För mig är äktenskapet oviktigt. Jag älskar min sambo med eller utan ring, och vi kommer troligen aldrig gifta oss

#1 Varför funderar du så? Finns det nåt bakom? Vi är lite på samma banor, vi är förlovade och inte alls funderat på äktenskap. På nåt sätt känns det som om nåt fattas…

#2 För oss saknas ingenting. Vi har bott ihop i 13 år drygt och trivs med livet som det är.  Det finns inget bakom att vi tänker/känner så. Vi är väl olika som människor bara. För vissa är äktenskapet superviktigt och somliga tycker det kvittar. Vi tycker bara det känns jobbigt med hela cermonin.

Man kan naturligtvis gifta sig enklare - skriva på ett papper bara men nej, det känns bra som det är nu.

Om du känner att något saknas så får du ju fundera över vad det kan vara. Är det att du vill vara gift`?

Vi är också förlovade men har åtminstone ännu inga planer på äktenskap och det känns inte viktigt

Jag gifter mig gärna med rätt person. Förr tänkte jag att jag aldrig skulle vilja gifta mig, men med åldern så har det kommit att förändras. Det är dock inte viktigt. Vill inte partnern det, så överlever jag.

Jag personligen tycker att äktenskapet på något sätt symboliskt bekräftar förhållandet. Jag kände det jättebra när vi gifte oss.

Sedan så är det ganska bra juridiskt när man skaffar barn och hus eller liknande.

Tänkte länge att jag alldrig skulle gifta mig (liksom jag inte skulle döpa mina barn mm).  Dom juridiska grejerna kan lösas med diverse samboavtal.

Men sen så kom jag en dag att känna att jag skulle vilja gifta mig med mannen. Efter att ha levt ihop i 8 år, gemensamt barn, nästan 40 år. Det var nog när jag kände att "ja, han vill jag leva med tills vi blir gamla".  Ömsesidiga löften och bekräftelse på att man hör ihop, kändes riktigt och fint.

Och!  jag tror vi människor behöver lite cerimonier!  Jag tror det fattas något när vi hoppar över bröllop, dop, begravning…  Dehär sakerna har "uppfunnits" av en anledning. Bland annat så hjälper de oss att förstå saker, stora saker, i livet på ett annat sätt. Och gemenskaben med de andra som är med (gäster, släktingar mm) vid dessa tillställningar är också viktig på något sätt.. för att finnas i ett sammanhang.

Nu känns det oviktigt, men jag var väldigt glad efter vi förlovades. Känns bra med symbolen för kärleken och jag gillar att ha ringen på fingret. Var på mina två första bröllop i somras och det var så vackert! En hyllning till kärleken tillsammans med familj och vänner. En dag vill jag nog ha det, den hyllningen. Sen är det ju smidigt om man har barn och lån tillsammans… men just nu är vi lyckligt barnlösa och särbo ;)

Jag skulle kunna gifta mig, men främst för det juridiska och litegrann det symboliska. Är inte ett dugg intresserad av själva ceremonin, och skulle jag gifta mig skulle det bara vara att skriva på ett papper. Tycker inte att bröllop är ett dugg intressanta, bara enormt tråkiga och meningslösa. Likaså tycker jag med både dop och begravningar, jag tycker att det är fel att döpa barn och tycker att det bara är att gräva ned kistan, för mig är ingen sådan ceremoni viktig överhuvudtaget.

Ja, rent juridiskt tycker jag att det är viktigt om exempelvis har barn och hus ihop. Det är sånt som vid en seperation/dödsfall kan bli problematiskt annars.

Jag har alltid drömt om en stor fin ceremoni och vet precis hur mitt drömbröllop ska vara. Men nu när jag blivit lite äldre, och sen vi köpte huset känner jag att vi lika gärna skulle kunna gå till rådhuset idag och få det överstökat :P

Jag och min man gifte oss för 1½ år sedan och det är främst för de juridiska rättigheter man har som gift par samt att vi vill att hela familjen, med framtida barn, ska ha samma efternamn (och eftersom jag redan bytt efternamn en gång krävdes ett äktenskap för att jag skulle få byta igen). Vi känner båda två att ett äktenskap faktiskt inte är så stor grej alls - det går ju att upplösa hur smidigt som helst om båda är överens. Att ta ett lån tillsammans med någon eller skaffa barn däremot, det gör du dig inte fri från på lång tid. Jag upphör inte att förvånas av människor som verkar tycka att det är ett större steg att gifta sig än att skaffa barn tillsammans.

Vi gifte oss borgerligt i vår trädgård, för övrigt.

Jag hade väl inget "behov" av att gifta mig när jag träffade min man.
Vi förlovade oss på 1-årsdagen och jag kände mig nöjd så.

Dryga halvåret efter blev jag gravid och då kände jag att jag ville gifta mig.
Visst gör man det av kärlek, men det kändes samtidigt som en trygghet.
Med en förlovning känns det fortfarande lite "löst".

Och ett bröllop behöver inte vara tråkigt, som många verkar tro.
Vi gifte oss för snart 8 år sedan.
Vi bjöd in folk till en sommarfest. Alla samlades på en bygdegård där de sedan fick åka med en inhyrd buss till ett naturreservat där de fick gå tipspromenad längs en stig till de kom till en stor äng. Min syser var den enda som visste vad som komma skulle och hjälpte oss med alla gäststerna.
Väl ute på ängen hade vi ett par som spelade musik och ut ur skogen kom först prästen och sedan vi.

Festen hölls med dans, helgrillade gris och femkamp.
Ingen hade varit med om något liknande bröllop och alla hade JÄTTE roligt.

med all otrohet o skit på nätet så tvekar jag på om jag vill gifta mej. vet det låter negativt men jag kan inte längre se kärlek på ett fint sätt pga att min sambo svikit mej så mycket….vi har en dotter ihop men skulle aldrig falla mej in att gifta mej för hennes skull utan det gör jag för kärleken till min pojkvän isf. men som det är nu med att han söker bekräftelse på nätet så vägrar jag allt…..hoppas att jag nån gång hittar en bra karl att gifta mej med men min tillit är så förstörd så chansen är låg tyvärr……..

#13 Varför stannar du??? du  verkar inte ens själv se en framtid för er.

han lär ta tag i sej sj för det har med hans bakgrund o göra att han behöver bekräftelse, det blir som en drog för han. han träffar ingen annan tjej men det gör ju mej lessen att han ens  är med för o söka bekräftelse. han vill gå i parterapi men jag vet inte om det komma hjälpa oss så länge han inte fattar att han behöver hjälp. han vill göra allt med mej dvs gifta oss köpa hus o allt. var också han som thata han ville ha barn med mej o jag skaffade barn med han av kärlek. känner mej sårad, visst så länge han inte är otrogen fysiskt så kanske det går att reparera OM han söker hjälp o inser att han behöver hjälp, annars funkar det inte. jag har ställt hårda ultimatum mot han o sagt vad som gäller att ska han hålla på så här får han dra punkt slut!

svårt o släppa nån man älskar mer än man nånsin älskat nån annan dessutom måste jag se han resten av mitt liv pga vår gemensamma dotter, känns tungt :( önskar bara allt ogjort mår så himla dåligt då vi planerade en riktigt fin framtid ihop o så gör han så här:(

Om man bara träffar "den rätta" så är det ingen konst att

leva ihop och ha ett underbart liv tillsammans. Min man och jag

har varit gifta i 30 år till nyår…..livet är underbart =))

Så jag hoppas att alla andra också skall hitta SIN själsvän.

Men stanna inte i ett dåligt förhållande….för han/hon med stort H

finns någonstans där ute och bara väntar på att hitta dig.

Jag hittade inte MIN direkt utan snubblade (på riktigt) över honom =)

Han råkade sticka ut en fot just när jag gick förbi så jag trillade ….och

detta just när jag bestämt mig för att inte ha någon kille (efter att blivit

sviken gång på gång i ett tidigare förhållande)

Ja SÅ KAN DET GÅ……HAHAHAHA  det sa bara "klick" som det brukar heta…..

#15 om han vill gå i parterapi, GÖR DET!! Kanske han inte inser nu, men han kan mycket väl förstå efter några gångers terapi…

Ett giftemål kan förenkla mycket praktiska saker när man är sambos och har barn tillsammans.

Jag tycker det är upp till var och en. Jag skulle dock inte vilja gifta mig kyrkligt.

ja tänkte pröva med parterapi, o jag hoppas av hela mitt hjärta att det får han o förändras. inget förhållande är perfekt men man ska iaf må bra va lycklig o ha trohet i ett förhållande. han har t o m kollat upp escort tjejer i orten där vi bor o otrohetssajter, men när jag blivit spådd ang det så säger dom som spått mej att han nöjer sej med att bara finnas på nätet för spänningens skull, han är asså inte otrogen fysiskt för han jobbar bara sen är han bara hemma med mej o vår dotter MEN han sitter dock vod datorn mycke o det är tydligen när jag inte ser som  han  dummar sej. vi har varit tillsammans i typ 12 år tror jag så späånningen finns lixom inte kvar, o det är spänning han  söker. inser han att han förlorar mej o därmed inte har sin familj kvar om han inte skärper till sej så  o därmed inser att han behöver hjälp så finns det en chans jag stannar kvar annars drar jag mej ur… men ja vi ska prova parterapi

När jag och min man började prata om att gifta oss var runt 1994-1996 så hade vi ett antal kompisar som gifte sig men skilde sig sen efter något år. De hade varit ihop ungefär lika länge som oss. Det fick oss till att gifta oss. Men det året vi hade varit ihop i 20 år eller rätta sagt på dagen då gifte vi oss. Varför det blev så berodde på många olika saker tex att vi köpte ett hus som vi har fått lägga ner hela vår skäl i med renovering och fortfarande håller på med. Våra barn började bli äldre och att vi hittade tillbaks till varandra efter småbarnstiden. Sen ett plus är att jag heter som mina barn nu. Vi valde att gifta oss i kyrkan för det var viktigt för oss. Våra barn , mina föräldrar och min mans syster var med. Jag tänker på vad jag sa i tidiga tonåren att jag skulle vara gift innan jag skaffa barn, men för mig var barn viktigare än giftemål när vi dem. Nu har vi snart varit gifta i 8 år och levt ihop i 28 år och jag tycker om att säga min man och höra han säga min fru.

För mig är äktenskap, inklusive förlovning en förlegad tratition som känns långt ifrån mina principer och värderingar. Jag är dessutom inte monogam så det skulle kännas märkligt att binda mig till en individ när det inte går att göra detsamma med fler.

Jag kommer dock troligen att gifta mig med min nuvarande sambo någon dag, men endast för den juridiska säkerheten.

Jag kan inte tänka mig att gifta mig, någonsin. Precis som Lenore så är jag inte monogam, på det så har jag inte heller förhållanden så det faller rätt ordentligt på det. Vill inte heller ha sambo eller barn så det finns inte ens någon juridisk anledning till att göra det.

#22 Man måste väl inte vara monogam för att gifta sig (borgligt). Då bestämmer du själv vad du ska lova under ceremonin. Varken jag eller min man kan lova att vi ska vara monogama för resten av livet.