antagligen något du får leva med eftersom dom är vänner. :/ jag vet hur det känns.

Men det är ju helt stört. Vi började ha kontakt i början av 2010, blev ihop efter någon månad och hon gjorde slut i slutet av juli samma år. Vi har inte haft någon kontakt alls sedan hösten samma år. Hon har sambo. Ok, vissa händelser jag skrivit om tidigare rörde upp gamla hrejer i början av året men ändå.

Det går över, men det kan ta lång tid! 
Men det är en helt normal känsla faktiskt, så det är inget konstigt att du känner så.

Men igen, jag menar. Någon månads dejtande, ca fyra måndaers förhållande. För snart två år sen! Kanske spelar in att det var mitt enda fasta förhållande? Och första gången jag tappat någon ur mitt liv jag verkligen ville ha kvar? Och hon är den enda personen jag absolut inte kan ta kontakt med.

Jo en del människor gör stort intryck på en kort period. Andra kan vara i närheten i flera år och inte lämna något intryck alls.

Men skulle det hjälpa att ta kontakt då? Försöka säga hej och fokusera på annat? En del löser ju saken genom att aktivt utsätta sig för det som är jobbigt, andra genom att undvika. Men undvika i 2 år och inte längre så kanske en annan strategi funkar bättre

Jag vet inte, svamlar väl mest..

Lungt, svamla på bara :) undviker inte aktivt, om man ska säga. Men säga hej känner jag inte heller att jag kan eller vill. En tag efter det tog slut så tog hon bort facebook. Och vi umgås inte altivt med samma personer, bor inte direkt på samma plats osv. Så även om jag inte undvek så blev det ändå att hon "försvann". Sedan skaffade hon facebook igen i början av året. Och helt plötsligt kom massa gammalt ouppklarat upp till utan. Grejer som jag nu klarat av, på egen hand och tack vare olika forum. Men som du säger, vissa gör stort intryck på en.

Kanske om jag skriver axkat hur jag tänker här? Detta är precis hur mina känslor går, kommentera gärna för jag har inte haft detta innan: jag hatar att det tog söut. Jag hatar att hon gick vidare, vad som verkar ha vart hyffsat snabbt. Hon sa att hon sällan blir ihop med någon, jag kanske tog henne för hårt på orden men ändå. Hade jag vetat att hon fortsatte vara singel hade det nog känts annorlunda. Men man kan inte bestämma hur man känner när man träffar någon. Jag är nog rädd att jag inte ska träffa någon "lika bra" igen. Jag är rädd för att detta inte ska släppa. Jag undrar som fan ifall hon någonsin tänker på mig. Jag är rädd för att hon inte gör det. Jag vill av någon anledning veta när och hur dom träffades, när dom flyttade ihop osv. Jag har ingen rätt att fråga. Jag har aldrig vart med om att inte kunna ta kontakt med någon igen. Jag vet att jag aldrig kommer ha samma historia med någon annan igen. Dock berättade jag för lite om den för henne. Jag ångrar saker jag gjorde, och framför allt inte gjorde. Och jag vet att jag hade gjort dessa saker annorlunda idag.

Ah förstår, det blev ett icke-valt undvikande då typ. 
En bild eller ett möte kan ju röra upp känslor, jag hade nog försökt konfrontera dem ändå för att vänja mig. Men om det inte funkar så är ju undvikande det bästa.. 
Ser du en bild, hjälper det att tex dölja den? Eller vill du gå tillbaka och titta på den igen och igen tills du tittat färdigt?
Just facebook och andra sociala ställen irl gör ju att det blir svårt :/

Kanske spelar det roll att det är sällan det sker? Eller så finns det helt enkelt vissa som alltid kommer rör upp känslor hos en. Som sagt, dessa känslorna är det första och hittills enda gången jag haft.

Du verkar ha känslor kvar för henne, vissa känslor för en del människor blir man nog aldrig av med, eller så försvinner de när man minst anar det. Man kan inte tvinga dem att försvinna iaf är jag rätt säker på.

Just all den undran som du beskriver, det finns ju en lätt lösning på det. Ta mod till dig och kontakta henne, det kan lugna dig ( eller göra dig helt galen, finns ju två sidor av allt säger pessimisten)

Och ånger, alla ångrar vi något. Vad vi borde ha gjort, vad vi inte borde ha gjort. Men grejen är att det är historia nu, och spelar egentligen ingen roll för någon annan än en själv. Det är däremot ett utmärkt sätt att självplågas och ligga vaken om nätterna.
Vad man gör åt det vet jag inte, men det brukar gå över om man ger det tid och sysselsätter sig med något annat eller med någon annan. Det är väl typ det enda tipset jag kan komma på vid den här tiden, har varit vaken sen 5 imorse och är lagomt mör i huvudet just nu ^^

Så mycket mer har jag inte tid att sysselsätta mig med. Och någon……tja, om man ändå kunde bestämma över när man träffar någon. Ta mod till mig..nej, jag har bestämt mig för att inte göra det. När det tog slut ville jag vara stark och hålla mig, men misslyckades. Inte denna gången. Detta är mitt bekymmer, mina tankar. Inte hennes. Och helt ärligt. Allt jag skrev innan. Kan lägga till att jag nog även är rädd för hur hon skulle reagera vid kontakt.

En grej är…..innan vi blev ihop så var det en på hennes jobb som blev efterhängsen. Detta och påföljande händelser tog rätt hårt på henne. Desstuom då under tiden vi var ihop så hörde en som hon strulst med många år tidigare av sig och hade inte kunnat släppa henne tydligen. Jag kan, vill inte bli en sån.

Dessutom så känns det ynkligt att detta problem ens finns. Längesedan, kort förhållande. Det är inget jag går och tänker på dagligen. Men likväl kommer det där förbannade hugget. Jag ska ärligt säga att jag saknar henne. Men jag vill inte försöka få henne igen. Och jag har inte direkt några känslor i övrigt för henne, då jag inte har några som helst problem med att träffa andra tjejer. Jag vette fasen…..detta kanske spelar in… Jag har alltid före henne vart singel då jag inte kännt någon mening med att bli ihop med någon det känns hundra med. Så när jag var närmare 25 så träffade jag henne. Och fick henne. Och sedan tog det slut och jag har inte teäffat någon som det vart i närheten av att kännas lika bra med.