Ska försöka sammanfatta så sammanhängande som möjligt, för just nu känner jag att jag har hamnat i en cirkel som jag inte kan ta mig ur utan att göra fel. Jag hoppas att jag har fel på den fronten, och hoppas härmed på en objektiv syn på hela den här situationen…

Min absolut bästa vän har träffat en kille under två helger, de har känt varandra mer eller mindre sedan 5år tillbaka men har nu bestämt sig för att träffas och se vart det leder. Hon och jag pratar öppet om allt och vi vet det mesta om varandra, jag har aldrig döljt något för henne. Hon betyder ALLT för mig. Så när han hälsade på den andra helgen så fick även jag chansen att träffa honom. Redan innan jag träffade honom så visste jag att jag skulle älska honom, av den enkla anledningen att min vän verkade gillade honom.

Jag och den här killen klickade direkt, vilken människa! Som sagt, nog för att jag visste att jag skulle gilla honom, men han inspirerade mig något så otroligt. Vi sågs inte under många timmar men jag vår sååå glad för min väns skull. Dagen efter pratade vi och jag sa åt henne att hon skulle hålla i honom hårt, för människor som honom finns det inte gott om. Hon å andra sidan var lite bekymrad för hon hade börjat jämföra honom med en tidigare kille och undrade vad det betydde - men hon skulle ändå ge honom en chans.

Någon dag efter så hörde han av sig på facebook och undrade om allt var okej med mig. Något som bara var menat i en fin gest ledde in till en lång konversation om livets stora frågor. Han är en person som överröser människor med komplimanger och är otroligt mån om människorna i sin närhet. Därför tyckte inte min vän att det var ett dugg konstigt att han hade hört av sig till mig, och blev inte orolig över hans komplimanger heller.

Så långt allt bra, jag var ärlig mot båda. Min vän fick veta att jag och killen hade kontakt samtidigt som jag var ärlig mot killen och var tydlig med att jag aldrig skulle riskera min vänskap för en kille.

Killen bad om min hjälp och stöd ang. min vän, då han inte visste var han hade henne. Han bestämde sig för att ringa henne och reda ut saker och ting - jättebra tyckte jag. Jag vill inget hellre än att de verkligen ska finna varandra, inte bara för deras skulle utan också av egoistiska skäl, för då kunde jag få chansen att träffa en person som jag bryr mig så mycket om, men bara hålla det på vänskaplig nivå och därmed kunna sätta tydligare gränser om vad som är okej. Min vän berättare att hon har pratat med killen, att allt är löst och att de äntligen vet var de har varandra. Att hon inte är intresserad av ett förhållande men gärna träffar honom, för hon avgudar verkligen honom. När han sedan hör av sig till mig så är han mycket mera bekymrad och ledsen över att hon inte alls verkar vilja ha honom. Men när min vän talar till mig så låter det inte alls så. Därför får jag uppfattningen om att de inte alls har rett ut saker och ting - fast de kanske tror det.

Min vän vet inte att jag har pratat med honom om deras relation, vilket tär på mitt samvete för jag har aldrig döljt något för henne. Samtidigt så kan jag inte låta bli att känna att jag har faktiskt inte gjort något fel. Kanske är det fel av mig att faktiskt prata så mycket med honom som jag gör, men jag bryr mig om honom ochhan har satt ett sådant avtryck hos mig att jag inte bara vill kasta ut honom ur mitt liv.

De är mitt emellan något som ingen riktigt verkar ha koll på, jag är någonstans mitt i smeten och tar inte ställning någonstans. Killen har spontant sagt "om du har vägarna förbi så säg till så att vi får ses", jag skulle tycka det vore så kul att träffa honom - men samtidigt, hur fel är inte det mot min vän?! Jag är väldigt förvirrad över den här situationen, någon som har något klokt ord till hands?