Att tro sig ha hittat rätt
Så skrämmande kärlek kan vara.
Att våga tro på det man funnit. Att våga känna allt man känner.
Att inte kunna låta bli att vara rädd att förlora det man funnit.
Han passar mig perfekt. Han har fått mig att bli en bättre, lugnare och gladare människa. Det känns så rätt!
Men samtidigt så finns rädslan för att något ska gå fel och jag förlorar honom. Den rädslan är hemsk och jag vill kunna släppa de där tankarna och bara njuta! Kanske är det så att det känns så bra att det är svårt att tro på det? Eller är det för att jag blivit sviken förr som jag inte riktigt vågar hoppas fullt ut? Har jag sett för många misslyckanden?
Eller är det medvetenheten om att känslor faktiskt kan förändras som gör att jag är rädd?
Oavsett så är jag lycklig. Så stora känslor som jag känner nu kan jag inte minnas att jag känt förr. Mäktigt må jag säga. Mäktigt och skrämmande. Det finns så mycket att vinna, precis som det finns mycket att förlora.
Har inte sagt det till honom, men jag älskar honom! :)
Känner igen alla dina tankar!! Nu är jag singel men den dagen jag hittar någon vet jag redan nu att jag kommer att ha dessa tankarna. Tror det är för att skydda sig själv. Och jag tror absolut det beror på att man blivit ordentligt sårad och sviken förr. I mitt fall spelar det nog in väldigt mycket. Jag hoppas bara inte att min osäkerhet ska sätta käppar i hjulet. Jag hoppas att jag kommer våga satsa fullt ut och att jag kan övervinna "tänk om" tankarna. Tror det är viktigt att inte tänka för långt fram utan leva i nuet. Just NU är jag lycklig och det är allt som betyder något.
Tycker du ska säga de tre orden till honom om det verkligen är så du känner.. :)
Jag villverkligen säga det till honom, men jag vill inte sätta press på honom heller. Får se när jag finner modet :)

Precis så kände jag när jag blivit ihoo med min sambo. Det kändes overkligt bra och nästan som att jag inte kunde förtjäna en så fin människa. Jag var så himla rädd att han skulle sluta tycka ommig av någon anledning. Tillslut försvann den känslan och jag kunde bara njuta men den hängde nog i närmare ett år.
#3 Precis, det är den oron som gnager.

#3 Jag tyckte det hjälpte lite när jag kunde prata med honom omhur rädd jag var att jag skulle förlora honom på något sätt. Då försäkrade han mig att han inte skulle någonstans och att om han letat så länge efter den rätta tänkte han inte kasta bort det vi hade i första taget:)
Prata om din rädsla och ta mod till dig och säg det där med att du älskar honom;)
Fast jag är rädd att sånt prat kan få honom att tycka att jag är klängig eller att jag inte litar på honom. Inte lätt det här :P
Du ska se Hera att rätt tillfälle kommer till det också. Hav tålamod 

Fast jag vet hur det är när oron gnager och river och sliter i en. Inte kul alls!
Nu har jag sagt det. Vad skönt det känns!
Han kände likadant!
Kärleken den kärleken :)
#8 Vad härligt!! :)

#8 :D
Grattis Hera! Vilken härlig känsla det måste va 
Ja, helt underbart! :)