Känslor
Jag och min pojkvän bor 20mil ifrån varann egentligen. Men vi går och bor på samma skola, de va så vi träffades. Vi väntar dessutom barn tillsammans. Men jag har problem. Jag mår psykist dåligt och har blivit sjukskriven 2 veckor och vi ha inte träffats på ungefär lika många. Detta har hänt förut och då va jag otrogen.. (Förstår inte hur jag kunde, jag älskar honom). Nu till de jobbiga, varje gång jag är hemma en längre tid så börjar jag tänka på andra pojkar och hur de skulle vara att vara tillsammans med dom. Samt börjar prata med dom ibland. Vet inte varför jag gör så… Men de känns bara så jobbigt när han inte är med mig och jag blir less på hans sms för jag vet vad han skriver varje gång jag får sms.. Vad ska jag göra? Nu kommer jag att flytta hem på heltid och då kommer han bara kunna komma hit en del helger och en del/delar av lov..
Det låter lite som om du "straffar" dig själv gebom att göra saker du vet inte är bra för dig. När man mår dåligt kan det gärna bli så att man tycker att man är en dålig människa som inte förtjänar att vara lycklig och därför sätter olika krokben för sig själv. Har en kompis som ständigt gör dessa dumma val som mycket beror på hennes dåliga självkänsla.
Men jag vill ju inte vara otrogen och när jag tänker på de så tänker jag "jag skulle aldrig vara otrogen" sjukt irriterande att tänka på två olika sett. och jag vill ju inte förlora honom. Men ha alltid gillat äldre pojkar men han är ett år yngre än mig..
Tycker det låter som han inte är rätt för dig, att du inte har rätt känslor. Eller så är det som #1 skriver och då behöver du nog lite proffessionell hjälp för att börja tänka rätt.
de är bara så jobbigt för jag gjorde slut med honom men träffade honom en dag på skolan och bröt ihop totalt med panikångest för att vi inte va tillsammans…
Ja, då råder jag dig till att söka kurator eller psykolog. Man måste klara av sig själv i första hand! Speciellt om du väntar barn. Ta tag i det nu.
Kuratorer och psykologer funkar inte. Dom jag träffat (och de är dom som finns att träffa här) samt dom på akutpsyk i sundsvall, säger att jag är för frisk eller börjar grina efter 1år för att jag inte prata, medan jag tycker jag är duktig och gör de…
Men hur har du tänkt dig ta hand om ett barn som kräver så mycket av en innan du ens mår bra själv?
Du får försöka igen. Ibland krävs det flera försök innan det fungerar bra.
Och man ska inte ha ett förhållande när man inte är 100% inne i det.
Jag har redan tagit hand om två tvillingar i 6år som dessutom är född i v.22 så de tror jag inte är något problem.
Och jag tycker inte om när folk säger vad man måste/ska eller inte ska..
#8 Tänker mest på ditt och din pojkväns mående. Är man inte i förhållandet till 100% är det inte rätt mot någon av er. Speciellt inte mot honom.
Men men. För att kunna må bättre måste man försöka om och om igen. Det fick jag göra. Det är inte lätt eller roligt, men enligt mig ett måste att göra allt man kan för att bli frisk. För barnens skull.
Ber om ursäkt att du inte gillar orden jag använder, men det är så jag känner. Det är upp till dig om du tar till dig dom eller inte.
Starta ny diskussion