Jag vet faktiskt inte var - i vilken kategori jag ska lägga den här funderingen

Det här är egenligen en ganska lång historia som jag ska försöka korta ner.

Min son har två barn, nu två och tre och ett halvt år gamla. Barnen är alltså födda med 1.5 år emellan. Mamman hade jobbiga graviditeter med foglossning och var sjukskriven nästan hela tiden båda gångerna. Hon hade vid första graviditeten en provanställning som hon inte fick och således inget jobb att gå tillbaka till.

Sen andra barnet föddes har hon varit mycket trött och helst legat och vilat hela dagarna. Sonen har tagit hand om barnen när han varit hemma. Jag har också varit där och tagit hand om dem ibland. Det har inte varit ett alternativ att sonen skulle vara hemma med barnen eftersom hon inte hade något jobb att gå tillbaka till.

I våras när yngsta barnet var ett år fick mamman jobb på timmar och har sen dess arbetet heltid och gärna arbetat över. HOn hade inte en ledig dag på hela sommaren. Nu har hon fått en fast anställning. Övrig tid har hon mest vilat, hon har inte haft något intresse av att laga mat eller något annat, det har sonen skött.

Sonen har läst på och kommit fram till att det ser ut att vara en förlossningsdepression hon har, viket även jag har fått fram från de "kunniga" jag pratat med.

I slutet på sommaren orkade mamman inte med sin familj längre och flyttade hem till barnens mormor som blev förvånad, barnens mamma har aldrig berättat och gör det inte nu heller. Hon verkar inte kunna sätta ord på sina känslor.

Sen dess har min son tagit hand om barnen på heltid. Mamman har kommit hem och träffat sina barn hos min son och ofta har barnen träffat henne hos mormor.

Sen förra helgen har mamman fått en egen lägenhet. Den här helgen var barnen där för andra gången. I morse ringde mamman till min son och sa "nu får du komma och hämta dem, jag orkar inte med dem  - hämta dem på en gång". Och det gjorde sonen. Mamman vill inte prata om detta.

Min son har försökt prata med henne om att hon har en depression och behöver hjälp. Hon säger att han är dum när han säger så "för det är inget fel på henne".

Jag har mycket kontakt med sonen och han kommer hit och vi umgås med barnen, en dag i veckan är jag där och vi lagar och äter mat, läser sagor.

Men - hur ska vi kunna stötta barnens mamma att söka hjälp - för visst är det väl så att hon behöver det?