Känner hon att hon inte kan ta hand om barnet? Eller vill hon inte ha barn alls?

Det du kan göra är bara att visa att du finns där för henne.

Oj vilken jobbig sits :-( Det räcker om du finns där för henne och stöttar henne. Inte alltid man behöver säga så mycket, tystnad säger mer än ord vissa gånger. Din kompis borde ju få någon att prata med om sin situation också, någon professionell menar jag, för att bearbeta det som hänt/händer.

Hade hon fått barn med någon skulle hon tyckt att det var mer okej. Men nu känner hon att hon inte kommer att klara av det pga att hon inte har en så jättestabil inkomst för tillfället, hon har ingen pojkvän och hon bor fortfarande hemma.

Jag har sagt att jag alltid kommer att finnas där för henne vad som än händer och så, men det känns som att jag vill göra något mer men vet inte vad… Man känner sig så otillräcklig i sånna här lägen 

Precis som #2 skriver hoppas jag din väninna tar proffesionell hjälp med detta. Att adoptera bort ett barn är något av det svårate man kan göra i livet.

Man kan komma att ändra sitt beslut många gånger under graviditeten.

Förstår att det känns jobbigt att inte kunna göra mer än finnas där, men tyvärr är det så. Man kan inte ta över andras problem.

#2 Ja hon skulle nog behöva någon professionell, hon var deppig innan hon fick det här beskedet och nu är det ännu värre.

Allt känns verkligen bara så himla overkligt med tanke på att vi tidigare bara skämtat om det och så, och nu helt plötsligt ska hon ha barn men har tanken på att lämna bort det. Jag önskar verkligen att hon hade fått barnet senare när allt hade ordnat upp sig för henne…

Yoanna - Ja hon behöver det, det är stora beslut att fatta själv eller med hjälp av nära och kära omkring sig. Du kanske också skulle ha någon att prata med?

I sådana stora val känner man sig otillräcklig, men jag lovar att din vän är tacksam att du finns hos henne, även om hon kan ha svårt att visa det med allt som rör sig i hennes huvud just nu, kan hända att man blir lite "avtrubbad"

Ja, man kan skämta om saker och ting, men när det väl är på riktigt då är det en helt annan sak, som är svår att föreställla sig förrän man är med om det.

Har hon pratat med pappan till barnet? Han kanske vill ha det? Han måste ju få en chans att säga sitt.

#7 Bra där, det tänkte jag inte ens på.

#7 nej det har hon inte gjort än… Hon har tidigare försökt få tag på honom innan hon fick beskedet men han ville inte ha med henne att göra igen. Nu vet jag ingenting om situationen, har inte velat fråga om det än… Men jag hoppas verkligen att hon gör de snart. Jag anser iallafall att de är självklart att han också ska få veta och ta ställning i frågan.

Hon ska nu få gå till en kurator snart. Igår insåg jag att hon bara hade tre månader kvar innan barnet kommer, då blev det hela ännu läskigare. Jag känner att jag behöver prata om det här med någon men hon har inte berättat det för någon än vilket betyder att jag inte kan prata om det med någon alls.

Åh ush vad jobbigt för dig. Du kanske borde berätta för henne att du behöver prata av dig. Du ska ju inte behöva må dåligt för detta.

Men om hon ska adoptera bort det så får hon sätta fart att berätta för pappan då det är hans fulla rätt att få vara med i beslutet.

Hoppas det löser sig för henne och för dig snart.

#11: Det är hans rätt att få reda på vad som händer och säga vad han tycker, men det är INTE hans rätt att besluta om hon ska behålla barnet hos sig eller inte. Men han ska förstås få tillfälle att ta vårdnaden, om han så vill.

TS, det viktiga är att du finns där utan att döma. Din vän kommer att få så många pekpinnar och tyckanden över sig i sin jobbiga situation att hon verkligen kommer att behöva någon som lyssnar och finns nära utan att tycka och döma!

#12 Det är det ju ingen som påstått heller, att han ska besluta om HON ska behålla barnet eller inte. Däremot att han ska få vara med i beslutet angående adoptionen. Han har rätt till sitt eget barn.

#12 Skrev inte att det var hans rätt att ta beslutet, utan att det är hans rätt att få vara med i beslutet.

#13 och 14: Han har rätt att få veta att om han inte håller sig framme och själv tar hand om sitt barn, kommer det att adopteras bort till någon annan. Det kallar inte jag att "vara med i beslutet" om adoption. Men det är ju en fråga om hur man läser.

Å andra sidan är det ju inte lätt att få till någon kommunikation med honom om han vägrar låta sig kontaktas. Hur långt är TS vän skyldig att gå egentligen för att förvissa sig om att fadern har förstått vad som händer och fattat ett genomtänkt beslut om hur han ska förhålla sig?