöver inte skämmas ens för dig själv att du hjälper dig själv. Men jag förstår även där din pinsamhetskänsla. Det är svårt att få utomstående, och även nära, att förstå hur man mår. "Ja ja, vi har det alla lite jobbigt på jobbet", är en vanlig uppfattning man stöter på. "lite stress får man väl tåla" är en annan uppfattning. Folk förstår inte förräns man själv ramlat över kanten. Men när man väl ramlat över och är modig och berättar det för folk så blir man förvånad över hur många "utbrända" det finns runtomkring en, men som alla är tysta om det pga sammhällets oförståelse för dessa "lata" personer.

#27, 29 mfl.

En intressant iakttagelse jag själv gjort de senaste åren är just det ni pratar om. Jag har varit aktiv inom idrotten och idrottspsykologi har varit ett mycket intressant område för mig, jag har alltid intresserat mig för psykologi, gruppdynamik osv, så det var naturligt att ta steget till mental träning osv inom idrotten. För mig är det inget konstigt att man går till terapeuter eller psykologer.

För ett par år sedan drabbades min farsa av utbrändhet. Det kom från ingenstans (för mig som träffar honom ett par ggr i veckan, min mamma hade sett tecknen lite tidigare och försökt varna honom men inte lyckats). Nu var han förnuftig och gick direkt hem och sjukskrev sig direkt när han drabbades av detta, för han förstod vad det var och har alltid menat på att privatlivet är viktigare än jobbet. Han sade direkt upp sig som chef och hoppade några steg ner i hierarkin. Ett år senare, var han tillbaka på jobbet (dock inte som chef, utan "bara" medarbetare). Just det ni säger, så många som plötsligt vågar visa att de också varit på väg att bli utbrända, eller att det är andra som också sökt samtalsterapi osv för att klara av vardagen.

En intressant reflektion jag gjort är att många unnar sig massage, god mat, resor mm för att "må bra". Man unnar sig rent fysiskt, men inte mentalt. Alla, oavsett vad vi jobbar med eller vilken situation vi har i privatlivet samlar ju på sig olika erfarenhet, och dessa måste bearbetas. Annars blir det som en tillbringare som fylls, och en dag är den full - och då rinner det över.

Det jag undrar är: Hur kan det komma sig att vi (många) lägger pengar på massage och andra fysiska behandlingar ("för att ta hand om vår kropp"), men inte unnar oss ett samtal då och då med terapeut/psykolog för att behandla det vi har i tillbringaren?

#30> Intressanta undringar du hade där, marnyman. Problemet med en superstressad person (som är onyttigt överstressad och påväg mot utbrändhet) är att de vanligtvis inte insett det själva. Man ser det inte förräns det är för sent. Sen har vi den onda cykeln att man känner att man inte hinner med saker. Man skär ner på träning, eller slutar helt, för att man "inte hinner/orkar". Utbrändhet är väldigt likt en depression, tillslut orkar man inget alls, och ju mindre man orkar, destå mer stressad blir man. Man har inte tid/ork att träffa vänner eller göra sociala saker. Man har inte tid att unna sig saker, inte ens  en massage. Allt blir tillslut för jobbigt och det är då "väggen" kommer. Själv lade jag all energi på jobbet, samtidigt som jag lade mindre på fritiden. Tillslut orkade jag inte med någon av dem.

Så att lägga energi på sin mentala bit är det sista man gör som stressad, för hur 17 ska man ha tid med det, frågar man sig? Nu när jag är frisk förstår jag ju att jag borde lagt mer tid på sånt, men nu är jag ju som sagt frisk så nu är det inte så stor idé länge… hehehe…

Nä, jag håller med dig, i många andra länder (USA tex) är det mycket vanligare att man har en egen psykolog som man regelbundet besöker bara för aty prata om sina vardagsproblem. I USA är det inget fult eller skamligt att ha en psykolog. Så borde det vara i sverige, men här skäms vi och känner oss som mentalt störda och psykopater för att vi funderar på att söka hjälp. Varför är det så`?

#31 Du skriver att det inte är någon större idé för att du är frisk. Jag tycker det är tvärtom - det är när man är "frisk" som man är mottaglig och kan lära sig. Lära känna sig själv, samt sina begränsningar, samt symptom på att det börjar bli för mycket. Det gör att man kan fortsätta vara frisk, och inte riskerar att falla tillbaka in i utbrändhet.

Jag pratar inte regelbundet med utbildade psykologer, men det händer ändå med någon månads intervall, och likaså pratar jag mycket med kollegor, vänner beroende på vad det är jag behöver prata om. Är det något större privat tar jag det med psykolog och är det ngt större på jobbet tar jag det med debriefinghandledare eller med någon som har utbildning i samtalsstöd. Allt för att fortsätta vara "frisk".

Jag håller helt med marnyman. Jag har själv gått i terapi i flera år och det behöver INTE vara att man sitter och gråter eller tycker synd om sig själv, även om detta är helt normalt om man varit med om nånting som man behöver bearbeta.

Man kan behöva ändra på negativt tänkande, förstå varför man reagerar och agerar som man gör, lära sig om sig själv helt enkelt. En terapeut kan hjälpa dig att hjälpa dig själv.

Själv tror jag alla skulle prova på terapi för att se hur det är. Många går och bär på saker som de skulle kunna rensa bort.

#32> Visst kan det vara viktigt att gå och prata med någon även när man är frisk. Men om man varken har problem numer eller är stressad så är det ju ungefär som att gå till kiropraktorn utan att man har problem med ryggen. det är skönt, och säkert inte fel, men kanske inte riktigt det nödvändigaste just då. Eftersom jag redan har besökt proffs gällande mina problem så vet jag muner hur jag ska hantera dem när de dyker upp, och av den anledningen dyker de inte upp numer. :-)

Då håller jag mer på att man ska se till att man alltid har någon som man kan ventilera sina problem med dagligdags så att man inte kloggar igen ventilen. Såna vänner och sambo har jag sett till att skaffa mig, som jag pratar med eventuella situationer med. Skulle det dock vara större problem som jag inte kan lösa själv så litar jag till min självinsikt och att den numer larmar när jag behöver professionell hjälp!

Nu brast det för mig!! På utvecklingssamtalet sa hon att de tyckte inte att jag skötte rutinerna på stället.  Nej det tross väl fan, om de säger till mig att jag ska satsa speciellt på en grej för att vi ligger efter och att jag ska släppa allt annat och bara göra det så gör jag ju bara det!! "Jamen Caroline, det fattar du ju säkert egentligen att du ska göra resten av sakerna också, men jag tror att du blir så arg så du hårddrar det"     Nej, det gör jag inte!! I början gjorde jag annat också även om de sa så, men då var det fel på det. Man får ju inte ta några egna initiativ…

Sen skrev jag ett mail till henne med vad som hade hänt dagen innan och fick svar. Jag har kopierat mailet med svaret. Det kommer här (jag har tagit bort namnen):

Från: caroline olsson [mailto:tjolahopp_84@hotmail.com]
Skickat: to 2007-05-03 11:43
Till: ***

Ämne: RE: SV: rapport… eller nåt…

Hej!   Här kommer ett exempel på hur det oftast är här…

Idag kom *** och sa att jag ska föra över flyttar som vi lägger in manuellt så tar *** de som blir automatiskt.  Javisst, sa jag.       Sen sa hon att eftersom det inte är så mycket med det nu kan jag ju ta post (där hoppade jag in emellan och sa att "ja, jag tog ju hela högen igår") så fortsatte hon mala om ngt annat.   Hon lyssnade inte ens!! Jag sa att jag har tagit hela högen, men hon gör inte ens uppehåll i andningen utan bara fortsätter!! När jag säger att JAG HAR GJORT DET REDAN!!!                Det är typiskt en sån sak som gör att man känner sig nerslagen och att det kvittar vad man gör för de lyssnar ändå inte. Varken hör eller ser utan har hon bestämt sig för att det är på ett vis, så är det så oavsett om det stämmer eller inte….

Tänkte bara ge ett aktuellt exempel…

/Caroline

Svaret:

Hej Caroline! Jag var borta från kontoret rätt mycket förra veckan så du får ursäkta att jag inte har svarat dig förrän idag. Det är för mig jättetråkigt att du lägger energi på att bli arg det inte nyttigt för dig. Försök istället att undvika att irritera dig över ***. Vi kan väl höras på telefon? //F

Då brast det ordentligt. Jag såg svaret imorse och skickade ett svar. Jag skrev ungefär såhär: "Nu får du väl ge dig!! Jag skrev inte att jag blev inte arg, jag blev ledsen och förtvivlad!! Vad jag däremot blir arg på är när du gnäller på mig för att jag blir arg av att bli behandlad som skit!! Det är väl klart att man blir arg när man får en sån kommentar som svar när man skrivit att man mår dåligt?!" Jag bifogade även en fil där jag hade kopierat diskussionen här på forumet.   Jag tog bort alla namn utom Sharp missy som sagt att jag fick visa hennes svar. Men det var nog bra att jag kunde skriva ut ett smeknamn i alla fall så hon inte tror att jag hittat på alltihop… Tack! 

I alla fall… nu får vi se vad som händer.

Jag var på väg att kontakta en psykolog förra veckan, här finns en mitt i stan som ska vara bra… Hade letat upp nummer och allt och tänkte ringa, men sen vågade jag inte… alltså jag tycker det är så pinsamt… som om det skulle vara inbillning eller nåt… Jag är inte van vid att känna mig så svag…    Usch, men jag ska ta tagi det, ska bara samla på mig lite mod först…

Tack för ert stöd…

#35 Bra, Carro. Förr eller senare tar man ju helt slut mentalt och det är vad som hänt dig nu. Jag tycker du gjort rätt för du har ingen anledning att ta skit.

Det var för min del helt okej om du ville använda mitt svar, jag kan gärna stå för mina åsikter i frågan. Och jag vidhåller att det sätt på vilket du blir bemött, såväl på din tillfälliga arbetsplats som av din grundarbetsgivare är förnedrande.

Som människa har man rätt att bli lyssnad på. Att få bli tagen på allvar. Om din arbetsgivare förstår att du mår dåligt borde det inte vara värre än att hon kan omplacera dig. Hon har vetat om problematiken under en längre tid och borde därför haft tid att finna en annan plats åt dig.

Jag tycker definitivt du ska kontakta psykolog, alternativt får du gå till Vårdcentralen och träffa en allmänläkare som kan se till att du blir sjukskriven någon månad. Personligen har jag aldrig löst något genom sjukskrivning utan jag har sagt upp mig på fläcken och fått bita i det sura äpplet att leva 45 dagar utan ersättning. Men kanske en sjukskrivning skulle göra att din arbetsgivare får upp ögonen över att du faktiskt mår dåligt.

Det finns inget värre än att bli ignorerad och inte tagen på allvar. Hoppas allt nu löser sig för dig till det bästa!

*kram*

#35> Det farliga med att göra som du gör (ifrågasätter + att de anser att du inte sköter ditt jobb, även fast du gör det) är att de tillslut kan få nog och kicka dig. Du har knappt några rättigheter och svårt att hävda dig emot dem om det blir en tvist. Det är nog fel att starta krig på jobbet. Ta kriget med din chef istället. Kräv att de hjälper dig. Säg att du måste få hjälp nu annars måste du se dig om efter annat jobb, eftersom du inte kommer klara det länge till. Men säg det inte som ett hot, utan som fakta.

Du får dock rättigheter om du sjukskriver dig, kan vara bra att veta. Då har de ett rehabiliteringsansvar och kan inte kicka dig lika lätt.

Om jag vore dig skulle jag genast byta jobb. Ilskan är ett starkt tecken på stress. Du orkar inte längre hålla humöret, som man gör när man är "frisk". Såååå typiskt tecken. Kör du vidare så kommer du med mycket stor chans banka huvet I väggen både en och 2 ggr. Har ditt immunförsvar börjat påverkas än? Åker du på förkylningar stup i kvarten? Även det är en sån där typisk stressgrej som påvisar att kroppen börjar reagera på din stress.

Byt jobb, agera! NU!!! Och ta mod till dig att uppsöka den där psykologen, det är du värd!

#37   Jag vet inte om du har missförstått något… Jag ifrågasätter inget här utan om de säger hoppa så hoppar jag…

Vad gäller chefen så tar jag striden så gott jag kan… Men jag kommer liksom ingenstans. Jag har skällt och bölat men inget hjälper, hon ser bara pengarna de får in från detta stället.        Hon bad mig ta en funderare på om jag verkigen ville fortsätta med min "Konsultroll" ja, det kallas ju så fint utåt… Och jag sa inget då eftersom det var efter att jag hade brytit ihop då, så jag kunde inte prata, bara nickade… Senare när jag hade samlat mig lite skickade jag ett mail till henne, ja, hon bad ju om en rapport dagen efter. Då skrev jag att hon hade rätt i att jag inte ville fortsätta som "konsult" längre, utan jag söker faktiskt jobb hela tiden, så fort det finns något att söka… Hon svarade inte på det…

Rehabiliteringsansvar? Faktum är att de sårat mig så djupt in i själen att jag tror aldrig jag blir rehabiliterad sålänge jag är kvar där. De har kört över mig förr och hela tiden finns oron att de ska göra det igen. Hela tiden måste man vara om sig och kring sig och kolla vad man har för rättigheter, för annars får man inte dem heller!!!

Jodå, förkylningarna kom i höstas, var hemma ca 1 vecka varje månad. Sen tvingade jag mig att skärpa mig och när jag insåg att det var psykiskt släppte det lite mer, nu är jag halvkrasslig mest hela tiden bara.  Också denna jäkla magont så fort jag är bland folk…

Jag söker och söker för att få ett nytt jobb, men får inga svar… men så är jag ju inte så utbildad heller…   Sjukskriva mig skulle inte heller fungera eftersom jag knappt klarar mig på den lön jag har idag skulle jag knappast klara mig på sjuklön…  Fasen…

Kan du inte ta ett snack med en annan chef på bolaget. Chefens chef kanske?

Men jag tycker det låter som om du bestämt dig, du ska byta jobb. Det låter bra tycker jag. Bästa sättet är att helt bryta med det dåliga. Men du bör ändå ta itu med ditt personliga välbefinnande så att du inte hamnar i en annan stressfälla på nästa jobb.

Komiskt det där med förkylningarna, för det var precis så som jag hade det. Jag hade närmre 1 sjukvecka per månad under 8-9 månader. Jag fick förkylning på förkylning, influensa på influensa, vinterkräksjukan och lunginflammation. Allt för att jag aldrig hann bli frisk och eftersom mitt imunförsvar mådde piss. var som att jobba på dagis… När jag väl bytte jobb så har jag inte haft en enda förkylning på snart ett år. helt otroligt, knappt så att jag fattar det själv, men jag kan inte annat än att se sambandet.

#39   Jag är också ganska säker på att det är pga detta jobbet. Jag är alltid trött, det är antagligen psykisk utmattning.

När jag jobbade på mitt förra jobb var jag alltidd glad och frisk. Folk undrade om jag aldrig blev trött =0) Men då gick man till jobbet med ett leende på läpparna…

Jaha… Jag har ju inte hört ngt från chefen sen jag skickade mitt mail med denna diskussionen i… Så igår kom samtalet!! Jag ska in till kontoret idag vid 10 för att ha en "diskussion"… Kändes mest som om det handlade om avsked kan jag ju tala om, men vi får väl se om den magkänslan stämmer.       Det är bara att hoppas att man hittar ett jobb där de behandlar en som människa istället för boskap snart…. Men man har ju inte råd att gå hemma heller, A kassan ger ju inte så mkt, och att sitta på AMS kontor 4 timmar/dag eller vad de säger e ju inte heller en höjdare… Ja, vi får väl se vart detta slutar. Kanske blir att man går hem efter det och ringer facket eller nåt…      Sen ska man ju inte måla fan på väggen heller, det kanske är ngt bra på G så de har hittat ngt annat till mig.  Skulle visst vara en tjej till med på mötet, tror det är hon som sitter på rekrytering istället för uthyrning, så de kanske ska slussa mig vidare till ett annat jobb för att slippa mig… Men i så fall e det ju bara bra, vill ju inte stanna där längre ändå…     Jaja, vi får väl se…     För de kan ju inte avskeda en för att man säger vad man tycker om ngt. Oh ngt annat skäl finns inte, jag sköter ju mitt jobb fast att jag mår piss och jag har alltid ställt upp, så det skulle ju va ganska B… Men men.  Vad tror ni om det hela??

#41 Jag håller tummarna för dig idag, Carro. Vad du bör fokusera på är att du ska försöka vara så saklig du kan, och tydligt klargöra för din arbetsgivare att hon måste skilja på din arbetsinsats och din person. Vad jag menar med det är; om hon t.ex. påstår att du är känslig och överreagerar och att du därför inte kan vara kvar som anställd, så måste hon i så fall precisera VAD i dina arbetsuppgifter det är som du inte uppfyller.

Skulle hon sticka ett uppsägning under näsan på dig, så måste hon ha väldigt mycket kött på benen om det förhåller sig så att du är fast anställd av Manpower. Är det något du tycker känns konstigt eller oklart, så ska du INTE skriva under något, utan be att få avvakta tills du har talat med ditt fackombud.

Nu hoppas vi ju att de är till för att omplacera dig och inget annat. Du måste skriva hur det gick så fort du bara hinner!

*håller tummarna*

#41 Nu har redan mötet varit, så jag kan tyvärr inte komma med några tips inför det, men tipsen SharpMissy hade tycker jag är bra. Var saklig, nedvärdera/snacka inte skit om någon person - utan bara om deras beteenden - det är stor skillnad på person och handling.

Som du säger så ger A-kassa inte så mkt och det är inte så roligt att sitta på AMS, men så måste det vara. Jag har själv kompisar som tjänat mer på att gå på A-kassa än vad jag gjorde när jag tog massa ströjobb som var riktigt kassa på den tiden jag var arbetslös, men för mig finns det inte att leva på bidrag - man måste ju faktiskt ha större mål än så i livet. I alla fall i min värld.

Jag hoppas att mötet gav dig det du ville ha, men jag tycker också att det andas lite dåligt självförtroende i dina inlägg. Jag har själv varit i den sitsen, för drygt 10 år sedan, och vet hur jobbigt det är. Mitt tips till dig är att du börjar jobba lite med "mental träning", för att försöka stärka din självkänsla, ditt självförtroende. Sådant är jätteviktigt för att man skall må bra.

Och som sagt, hoppas inte att det handlade om att de skulle avskeda dig, utan om att de lade fram en alternativ och bra lösning istället!

mvh /Martin

*håller tummarna även jag* Går säkert bra. Om inte, ta kontakt med facket. man får inte avskeda för vad som helst. :)

Hej igen!!

Nu har jag varit på mötet… Det var med chefen och hennes chef…    Det kom inte fram ngt nytt, utan det var samma saker som vi sa på utvecklingssamtalet. Så det var ingen större nytta med det. Det slutade bara med att mina ögon tårades igen och att vi skulle ha ett uppföljningssamtal v24.    De bedyrade dock att de bryr sig om att jag ska må bra, men att jag har ett eget ansvar och att jag måste flagga om jag mår dåligt.  Men det har jag ju gjort hur länge som helst!!! Jaja. Jag sa att jag står ut till 31/8 om jag VET att det är slut sen. Inga mer förlängningar! För då vet man att det finns ett slut, jag har fått semestern beviljad och dessutom är inte den jobbiga personen här då, så det ska nog gå bra.      Så jag fick garanterat att det inte blir mer förlängt… Så det känns ju bra i alla fall.        Sen ville de att jag skulle fundera över vad jag ville göra efter att detta tog slut då, om jag ville fortsätta min "konsultroll". Jag svarade som det var och som jag också sa på utvecklingssamtalet att jag inte vill fortsätta där, och att jag söker jobb så fort det finns ngt jag kan söka, men till nästa möte ska jag ha funderat ut vad jag skulle vilja jobba med o spaltat ner det…? De vet redan vad jag vill jobba med, det har jag sagt om och om igen, sen att det inte finns några sådana uppdrag är ju en annan femma. Men någon gång kunde de väl prickat in det??       Detta var ju ett sånt uppdrag som jag verkligen såg fram emot, men här är det människorna som förstör det…    Aja, nu slipper jag det i alla fall efter 31/8 och det känns skönt, så nu är det bara att stå ut tills dess, så får vi se vad som händer sen…

Ok, lät ju som ett halvgivande samtal. Jag tycker att 31/8 låter långt fram. De borde handla NU! Om du nu ska stå ut tills dess tycker jag att du ska ta tag i det där med att ringa psykologen eller psykoterapeuten, så att du får lite hjälp med hur du ska klara det, utan att grotta ner dig i ett hål! Sätt ett mål, typ, imorrn em ska jag ringa och boka en tid så snart som möjligt. Sen ser du till att göra det! Det är ju för din egen skull! :-) Bra jobbat!

#45 De säger att du har ett eget ansvar och att du måste flagga om du mår dåligt. Du har ju för fanken flaggat LÄNGE nu. Hur många flaggor måste du sätta upp? En hel flaggparad??

Jag förstår inte deras resonemang.

Behöver du hjälp med att göra en arbetsbeskrivning eller ett CV så hjälper jag dig gärna.

=)

Är du med i facket kan det kanske vara en idé att prata med dem och se vad du faktiskt har för rättigheter, och vad din arbetsgivare har för skyldigheter. Kanske kan tom facket prata med din chef, om du känner att han inte lyssnar. det brukar få dem att reagera… Och något ska man väl använda facket till, eller?

#48   Ja, jag pratade ju med facket redan i våras när jag kände vart detta barkade, efter att jag hade pratat med chefen som bara sa åt mig att inte ta åt mig vad denna person säger, utan försöka "tänka på annat och skapa min bra magkänsla"… De kunde inget göra om jag inte blev mobbad och det tyckte de inte att jag blev eftersom jag fick "vara med och prata på fikan".     Konstiga regler tycker jag… Sen kan man ju knappast säga att jag är mobbad heller för det är alla vi tre på min "avdelning" som känner såhär…    Men vi är 3st som varit inhyrda här under olika perioder varav jag och en till fortfarande är kvar. Om alla vi tre säger att vi inte trivs och tydligen alla andra som jobbat här säger likadant, borde det väl ligga ngt i det???   Aja, nu har jag till 31/8 bara och därav är 3v semester, så det känns skönt.       Sen hoppas jag att de försöker hitta ngt som passar mig där det finns bra kollegor efter det… Eller ännu bättre, att jag får svar från något av de andra jobben jag sökt…