Finns många som gör så ja, istället för att uppfostra barnen så ger man med sig för att slippa ta ställning.
Ser jag ju jämt på ica, och att gå in i en leksaksaffär är ju rena kaoset. Samtidigt så finns det ju de ungar som faktiskt är uppfostrade oxå, det gillar jag att se.

Javisst är det härligt med väluppfostrade barn :)

Var ihop med en kille ett tag han var enda barnet och hans pappa dog tidigt en av orsakerna jag dumpade honom var att han betedde sig som ett bortskämt barn skrek och bråkade med sin mamma eftersom hon inte ville sälja en lägenhet hon hade för att köpa honom en stor villa (hon hade redan köpt honom ett radhus som han misskötte rejält och han var inte nöjd, det var inte stort nog). Tyckte så synd om hans mamma, hon var svårt sjuk i cancer då han höll på och bråkade med henne.

Killen var 41år. Verkade som han fått allt han pekat på hela livet, men han hade aldrig lyckats få nån flickvän som stannat någon längre tid och jag tror inte han riktigt förstod varför. Så ibland kan det kanske gå snett ifall man aldrig säger nej som förälder.

#3 Usch vilken hemsk historia!

Ja, det är tyvärr vanligt. Ibland undrar jag hur det ska gå för dessa barn i skolan och i yrkeslivet när de inte är vana vid motgångar eller att behöva prestera själva. Tiden får visa…

Så jäkla tragiskt. Man gör barnen en björntjänst tror jag. Min kille är curlad och min lillebror är fruktansvärt bortskämd. Killen klarar sig bra men kan inte hantera motgångar, lillebror ska bli väldigt spännande att se hur det går :) Fyller 18 snart och hans föräldrar planerar sin flytt tillbaka till Sverige, lite oberoende av honom. Först extremt curlad och snart på egna ben…

Har precis rest 2 veckor med killens systerbarn på 10 och 11 år. Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte säga åt dem på skarpen flera gånger. Hade nog inte varit så uppskattat inför svägerskor och svärföräldrar :) Skitjobbigt. Vill inte äta det, tycker inte att det här är tillräckligt lyxigt, poolen är för liten osv osv. Iofs har de lite svårt för nya saker, men vänjer sig ganska fort, men ändå!

Håller med Sarah om att det är tragiskt! Jobbar ju i livsmedelsbutik och får se mycket sånt. "Mamma, en tidning!" "Mamma, godis!" "Mamma, glass!"

Jag tycker inte man ska ta med sig barn till affären om man inte måste, kan man inte handla efter jobbet och hämta barnen sen? Eller låta parten som inte hämtar att handla? Det är många som tystar sina barn med glass och godis. Köper en ensam glass bland all annat mat och låter ungen få den på en gång och sen åker hem och lagar middag, nej det är inte klokt!

Jag har lite dåligt samvete över att kanske ha varit för mycket åt andra hållet . d.v.s. för sträng. Mina stora döttrar (nu 16 och 18) har ALLDRIG plågat om nåt i affären. Och de har ju berättat nu när de är "stora" att de inte ens vågade säga eller visa HUR GÄÄÄRna de t.ex. skulle vilja ha en glass för att de typ visste att det inte fanns en chans.  Det kan göra mig lite ledsen faktiskt att tänka på att jag tydligen varit så hård o konsekvent.  Vi har kört lördagsgodis helt konsekvent, alldrig annat (utom förstås när det varit födelsedagskalas, påsk, jul o sånt).  Väluppfostrade barn är bekvämt.. men man vill ju inte ha kuvade barn heller!

Min son däremot, min lilla sladdis… han är en jädrans bra förhandlare. Godis utanför lördag får han inte och det fattar han (nästan) men tidningar, vissa frukter som han älskar men som är dyra som tusan, och sen ska han bowla, gå på bio, gå o äta pizza med en kompis mm. Hoppas han får nån bra användning för sina förhandlartalanger när han blir vuxen

Jag förstår föräldrarna som ger efter för ett vrålande barn. Det är så många som uttrycker sådant som t.ex #7 att man inte ska ha med sig barn i en affär, barn på bussen, barn på restaurangen osv. Men de flesta föräldrana har svårt nog att få ihop bvardagsplaneringen som det är. Klart som fan man försöker hålla dom så tysta som möjligt för att inte få onda ögat men då är folk inte nöjda ändå.

Hade föräldern Hera skrev om håll fast vid att ta ifrån barnet saken den ville ha hade den illvrålat genom hela shoppingen och alla runt omkring hade dömt förälderna ännu mer. Personligen hoppas jag att jag är modig nog att göra så ändå när jag får barn.

#9 Om du är konsekvent från början så får du jättesnälla barn som alldrig plågar, jag lovar.

Om föräldern ger efter för att få tyst, då lär sig ju barnet att det går att skrika sig till grejer och då används naturligtvis "metoden" fler gångar, barn är inte dumma!

Meen som skriviet i förre inlägget, så kanske man kan vara för hård också. Om jag kunde spola tillbaka tid så kanske jag hade velat att de plågat lite i all fall. Inte skrikit men "snälla snälla, vi är jääääättesugna på glass".  Det är på nåt sätt mer ärligt och sant än att dom går förbi glassen och låtsas som ingenting.

#10 Jo det är ju såklart sant. Vad jag ville få fram var väl att det känns som att alla (jag är inte bättre själv) är så snabba att dömma hur andra uppfostrar sina barn. Barn blir ju trötta, arga, ledsna och högljudda emellanåt och det måste få vara en del av vårat samhälle att det är så.

Hmm känner att jag svamlar lite, är ganska trött. Får försöka formulera mig bättre i morgon;)

#9 Grejen är att om man lär barnen ordentligt från början så får man inte sånna problem, det är pga föräldrars släpphänthet som barn kan uppföra sig på det sättet.
Visst kan barn bli trötta och hungriga och gnälliga därför, men alldeles för många är bara bortskämda.
Jag och mina bröder hade aldrig någonsin vågat hålla på på det viset, då blev vi med all säkerhet utan det vi ville ha. Frågade vi ordentligt istället så kunde vi få en glass eller om mamma köpte ett glasspaket till hela familjen eller så blev det nej och det var bara att acceptera.

Är man lite smart då och ungen är hungrig så köper man en banan, ett äpple eller en bit knäckebröd som ungen kan äta i bilen. Man köper inte skräp bara för att ungen vill ha.

Har varit min skräck att få sådana barn.
Gjorde klart för dem tidigt att om de tjatade eller skrek över något de ville ha men inte fick, så skulle de få sitta i bilen tills jag handlat klart.
De kan fråga om saker, men accepterar svaret oavsett om det blir ja eller nej.

De tycker däremot det är väldigt roligt att få "uppgifter" att hjälpa mig hämta vissa varor, de känner sig duktiga och hjälpsamma då och tycker som sagt det är kul.
De är nyss fyllda 5 och snart 7 år.

#13 Det tror jag är bra, att barnen får känna sig delaktiga i både handlandet, matlagningen och hushållet i övrigt.

#14 jag tror det med. De känner sig delaktiga och duktiga .
De hjälper gärna till vid bak, urplockning ur diskmaskinen och ibland blir jag fråntagen damsugaren eller moppen när jag städar.
Och det har de gjort på eget initativ.

#15 Härligt :)

#7 Gällande att handla efter jobbet innan man hämtar på förskola/fritids så får man inte det. Barnomsorgen ska bara möjliggöra för föräldrarna att jobba eller studera - barnens vistelsetider är bara baserade på föräldrarnas arbetstider samt resväg till och från jobbet och det är också personalens (som också har barn att hämta…) arbetstider. Klarar man inte att utföra enkla vardagssysslor utan barnvakt har man problem som inte kan lösas genom förlängd barnomsorg. Rent krasst.

#17 Jupp, så är det. Handlande gör man på sin fritid och då har man ingen kommunal barnomsorg. en del kanske kan ordna med mormor, grannar o sånt, men för dom flesta finns inget val. Är man två föräldrar kanske den ena kan hämta, den andra handla. Sen är det ju som nån annan skrev också ett naturligt inslag i en familjs liv att handla och tycker jag helt naturligt att barnen ska följa med och vara delaktiga i ahndlandet liksom i alla möjliga andra vardagsaktiviteter.

#17 - Aha, det hade jag ingen aning om! Ja, det blir ju tajt då naturligtvis :/

Måste ju delge den bästa historien ang detta ämne. " mamma och son på 5år var på ICA maxi. Man går runt och handlar och går mot kassan. Mamman är lite stressad över att dom måste hämta upp lillebror men känner att det är lugnt nu för nu är dom ju klara. Det klassiska och underbara händer. Pojken hittar en bil håller upp den och säger "jag vill ha den". Nej säger mamma och säger åt honom att lägga tillbaka den. Klart vill inte pojken det o h börjar tjafsa. Mamman får nog så hon tar bilen och lägger tillbaka den. Pojken gör nu klassiker Nummer två; lägger sig ner på marken skriker och stampar osv. Tillsist får mamman nog! Hon ställer markant ner sin korg på golvet , lägger sig ner och gör precis samma sak. Pojken blir så chokad att han bara ställer sig upp helt tyst och stirrar. Sedan reser sig mamman upp tar pojken i handen och det är inget mer med det. Nästa vecka så hittar pojken en godis han vill ha, mamman säger nej. Pojken är påväg att köra igång showen. DÅ ställer mamman ner korgen, pojken lägger tillbaka godisen och börjar gå mot kassan. Mamman lyfter korgen nöjd och belåten. "

#20 ja den "historien" har man hört.

Den är riktigt bra. Tänk va barnen/barnet ska tycka det är pinsamt.

Jag har faktist lagt mig ner när sonen var liten men det var inte i en affär utan på parkeringsplatsen.

Jag minns inte vad det hela handlade om bara att han tyckte det var sååå skämmit så han blev from som ett lamm

Jag tycker nog att barn ska kunna lära sig att vara med och handla utan att det blir en massa tjat och kalabalik. Det ingår som tidigare skrivits i vardagsrutinerna.

enligt mamma brukade inte ja tjata när vi handlade, slängde istället ner en skallra i vagnen ;P bättre än å tjata. haha

Skämma ut barnen, det ska bli min taktik!! hahahaha

Skaffar jag barn, kommer dem inte få det dem vill förrän dem har gjort sig förtjänta av det, t.ex städat rummet, plockat undan saker mm

#25 Hmm. Just dom exemplen du nämnnar med att plcoka undan efter sig o delta i hemmets städning det är sånt som jag tycker alla självklart ska medverka till och utan "lön" i form av pengar eller prylar.  Jag får inte betald för att tömma diskmaskinen, då ska inte heller 7-åringen få det.  Sånt som städning är allas ansvar (naturligtvis nivå anpassad efter vad man klarar mht ålder.)  Även en 1-åring ska vara med, så gott han/hon kan.

Saker köper man hos oss bara när det finns en anledning och ett beslut om att köpa saker. Har man bestämt att till helgen ska man med pappa o lära sig fiska, då kanske man åker o handlar ett metspö.  Om vi ska åka jättelångt i bil kanske köper en sago-CD som del i planeringen av semestern.  Annars så får man önska sig till jul o födelsedag eller spara ihop själv.

#26 Jag anser att barn ska uppmuntras. Själv klart ska dem inte få varje gång såklart.

Jag tycker också att barn (och vuxna) ska uppmuntras. Men på andra sätt än genom att få prylar.

När vi städat färdigt kan vi spela spel…  eller gå till lekparken,  eller ligga o läsa/mysa, då kan du ringa kompisen o fråga om han vill leka, eller …

#28 Skrev jag att dem skulle få just saker? Nej gjorde jag inte.
Man kan ge annat med, t.ex att dem får göra något extra roligt, extra god mat eller liknande

Fast tråden handlar ju om att barn får saker i affären….

Har 2 skräckexempel efter att ha jobbat i butik:

1. Barnet plockar på sig så mycket leksaker det vill ha medan pappa väntar vid kassan med kreditkortet. Det fanns tom dubletter av saker så som cdskvor! Skrämmande.

2. 2 vuxna kommer in och ber om att lägga undan gosedjur till 3 barn. Gosedjuren är de största vi hade och kostade mellan 5-800:-/st. När barnen kommer in och ska hämta sina mjukisdjur så säger de vuxna något i stil med "det blev en dyr resa" varpå jag svarar "men ni har 3 glada barn iaf!!" och då säger en av dem "ja i 5 minuter kanske..".
För mig var det verkligen toppen av bortskämdhet.

Jag tycker att det är viktigt att finna en ballans. Det skulle vara fruktansvärt tråkigt att aldrig få något spontant utan alltid få saker på dessa speciellt utsatta dagar. Visst tjatade man lite ibland men min mamma gav aldrig med sig för att jag skulle bli tyst. Ibland fick man inte det man ville ha men ibland fick man det med hjälp av en kompromiss som gjorde att jag hjälpte henne med något eller liknande. Ofta tjatade jag nog inte speciellt mycket men det var ju en fantastisk känsla de gånger man fick ett JA när man ville ha något!
Jag tror det är viktigt för barn att inte uteslutas från saker som föräldrarna tycker är jobbigt (handla tex) utan det är bättre att man tar fighten från början och sätter regler.
Den dag vi får barn kommer jag uppmuntra till att hjälpa till hemma. Jag får inte betalt för att göra alla sysslor hemma men ibland ser jag det även som att barn inte ska behöva hjälpa till allt för mycket utan de ska få vara barn så länge de är det och faktiskt få "betalt" för att uppmuntras till att själva vilja hjälpa till lite. De kan få "betalt" i beröm, en slant, välja något i affären etc. Hjälper de till ska de få något extra för det. De kommer också växa upp och få ha största ansvaret för hem när de flyttat hemifrån och då är det deras tur att dra största lasset.

Jag fick faktiskt det mesta jag ville ha… I matväg. Men var lite rädd för min mamma övrigt så jag tjatade absolut inte och jobbade hemma mycket och ville alltid göra henne glad med att städa osv… Hon blev väl lite glad, om det inte var något kvar för då blev det utskällning…

Är väl rätt normal idag :) Har mitt studiebidrag och lever på det fast jag bor hemma  Får aldrig pengar och betalar allt själv förutom mat

Oj oj. Enligt undersökningar som gjorts så blir inte barn odrägliga pga de är materielt bortskämda.

Jag har alltid tyckt det där varit konstigt eftersom jag själv nästan alltid fått allt jag velat och inte alls känt att andra är "skyldiga" mig nånting? Sen att jag har sociala problem fick jag diagnos för nu i höstas så den sista grejen som jag inte tyckte funkade berodde alltså inte heller på uppfostran.

Men däremot så är det nog ofta så att barn som blir "bortskämda" kompenseras med saker pga annat i familjen "brister" men då är det ju de "bristerna" som är problemet inte att man fått saker.

Möjligtvis kan det leda till att man blir fokuserad på matriella ting men det verkar det inte heller finnas belägg för. Nej tyvärr detta är snart 20 år sedan jag läste detta i nån tidning om dessa undersökningar så jag har ingen källhämvisning.

Men tänk själva. Om ni hade fått allt ni hade velat hade ni värderat era medmänniskor annorlunda? Om ni inte hade behövt bekymra er om pengar betyder det att ni missunnar andra? För mig personligen är det tvärtom. Min far hade bra ställt och blev efter en förskingring "fattigare". Inte fatt ig men… Blev han liv sämre? Bättre? Nej varken eller. Ledsen över att blivit blåst av en människa han litade på men det blir man ju men annars? Ingen skillnad.

Jag tror att saker är av väldigt lite betydelse både åt det ena eller andra hållet utan att värderingar och synsätt som förs över till barnen är viktigare.

Om jag ska vara "elak" så tycker jag man förenklar barn om man skyller deras beteende på så "ytliga" saker.

Hade jag mer pengar skulle mina barn absolut få mycket mer grejer. Men det skulle vara enda skillnaden.

Däremot att låta barn få godis och glass osv när som helst, hur som helst är enligt min åsikt oansvarigt eftersom det är onyttigt, kan leda till sockerberoende och självklart kariesgrejen. Men det är en annan sak.

Sen:

Om väluppfostrade barn är sådana som bara gör som deras föräldrar säger utan protester så vill jag inte ha väluppfostrade barn!

Jag bestämmer, jag är föräldern men barnet är en individ men egen vilja. Den vill jag se!

Sen en självklarhet men ändå: Barn ska testa gränser det är så de lär sig. En del behöver mer tid för att förstå en del hajar fortare. Det är såklart okej.

pEr

#33 för mig som barn hade det förstört mycket av upplevelsen att få allt man pekat på. Jag älskade att få saker som jag inte trodde jag skulle få! Man gick på små moln var då lyckligast i världen. Man måste inte bli en dålig medmänniska för att man varit bortskämd. Men jag tror att det finns de som har svårt att ta ett nej om de aldrig fått lära sig att ett nej existerar.

#34  Det är absout också en aspekt!  Har ett konkret exempel. Mina döttrar tyckte det var nåt alldeles fantastiskt att påskharen kom ().  Det var nåt helt otroligt spännande och fyllt med glädje, överraskning.. ja en jättegrej var det för dom.

Min svägerskas syster hade två döttrar i precis samma ålder.  När vi var hemma hos dom en gång några dagar efter påsk och min bror hade var sitt påskägg med till dom så sa som artigt tack så mycket och ställde ägget på hyllan bland dom 17 andra påskäggen. =minimal glädje.

Sen när det gäller saker så finns ytterligare en aspekt som mer har med grundläggande värderingar att göra. Jag är av åsikten att vi behöver lära oss konsumera mindre om jordklotet ska vara nåt att ha för våra barnbarn.  Därför vill jag inte köpa mer saker än vad vi behöver (och lite till) och jag vill inte lära mina barn att man bara köper en massa man egentligen inte behöver.

#33 Jag tror tyvärr att det påverkar en människa negativt att få allt man pekar på. Då lär man sig inte uppskatta saker på samma sätt, och man kan inte hantera ett nej på samma sätt.

Jag har träffat vuxna människor som har fått allt de ville ha när de var små, och de har i vixen ålder fortfarande väntat sig att allt ska gå deras väg. Gör det inte det blir de förbannade.

Jag kan inte se något positivt med att ge barn allt de pekar på, eftersom livet inte ser ut så på riktigt. Man får inte allt man vill ha. Så att lura barnen som små gör ingen nytta. Tvärt om.

#35 Ja, jag blir så ledsen när jag ser barn som inte uppskattar när andra har lagt manken till eller ger dem något. Jag blev överlycklig för allt när jag var liten.
Haha, minns en gång då jag nästan tjatade till mig en namnsdagspeng (tror jag var runt 7 år då) för jag hade tänkt överraska mamma med att köpa en grej till henne då hon också hade namnsdag. Efteråt fick jag en liten hjortfamilj i plast och det var en sån där känsla som man inte glömmer!! Mamma var förstås jätteglad att jag köpt något åt henne, och jag var förstås jätteglad som faktiskt fick en extra present!
Jag var nog iaf väldigt nöjd med det mesta när jag var liten.. Och jag är fortfarande lika barnsligt förtjust i överraskningsmomentet när man inte räknar med att få något och man får det!

Döm inte allt för fort nu bara, detta kan tas fel om man inte vet allt bakom men jag tänkte jag kunde delge en del iallafall.

Själv är man uppforstrad med att ska man ha något så ska man kunna betala det själv, annars ska man inte ha det.
Det håller jag fast vid än idag, jag är jätte kräsen med vad jag lägger pengarna på och funderar jämt "behöver jag verkligen detta".
Jag unnar mig själv aldrig något då jag alltid ska ha pengar över ifall något händer - precis som jag är uppfostrad.
Kan ärligt säga att jag inte tål att höra på andra som fått kameror, smycken, skidor osv i julklapp/present då jag anser det som bortskämdhet eller att man är ett rikemansbarn.
Kanske låter väldigt elakt/fel att jag tycker så men jag är uppfostrad så, att få en kamera i present finns inte i min värld. Det går inte!
Har heller aldrig fått chansen att vara ett barn och tog hand om mig själv som 4åring, och när mamma och pappa skiljde sig när jag var 6år så fick jag även vara barnvakt åt min lillebror då pappa var borta hela tiden.  Inga problem!

Jag uppskattar allt jag får enormt mycket, min mamma har väldigt lite pengar och jag hjälper även henne att handla då hon själv inte kan alla gånger. Så har det varit ett bra tag.
Ingen i min klass är lika som mig, lärarna har "pekat ut" mig sedan lääänge att jag är väldigt annorlunda att ha och göra med på alla plan tycker de.
Jag är inte som en "vanlig" tonåring enligt de, men jag ser mig själv som en vanlig tonåring bara det att jag haft/har det aningen tuffare än vad de andra på de flesta plan.
I min släkt så är man sedan mååånga generationer tillbaka uppfostrad med att det inte är okej att ta hjälp ifrån någon gällande något. Speciellt inte när det kommer till ekonomi, större sysslor eller om man behöver stöd om det är jobbigt fysiskt/psykiskt.
Detta har även en avgörande faktor i min syn på allt i samhället, det är alldeles för mycket "daltande" över saker man kan göra enkelt själv.

Jag tycker man ska vara förtjänt av det om man ska ha något gratis ifrån sina föräldrar eller så (att man får saker alltså).
För mig är det totalt oacceptabelt med skrikande barn i affärer och gnällspikar på gatorna (självklart är det beroende på anledning men är det för att de vill ditten eller datten så absolut nej).
Och då är det inte att man dammsugit eller så för det ingår i vardagliga sysslor  - själv började jag tvätta på egen hand när jag var 4-5år och började innan det med diskmaskin/dammsugning.
Jag har även fått vara med och slaktat samt tagit hand om kött (styckat och skurit upp bitar) sedan jag var 3år gammal.
Dessutom är sorg inte tillåtet i min släkt, har någon eller något djur gått bort så få du inte sörga mer än 15min typ och sedan ska du ha gått vidare - du få ingen chans att bearbeta eller någonting för då är det hårda bud som gäller.
Spelar ingen roll hur nära man stod den/det som gick bort så är det inte tillåtet - du ska släppa och gå vidare direkt!

Dock är detta bara en väldigt liten del av min uppväxt så döm inte allt för hårt nu. Skulle behövt skriva bra mycket mer om jag skulle ta med mer avgörande saker.
Ville bara delge min erfarenhet/åsikt till ämnet.

#38 Jag kan förstå om du har det tufft men samtidigt som du försvarar ditt liv så lyser det igenom en viss missunnsamhet. Du tål inte att höra att andra får kameror, smycken, skidor, skriver du.

Vad du än gör så försök att inte bli avundsjuk utan försök att glädjas med andra istället.

När vår son var liten så hade vi ganska dåligt ställt, däremot blev det bättre när han var i mitten av tonåren. Jag minns när han började en fotokurs på gymnasiet och vi kunde köpa en Nikon systemkamera till honom. Det var en enorm lycka för oss och även för honom.

#39 Detdär låter precis som hos oss.  Jättelite pengar när barnen var små (men lika lyckliga för det). 15 år senare finns två vuxna med jobb och dessutom lite arv. Min mellandotter går just 1:a året på gymnasiet och är jättefotointresserad och fick en (Nikon) systemkamera nu till jul. Var sin dator har barnen också och den äldsta har egen symaskin. Så när jag i förra inlägget skriver om att inte ge barnen saker titt o tätt så menar jag ju inte att det inte är barnen jag vill lägga pengarna på (om jag har några pengar) - för det är det ju definitivt. Bara inte på massa skräp eller onödigheter dom kanske blir sugna på för att det är färggrant och placerad i barnhöjd i affären.

#38 Det låter som du haft det lite tufft. Inte bara ekonomiskt utan också fått ta mycket ansvar för praktiskt arbete i familjen. Det med att sorg inte är tillåtet låter jobbigt tycker jag. Sorg är en del av livet som man behöver och behöver lära sig hantera.  Tycker du allt är bra och det ska vara så att vara barn så som det varit för dig?  Är det inget du skulle vilja ändra på när du själv en dag kanske skaffar barn?

#38 Jag blir inte avundsjuk, däremot blir jag irriterad när de får saker som kostar så pass mycket som en kamera faktiskt gör.
Skidor är heller inte det dyraste, har mer att göra med att det är mycket pengar och det går inte ihop i min värld att man bara ger bort det så utan i den summan så ska man jobba ihop det själv.
Dock tycker jag samtidigt det är bra då jag vet själv hur tufft jag haft det med allt detta på samma gång som jag är riktigt glad över min uppfostran då jag lägger stor vikt i allt och uppskattar allt.
Det som gör mig ledsen är att så många av de jag syftar på inte uppskattar trots att de fått en kamera i present, skulle jag få en kamera i present så skulle jag gå upp i taket.
Jag skulle bli överlycklig samtidigt som jag inte skulla kunna ta emot det då min uppfostran och syn på det här med att ge bort gör att det är oacceptabelt att ge bort något så värdefullt.  
Men självklart så är det ju annorlunda om det ligger en anledning bakom det hela =)

#39  Ja, det här med sorg är en jobbig del. Men något jag även lärt mig att dölja ordentligt under alla dessa år.
Jag skulle absolut vilja ändra lite saker om jag själv skulle bilda familj (vilket jag verkligen inte vill men det är en annan sak), bland annat så ska det vara acceptabelt att ta hjälp och man ska få sörga.
Det tar lång tid att bearbeta sorg även om det för vissa går riktigt fort, det är som du säger - en viktig del i livet.
Dock uppskattar jag hur jag blivit uppfostrad, men om jag skulle få barn själv så skulle de få vara barn oxå och inte små arbetare.
De ska ha i alla fall en person i familjen som de kan gå till och prata med om exakt vad som helst, jag själv har aldrig kunnat gå till varken pappa eller mamma och detta skulle jag vilja ändra på om jag själv skulle få barn. 
Även om jag verkligen uppskattar och är glad över min uppfostran så visst skulle jag göra ändringar då jag även fått veta de negativa delarna med hård uppfostran.
Den ska inte vara för slapp men heller inte för hård.

#41 Tycker själv att det är bland det bästa som finns att kunna köpa något som är just dyrt till någon som man vet verkligen vill ha det och tror att man inte kommer ge bort en så dyr present. Som när jag och min sambo träffades. Vi hade träffats ett par månader men var inte uttalat ett par än. Han hade nämnt att han alltid hade velat ha ett dragspel men aldrig kommit sig för att köpa det så jag köpte ett dragspel i födelsedagspresent till honom. Kan säga att han blev enormt glad :D
Egentligen handlar det väl inte så mycket om vad det kostar utan mer att det är en önskad present som blir ett riktigt överraskningsmoment. Hellre köpa något dyrt som uppskattas än något billigt som inte uppskattas.

Ang din uppväxt, så låter det som att du aldrig fick vara barn.. Det känns konstigt när du säger att du blir irriterad på att folk får presenter som DU anser är för dyra för att ges bort. Jag tycker att det låter som en slags avundsjuka..

Jag tycker att mångas syn på barn i den här tråden är helt bedrövlig.

Varför ska man inte ta med sig barnen i butiken? För att man eventuellt kan "störa" någon annan? Hur ska barnen nånsin lära sig hur man beter sig i olika sammanhang om de inte får följa med i dessa situationer? Varför ska barnens liv enbart gå ut på att göra saker som de "uppskattar"? Jag tycker att det är superviktigt att man har med sig barnen i alla varianter av livssituationer, inte bara på lekplatser, i lekland och på dagis/förskolor.

Barn med ett visst mått av tydliga gränser runt sig känner sig trygga. Trots detta så kommer barnet att i flera olika perioder testa dessa gränser. De stångar huvudet mot föräldrarnas regler och gränsdragningar bara för att försäkra sig om att de verkligen gäller. Vissa barn gör det oftare än andra och vissa barn gör det inte alls. Alla är olika individer (men om jag hade flera barn och inget barn nånsin testade gränserna så hade jag blivit djupt orolig för deras mentala hälsa). Vissa barn testar kanske inte vid butiksbesök utan bara på hemmaplan, men att säga att alla barn som skriker och får utbrott i butiker är ouppfostrade gör mig galen.

Det har hittills aldrig hänt på butik med mitt barn men väl i andra situationer, trots att vi håller hårt på att ett nej är ett nej. Att däremot säga nej nej nej nej och sen när ungen skriker som allra värst säga "ja okej då". Det är en helt annan diskussion.

Jag håller med #33 om att jag vill se barnets egna vilja. Det ger mig hopp om att barnet kommer att klara sig bra i framtiden. Ett fantastiskt kvitto på att man låter barnen vara sina egna personer är de familjer med många barn där man slås av hur olika barnen är trots att de delat samma uppväxt och har samma bakgrund.

Bortskämd med saker - tja, de kanske inte värderar materiella ting som de som har fått kämpa för att få sina saker. Men inte skadar väl det någon annan? Jag fick skit för att jag bar min son mycket när han var bebis (kolikbarn med sömnsvårigheter och stort behov av närhet). Det sas att han aldrig skulle kunna lämnas på dagis, han skulle ha svårt med andra vuxna och kompisar, för mycket närhet gör dem klängiga. Han är nog den ungen på dagis som de har minst problem med. Gråter inte, är inte ledsen vid lämning, inte grinig, varken när han är nyvaken eller trött. Han sover för övrigt fortfarande i min säng till allas stora fasa, för gud nåde den som skämmer bort sitt barn med närhet och trygghet.

Nä, reagera när barn far illa på riktig i stället.

#43 Vår son sov hos oss tills han började skolan. Då bytte vi lägenhet och skaffade bäddsoffa och det blev för trångt så han började gå över till sin egen säng mer och mer.

Jag brukade alltid säga att han kommer med all säkerhet inte sova bredvid morsan när han blir tonåring i alla fall

Han är en mycket självständig vuxen man idag.

#44 Delar din inställning. Han kommer att få en egen säng innan han är tonåring, men med sängen kommer inga krav på att han måste hålla sig i den. Jag tror att jag nattvandrade till och från till mina föräldrars säng ända tills jag var 10-11. Jag har inte haft några problem med att stå på egna ben, men har en mycket fin relation till mina föräldrar och vet att de ställer upp och finns där om det krisar. Det hoppas jag kunna ge min son också.

#45 Håller fullkomligt med.

Människa lär vara en av de få "djur" som inte sover ihop med sina ungar.

#45 Samma här. Av någon underlig anledning var deras säng bara så mycket skönare än min!

Tycker också att det är ett minst lika stort misstag att undvika alla situationer som kan skapa en konflikt med barn/förälder. Hur ska barnen lära sig något om de aldrig får uppleva det??

Massor av närhet kan knappast vara skadligt!

och #46, det är inte så många generationer sedan vi sov ihop väldigt trångt.

#48 Nej, precis. Då är det så konstigt att man kan kräva att ett litet barn inte bara ska sova i sin egen säng utan t.om i eget rum.

Jag har en fundering till på samma tema, dvs att det förfasas över att barn får saker, "mutas" etc.

Kanske bör tillägga att jag inte är för att ge barnet allt det vill bara för att det skriker och gapar, men många gånger är verkligheten mycket mer nyanserad än så.

Till min fundering. Jag har hört många gånger hur förskräckligt det är med föräldrar som "mutar" sina  barn med godis/fika/film på DVD (det borde det väl vara skottpengar på eller?) etc. när det är dags att göra långa resor, antingen med tåg, bil eller annat färdsätt.

Handen på hjärtat. Hur kul är det att sitta länge i bil eller på tåg? Jag som vuxen har med mig böcker, tidningar, resgodis, fika, läsk att dricka, min minipc med filmer och internet osv. För att fördriva tiden.

Men att erbjuda barnet samma saker verkar det nästan vara dödsstraff på. Barn ska kunna sitta still och tyst en hel 5-10-timmarsresa och klara sig på de få matstopp som görs. Man är misslyckad som förälder om man inte uppnår detta och "belönar" man barnets rastlöshet med lite resgodis eller en film i bilen så kommer man tydligen att ha stora problem när barnet växer upp.

Jag anser att om barnet får riktig mat så det är mätt och belåtet så skadar inte lite godis vid enstaka tillfällen. Det påverkar inte blodsockret nämvärt heller, förutsatt att man inte ger godis innan och/eller i stället för riktig mat.
Film i bilen/på tåget. Ja hur ofta gör man såna resor med barnen? de kommer inte få fyrkantiga ögon eller ADHD för att man ger dem något att fokusera på under en trist och långdragen resa.

Varför ses det som mutor? Varför ska barn alltid vara som väldresserade små hundvalpar? Varför ska barn, som ännu inte har lärt sig att sätta ord på det de känner, tvingas att undertrycka sina känslor och "uppföra sig oklanderligt" i alla situationer? Varför har inte de rätt att få känna alla dessa känslor och sedan kommunicera det på det enda sätt de vet. Man måste igenom all sån här skit med dem och när situationerna uppstår försöka att ge dem verktyg att hantera situationer som dessa i livet. Många gånger kan man inte resonera om det förrän den värsta känslostormen är över. När de är uppe i sina känslor så tar de inte till sig vad man säger. Men man måste finnas där för dem utan att vara arg, dominerande eller fördömande.

Varför är det fel att ibland i livet få saker som man inte jobbat sig till eller kämpat för? Jag tycker att det är helt okej att känna avundsjuka över att andra har det "bättre", men tror att i denna avundsjukan så kan man också unna dem det de får. Det ena utesluter inte det andra.

Vissa åker på räkmacka genom livet, andra inte.

Är inte alls totalmotståndare till "mutor" så som #50 beskriver. När vi (ca 2 ggr om året) kör 50-60 mil bil på en dag, jag då finns det resgodis (inte direkt från resans början, men när blodsockret faller på eftermiddan och man börjar blir tämligen less på åking då blir det godis eller glass). Det är altså några av dom få dagarna där det är undantag från lördagsgodisregeln hos oss.

För mig har det med frekvensen att göra om det är ok eller inte!  Är det mer eller mindre varje gång man ska handla som det mutas?  Varje gång barnet ska städa sitt rum? eller som det faktiskt förekommer i några familjer film och godis/läsk/kakor varje dag.

Eller: Om det ska finns undantag, så behöver det finnas en vardag som är det vanligsta - som undantagen är undantag ifrån.

#51 Håller med dig.

Jag brukar sällan skriva på forum och inser att jag är ovanligt grinig och lättretlig idag, men jag är hjärtligt trött på att barn ska stöpas till små väldresserade acessoarer som bara ska finnas till som någon statussymbol för föräldrarna. De ska sova i egen säng direkt de är födda och helst i eget rum inom ett par månader. Man ska inte plocka upp dem om de är ledsna, man får inte bära dem om de lärt sig att gå, man ska inte skämma bort dem och man får inte belöna för det är ju mutor. Och framför allt - mata inte barnet på natten efter det blivit 6 månader, för rent fysiologiskt bör de inte vara hungriga utan klarar sig bra utan mjölk/ersättning/välling.

Barn får inte följa med i offentliga sammanhang (affär, restaurang m.m) och om de är på offentliga platser så stör de alla vanliga dödliga med sin blotta existens om de inte är knäpptysta. Hade en veterinär hemma för några veckor sen och hon bad mig få tyst på min 2-åring som pratade lite försiktigt och i fullt normal samtalston för hon tappade koncentrationen och hon blev både irriterad och förvånad när jag förklarade att 2-åringar inta har några on/off-knappar att trycka på för det ändamålet.

Att i inbjudningar till fester och dylikt skriva att tillställningen är barnfri tycker jag är helt ok, och att de kanske inte bör följa med till platser som är potentiellt farliga håller jag med om, så ni inte tror att jag rabiat förespråkar att man ska släpa med sig ungarna överallt.

*hälsningar en mycket grinig hape vars son faktiskt får plaska och skvätta vatten i simbassängen på simhallen och som har tydliga gränser som för det mesta accepteras, men som vissa veckor ska revolteras mot till förbannelse*

#52  Kanske kan en del av dendär "icketolerans" förklaras med att vårat samhälle har blivit så himla uppdelat att en del människor inte är vana att umgås med barn!?  Jag menar förr (och fortfarande idag i stora delar av världen och förstås i en del familjer här) så fanns det i en människas vardag bäbisar, småbarn, mellanstora, tonnåringar, unga vuxna, medelålders och gamlingar.  Idag i Sverige är det mycket att barn ska vara på dagis med andra småbarn och sen i skolan (kanske till o med i en klass med bara jämnåriga), vuxna ska vara på jobben och äldre ska vara med andra äldre… kanske inte så konstigt då att en del vuxna utan egna barn inte vet hur ett barn betér sig och närmast blir störd av att en liten varelse finns "uta bland folk".  Lite sorgligt faktiskt!

Pappa har berättat att jag eller min syster fick ett sådant där riktigt utbrott i mataffären en gång och då bar han helt enkelt upp mig eller syrran (vem det nu än var) och gick ut och körde hem. Sen hände aldrig det mer igen haha!

Förutom det så har både jag och syrran, framförallt jag egentligen (kanske för att jag är storasyster) skött oss bra ute bland folk. Kanske berodde det på att mina föräldrar skilde sig tidigt och vi ofta fick följa med mamma när hon gjorde olika ärenden. Eller så beror det på att vi inte fick det vi pekade på så vi visste att det inte lönade sig att gnälla.

Såg en familj i mataffären för ett tag sedan, dottern på typ 6 år gick runt och skrek och grät över något och föräldrarna sa "om du inte slutar så får du ingen glass". Senare vid kassan när jag skulle betala så såg jag hur 6 åringen gick iväg med sina föräldrar, självklart med en stor glass i handen. Även fast hon skrikt och gnällt under hela vistelsen i affären.

Det gäller väl att vara konsekvent bara men jag förstår att inte alla föräldrar orkar, speciellt inte om de har riktigt envisa barn.

#50 Jag tycker att det går ut på att göra saker speciella och roliga. När jag var liten och fick feber frågade jag alltid om vi inte kunde hyra en film, för det hade vi gjort några gånger när jag varit sjuk tidigare :)

Iof så var jag ett väldigt nöjt barn, men jag har ett extremt bra minne från då jag var liten, och många av mina barndomsminnen handlar om dessa små "mutor" och "gåvor" som gjorde speciella tillfällen ännu mer speciellt. Tex när man åkte bil långa sträckor och stannade för glass!

Och sedan måste inte en "muta" vara godis. Det beror ju på vad barnet är van vid. När mamma var liten var det speciellt för henne att dricka läsk och då delade 3 syskon på en 33cl flaska, idag dricker barn litervis med läsk tex till maten och till mellanmålet.

och som väldresserade hundvalpar vet jag inte om man kan kalla dessa barn, för valpar får mutor hela tiden för att bli väldresserade, men det är väl det många missar..
Jag tycker att man ska vara konsekvent som förälder men det innebär ju inte att barnen vet vad som gäller redan innan de utstätts för livets alla prövningar.

Jag tror inte problemet ligger i hur ofta man får godis i affären utan att vissa barn faktiskt är de som tar de flesta av besluten hemma - som aldrig får nej oavsett situation och där föräldrarna t.o.m lämnar över beslut kring saker barnet inte ens frågat om; t.ex. "Ska mamma eller pappa köra bilen hem från förskolan?" till 2-åringen. För de barnen är det jättetufft att få ett Nej av en annan vuxen eller att komma underfund med att den låtsasvärld man levt i, där man varit regent, är väldigt begränsad och inte existerar utanför den egna lilla familjen.