Alltå, barnuppfostran sköts ju av bägge föräldrarna. Det är bra om man är överrens om hur det skall gå till, men ibland är man kanske inte alltid det och då får man diskutera hur man hanterar de situationerna.

Sen till ditt armbågsproblem. För barnen är det väl bara att lära dem, för din sambo är det kanske kört, du kan påpeka att du tycker det är fult/opassande eller vad du nu tycker, men du bör nog vara beredd på att han kanske inte reagerar på dina kommentarer.

Mat-i-munnen problematiken för barnen är enkel, när de är små har de mest maten utanför munnen iaf, senare får du väl lära dem att ta mindre tuggor.

Men, för mig låter det lite som om du har fobi eller ngt som du måste hantera först, alla människor äter olika.

När jag tänker efter så har nog sambon och jag armbågarna på bordet ofta under måltiden. Ingen av oss har tänkt det som  opassande eller ouppfostrat. Men så umgås vi inte heller i de fina kretsarna som ni säkert gör. Vi äter ju bara med familjen/vännerna, inte med kungen.

Däremot att tugga med stängd mun är en självklarhet och att man inte pratar med mat i munnen.

#1 Jo visst kommer jag ju inte att tex låta barnen ha armbågarna på bordet utan att jag säger ifrån. Men det blir ju konstigt om man har olika sätt att uppfostra barnen, om man inte stöttar varandra. Det är ju bra om man gör på ett ungefär lika. Och det var det jag undrar över hur folk gör och hur det fungerar. Om någon annan varit i min sits och känt lika dant som jag känner.

Vad menar du med fobi???!! Ja det är klart att man äter olika. Men att stoppa munnen full med mat och vätska samtidigt och sitte och gurgla runt tycker jag inte är konstigt om det uppfattas som äckligt och framförallt ouppfostrat. I början tog jag illa upp för jag trodde att han inte gillade min mat. När vi pratat om det så jag visste att det inte var fel på min mat så är det ju rätt okej. Alltså, som jag skrev, så accepterar jag ju att han gör på sitt vis, inget jag har problem att leva med. Men i min uppfostran så är det helt fel, det är inte en fobi, det är en uppfostringssak. Jag vill inte att mina barn beter sig på det viset, jag vill att mina barn ska kunna sitta med vid en nobelmiddag utan att göra bort sig. Jag kan så det så då vill jag ju såklart föra det vidare, det är något som är viktigt för mig.

Sen om man sitter med armarna på bordet hemma är väl rätt okej, det är ju ett val man gör. Men att göra det när man är på fin restaurant ute bland folk i lite finare sällskap, då visar det på att man inte har den uppfostran.

Man kan välja strider…. Om du anser att det är så pass viktigt med "bordskicket" så kanske du bör söka dig en annan partner som har samma bordsskick? OM det nu är så viktigt…

Barn gör som föräldrarna gör, inte som föräldrarna säger.

Vill du att dina barn inte gör som din partner så får du skaffa en ny sådan. Om bordsskicket är viktigare än kärleken och trevligt sällskap.

#4-5 Är det så illa? Att man inte kan uppfostra barn ihop pga en sådan sak? Skulle det inte gå att prata om på något sätt? Kan det inte gå att enas? Finns det ingen möjlighet att det han kan lära sig att tex inte ha armbågarna på bordet? Jag menar, det kan ju inte vara viktigt för honom att få lov att ha armbågarna på bordet? Är det bara pest eller kolera att välja mellan?

Ja jag tror att det är så illa. Som att säga till sina barn att godis äter man bara på lördagar men själv äter man det  mitt i veckan.

Säga att de måste ha cykelhjälm men själv är man utan.

Säger man till barnen att man inte ska ha armbågarna på bordet men pappa har det, vad händer?

Frågorna du ställer får du ställa till dig själv och till din partner!!! Kan du stå ut med att barnen tar efter din partners beteende? Varför vill du skaffa barn - ska de vara robotar eller barn som testar gränser och provar sig fram till passande beteende?

Det låter som att du först och främst i så fall får ta på dig föräldrarollen och uppfostra din partner innan du tänker på att ni ska skaffa barn… OM det är viktigt att dina barn inte ska blir lika ohyfsad som din partner. Vad ser du hos din partner om du nu irriterar dig så på "armbågarna"? Hur skulle du hantera om dina barn tog efter din partners beteende?

Det bästa är att ta seden dit man kommer… Om du går till McD och INTE sitter med armbågarna på bordet och äter med händerna blir du uttittad. Om du går till en fin restaurant så blir du uttittad om du pratar högt, äter med händerna och dricker med sugrör…

Jag tycker du ska lära barnen att ta seden dit man kommer. Om man är på fina middagar så lägger man servetten i knät, man lägger ihop besticken när man är färdig och det är fult att rapa. Precis som när man åker till andra länder så finns det olika seder. På vissa platser är det FINT att rapa, i vissa länder är det FULT att ta i hand och i vissa länder så SKA man lämna kvar mat på tallriken…

#8 Det är PRECIS!!! det jag menar. Om min sambo sitter med armbågarna hemma spelar mindre roll. Även på McD. Men om han gör det när man sitter på en fin restaurant i finare sällskap då gör man det bara inte!! Problemet med barnen är att om man inte lär sig att man gör olika på olika ställen så kommer man att göra som man gör hemma. Min sambo har inte varit så mkt i sådana kretsar på sådana middagar där man inte får sitta med armbågarna på bordet. Det är ju inte hans fel och det känns fel att straffa honom för det. Känns väldigt konstigt att "välja bort" honom pga något som han inte själv kan rå för. Han har ju helt enkelt inte fått möjligheten att göra rätt.

För mig handlar det definitivt inte om att vara robot. Jag är själv ingen robot och jag kan själv sitta med armbågarna på bordet - när det passar sig. Men eftersom jag är uppfostrad att inte göra det så vet jag om båda sidorna. Jag vet om när det passar sig och när det inte gör det. Eftersom jag har båda kunskaperna så kan jag göra ett val. Jag kan välja att sätta upp en armbåge om det passar sig, men är jag i en krets där det inte passar sig så vet jag också om det och då sätte rjag inte upp armbågen. Det handlar inte om att man inte får göra si eller så, det handlar om utbildning och att man ska känna till båda delarna så man själv gör ett aktivt val och inte bara sätte rupp armbågarna för att man inte vet om annat.

Måste ju finnas fler än jag som träffar en partner som inte har samma/lika dan uppfostran som en själv? Hur har isf Du gjort och hur upplever du det? Eller är det så helt enkelt att folk idag inte bryr sig om uppfostran alls och därför inte ens lägger märke till att man är olika uppfostrade?

Kanske man kan "leka nobelmiddag" med barnen vissa dagar och då även ta med sambon i det hela?

Jag säger som #8 att man helt enkelt tar seden dit man kommer och helt enkelt anpassar sig efter situationen.

Hemma hos er beter ni er så, hos andra är det så osv.

Vad händer om föräldrarna har olika uppfostringsvis?
Jo, barnen blir klämda och vet inte vad som är rätt och fel och gör de något som är fel för den ena föräldern men fullt acceptabelt för den andre så säger det sig själv - de kommer snart bli förvirrade, klämda och mest troligen kommer de också bli ängsliga eftersom de inte vet vad som är rätt och fel! Och vem vill ha klämda, ängsliga och osäkra barn?

Så i mitt huvud är det att antingen mötas halvvägs eller helt enkelt låta bli att skaffa barn med den andre partnern! 
Vill ni inte ha klämda barn så bör ni ta er en riktig funderare på vad och hur ni ska göra, och du bör ta dig en funderare på vad du kan se mellan fingrarna med och inte och sedan diskuterar ni detta och förhoppningsvis möts ni halvvägs där båda är nöjda och anpassade efter varandra och om inte - då blir du antingen barnlös, får klämda barn eller så får du gå vidare och leta efter en ny likasinnad att få barn med.
Kanske hårt sagt men så är det.

(#9 skrevs undertiden jag skrev.)

#TS  "Är det så illa? Att man inte kan uppfostra barn ihop pga en sådan sak?"

Ja, det är så "illa". Som det verkar kommer ni inte ens kunna bo ihop    :)

I början av ett förhållande, kan man stå ut med mer, men om man är för olika blir det ofta skillsmässa efter några år, en utlösande faktor är ofta att man får barn…

Det har redan sagts att barn gör som föräldrarna gör

och du verkar vilja ha robotar, inte barn…

MEN det finns en möjlig kompromiss OM båda färäldrarna är med på det. Det är hur mina föräldrar uppfostrade mig d v s ganska avslappnat hemma, men vi visste redan då vi var 3-4 år hur man uppför sig strikt på "finare bjudningar".

#9 Fast du gör inte ett val, du gör precis det som du blivit tillsagd att göra.

Det här med armbågar låter ärligt talat lite fånigt i mina öron. Vem sjutton bryr sig? Finns det inte roligare saker att tänka på när man umgås med andra människor? Jag tycker det är mer värdefullt att vara bekväm i sig själv oavsett vilka man umgås med, för detta smittar av sig och går inte att ta miste på.

Jag har hur som helst alltid armbågarna på bordet, det är ju mest bekvämt och om folk dömer mig för det så är dessa inga jag respekterar ändå.

Men om det är viktigt så låter faktiskt "leka nobelmiddag" som en rolig idé, och om inte annat så är barn anpassningsbara, de greppar snabbt att olika regler gäller för olika människor, bara man är konsekvent.

När detta är så viktig måste du ta upp det med din partner eller ja dumpa honom.

Alla lever vi olika men det du beskriver är för mig inget bekymmer. Jag vill bara att dom lär sig ordentligt beteende när vi är borta. Sen kommer det nog inte vara så lätt att få dom till allt du vill.Barn är ju barn.

Sen får jag intrycket av att det bara mer dina regler som ska gälla? Men har han inget att säga om? Eller tänk om han stör sig enormt på några av dina uppfostrings metoder?

Som sagt prata igenom allt med barnuppfostran nu och inte sen när ni har barn.

Lycka till :)

Barn lär sig ganska snabbt att det är olika regler på olika platser… Kanske får de göra eller inte göra saker hos farföräldrarna elelr morföräldrarna som hemma… eller andra regler hos dagmamman/förskola. Det är väl ingen som har samma regler hemma som i skolan exempelvis.

Det gäller att vara ett gott föredöme. Om din partner inte brukar vistas i miljöer där gott bordsskick är ett krav kanske du ska gå dit med barnen själv och visa dem hur man beter sig. Inte en gång, inte två, utan flera tillfällen så barnen lär sig hur man beter sig i den situationen.Partnern skulle kanske ändå inte trivas där…(?)

Sedan är det ju lättare för barnen om det är samma regler hemma så blir de mindre förvirrade, men i dagens samhälle så gäller det att vara lite av en social kameleont och anpassa sig till miljön, sällskapet och tillfället.

Din partner retar sig kanske på en del saker du gör också. Det kan inte bara vara dina regler som gäller om ni skaffar barn, ni måste kompromissa eller också får du leta efter en kille som du anser är bättre uppfostrad.
Att inte få ha armbågarna på bordet låter som en ganska liten sak att strida om i mina öron, det måste väl vara viktigare att killen är sig själv och är rolig att umgås med i olika kretsar? Man får välja sina strider, men jag undrar vad nästa sak blir?

Som det låter nu tycker jag ni ska lägga bort tankarna på barn en stund och fokusera på vad du verkligen känner med din sambo. Det kommer många andra saker som blir tuffa med barn och kan du inte ens acceptera din sambos bordsskick, så undrar jag hur det ska gå med både sambo och barn runt bordet. Barn gör ju som man gör, inte som man säger.

Det som är bra är att du funderar på uppfostran och era olikheter innan, så att ni har tid att prata en del och ha en strategi för att hantera olikheterna.  Sen tänker jag att det är en lite senare fråga. Först går det ju mer ut på att barnet ska lära sig föra maten från tallrik in i munnen - rent motoriskt och i det läget är det liksom inte realistiskt att vara petig med detaljer, utan för att lära sig finmotoriken är det praktisera som gäller och då får man ta den städning och tvätt som det medför.

Sen tänker jag att på samma sätt som att barn kan växa upp o vara tvåspråkiga, med en mamma som pratar svenska och en pappa som pratar franska i vardagen så kan man växa upp med en pappa med armbågarna på bordet och en mamma som har finare bordsskick utan att ta skada.  När man blir så stor att man kan se skillnaden så kan man lära sig att när vi ska till mormor eller på fin restaurang då äter man "såhär".

Personligen tycker jag din ribba låter till att vara väldigt hög!  Mina barn är uppväxta med armbågar på bordet och smörgåsar direkt på bordsskivan… men kan faktiskt äta fint när det behövs - de har liksom en egen vilja och drivkraft att passa in där man är.

jag sökte jobb som barnflicka en gång… Jag skulle vara den tredje anställda i hushållet. Där MATADE föräldrarna barnen även om de var flera år gamla för att de inte skulle söla ner köket. De åt inte heller gemensamt med barnen utan gick själva ut och åt på restaurant senare på kvällen. Jag vet inte hur barnen blev… för jag tog inte jobbet då jag kände att jag själv skulle ha med min egna son och då skulle jag få ha olika regler för deras barn och min son vid samma tillfälle, iaf till en början tills jag fick barnen att sitta stilla och äta med egen motorik…

Jag tycker helt klart att du ska diskutera ämnet med din partner. Berätta om dina rädsla för att barnen ska ta efter ett dåligt bordsskick osv…

#11 Vi bor ihop sedan ett halvår tillbaka och det fungerar alldeles utmärkt. Vad får dig att tro att vi inte skulle kunna bo ihop? Konstigt påhopp.

#12 Jag gör visst ett val. Hur vet du hur jag är uppfostrad och vad jag är tillsagd och hur jag själv gör i praktiken? Jag är tex uppfostrad att aldrig ha armbågarna på bordet. Men när jag är på McD eller liknande så kan jag visst ha det om jag känner för det. Jag vet hur man läser av situationen och vilken sed som passar sig i den. Inget konstigt, många människor är uppfostrade att veta hur man beter sig i olika situationer.

#15 Det handlar inte bara om mina regler. Men detta är en sak som han inte bryr sig om och som jag bryr mig om. Varifrån har du fått att jag inte bryr mig om hans regler och att det bara ska vara mina regler? Det finns väl knappast någon som aktivt uppfostrar barnen till att ha armbågarna på bordet vid fina middagar? Det är väl snarare en gest som visar på att man INTE har gjort något aktivt för att uppfostra utan låter barnen göra som dom vill (eller som mamma o pappa gör).

Jag förstår inte att så många ifrågasätter mina känslor för min sambo och hur vi kan bo ihop? Det har väl ingenting att göra med hur man är uppfostrad? Det verkar som om det är många här som inte förstår sig på en god uppfostran. Är det så att folk inte har god uppfostran längre? Verkar ju vara många här som inte bryr sig.

Det verkar som om många ser det svart eller vitt. Antingen är en människa perfekt och då kan man leva ihop eller så är människan inte perfekt och då kan man inte leva ihop. Jag älskar honom och klart att jag accepterar honom som han är (skrev jag redan i #0). Men vi ställs inför ett dilemma då vi gemensamt ska uppfostra våra barn och dilemmat uppstår eftersom vi har så olika grunder att stå på.

Måste väl finnas andra människor som har olika grunder att stå på? Även om det inte handlar om armbågar så kanske det handlar om alkoholkonsumtion, tv-tittande, dator-användande osv osv. Något annat par måste väl ha varit med om att man har olika syn på livet och att det blir ett dilemma då man ska förmedla det till barnen. Ni får det att låta som om jag är en utomjording med helt galna värderingar och att jag är helt konstig som tänker annorlunda än min partner på vissa plan.

Sedan bara att förtydliga! Detta handlar inte bara om armbågar eller inte armbågar. Det är bara för mig ett signalement på hur uppfostran ser ut. Alltså det handlar bara rätt upp och ner om hur man beter sig kring matbordet. Man sitter med rumpan på stolen utna att ligga över halva bordet, man äter med kniv och gaffel, man beter sig hänsynsfullt mot övriga människor, man pratar inte med mat i munnen, man sitte rinte med armbågarna på bordet, man häller inte in både mat och vatten i munnen samtidigt (mest för att det tas illa upp av kocken), man tuggar med stängd mun och man stoppar inte in mer mat i munnen än att man kan tugga med stängd mun.

#16 Jo självklart är jag medveten om att det ligger mer i framtiden. Men å andra sidan så sker uppfostran under väldigt lång tid, även om den börjar senare i livet så är det ju frågan om en livsstil.

Hur äter ni hemma? Får dina barn tugga med öppen mun? Stoppa in för mkt mat så det väller ut igen? Prata med mat i munnen? Halvligga över bordet när man äter. Tycker inte att min ribba är för hög, finns måååååånga människor som uppfostrats med samma grund som jag gjort och jag ser inget fel på varken mig eller alla dess människor. Visst vet jag att det finns många människor som inte har fått den typen av uppfostran och visst vet jag att det är olika vilken nivå man lägger ribban på och jag tror den nivån beror på hur man själv är uppfostrad. Vissa tycker det är okej att halvligga över bordet och tugga med öppen mun medan andra tycker det är okej med en armbåge på bordet men absolut inte tugga med öppen mun, en annan tycker att man inte har armbågarna på bordet alls osv osv osv. Finns dessutom många som är mycket mer strikta än vad jag är. Ser inget konstigt i att man har olika sätt att uppfostra sina barn på. Men att veta hur man uppför sig i olika sammanhang och kunna tillämpa det vill jag iaf lära mina barn. Hur dom sedan väljer att göra är såklart upp till dom.

Jag tror att anledningen till att folk ifrågasätter ert förhållande var ditt sätt att beskriva din sambo i första posten. Det gav en ton som föranlett följande kommentarer.

Jag tycker uppfostran är viktigt också, kan faktiskt relatera till armbågar eller inte på bordet om man är på en bättre restaurang eller McD.

Och jag tycker själv det är äckligt när folk tuggar med öppen mun.

Men, det alla hängt upp sig på är om ni kan leva tillsammans eller inte. Och hur ni skall uppfostra era barn tillsammans. Och där har flera sagt att Ni måste vara överrens inför barnen, göra samma saker, säga samma saker. Att visa upp en enad front. För barnen kommer att titta på er. Du får väl uppfoistra din sambo, förklara för honom att det här m armbågarna och munnen full är saker som irriterar dig. I ett förhållande måste man kompromissa (egentligen fel, bättre att vara överrens om saker) och acceptera vissa saker hos varandra, men det funkar ju åt bägge hållen som allt annat i en relation.

#18 Det där förstår jag inte alls. Att du inte tycker man tar både mat och dryck i munnen. Hur ska då folk som jag med lite salivproduktion göra när vi äter? Tar jag inte dryck samtidigt (beror på rätt) så jag kan inte svälja maten. Är det ouppfostrat enligt dig?

Förstår inte heller det där med armbågar på bordet, har aldrig sett det som något fel. Jag anser att folk ska sitta på det vis som tycker är bekvämast.

Men jag tror nog att det är viktigt att båda föräldrarna gör likadant i sin uppfostran. Annars kan det bli stora problem med förhållandet och uppfostran.

Vissa ser måltiderna som "maten tysta mun" och vissa ser det som en social tillvaro då man passar på att konversera när alla är samlade.Det är också olika tradiotioner i olika länder…

Du skriver i ditt första inlägg att din partner gör saker som är enligt dig "strängeligen förbjudet" och att du tycker det är jobbigt när ni är bortbjudna. Du MÅSTE nog ta mod till dig och VÅGA ta upp det. Visst kanske din partner känner att du klankar ner, men vad är alternativet? Att du skäms för honom, hur får du honom att må då?

Jag tror inte du hittar en partner som tycker lika dant som du gör i ALLA lägen men det viktigaste är nog att ni kan diskutera saker… så försök komma över din tröskel av rädsla att klanka ner på honom… Egentligen är det inte han som person du klankar ner på utan hans bordsskick. Har du en god relation med hans föräldrar så kan du ju alltid ta upp det med dem… om de aldrig gått på finare restaurant eller lärt honom fint bordsskick…? Han kanske KAN även om han inte visat det(?)

Jag hoppas att du kommer älska dina barn oavsett om de har armbågarna på bordet eller inte… Men självklart kommer du få jobba med uppfostran, oavsett vilka regler du sätter upp.

#22 Jag finner det mycke trevligare bland folk som ser det som en social tillvaro och inte som något man gör i tystnad. Fy vad tråkigt och stelt.

#20 Okej, isf förstår jag, men jag kan själv inte se/höra den tonen när jag läser #0 så jag är ändå inte helt med och helt klart ha rju folk missppfattat mig isf!!! Skönt att höra att det iaf är någon annan som bryr sig om sitt beteende bland andra människor. Blev nästan lite skrämd av omvärlden där ett ögonblick.

#21 Det ve tjag inte, beror nog på hur du gör det. Men om jag ansträngt mig med matlagningen och du stoppar in en tugga, direkt fyller munnen med vatten och skäljer runt samtidigt som du tuggar. Gör så för varje tugga och inte förklarar dig så ja då skulle jag ta fruktansvärt illa upp. Så gör man om maten smakar så illa att man inte kan ha den i munnen utan att döva smaken med vätska. Om man gör så pga en sjukdom tex så anser jag att det är gott uppförande att förklara situationen. Jag som kock tar annars väldigt illa vid mig.

#22 För mig är det otroligt socialt med mat och varje måltid är en fest. Vi skulle aldrig i min familj kunna äta om inte alla är samlade (som ska äta, vi äter alltså inte i omgångar som folk gör eller en vid bordet, en vid tvn och på sitt rum), man väntar tills alla är vid bordet innan man börjar ta mat och äta, gemenskapen är viktig (här handlar det också lite om "gammal sed" att man inte äter innan man ser att alla får mat och självklart att man äter tillsammans, det är ju fest). Man samtalar glatt och mycket genom hela måltiden - man ALDRIG med mat i munnen. Man måste inte ha så bråttom att äta upp att man inte kan avvakta en tugga mat medan man pratar.

#23 Håller helt med dig!! Måltider ska vara trevligt och festligt. Visserligen kanske inte så nyttigt för hullet då man gärna äter mer, men mycket trevligare.

#22 Ja jag förstår ju att vi måste prata om det. Men som sagt, jag vågar inte riktigt för är rädd att trampa honom på tårna och såra honom. Hur pratar man om sådant på ett bra sätt utan att trampa på tårna? Hur tar man bäst upp det?

Jag tycker det är en viss skillnad på att ha armbågar på bordet… och att prata med munnen full med mat, tugga med öppen mun och smeta runt med maten.

Även på en finare restaurang kan väl ingen reta sig på att någon har armbågen på bordet.  Däremot de andra sakerna kan ju upplevas äckligt.

Angående att ta dryck i munnen samtidigt med mat så gör jag det alltid om det är torra saker jag äter, bröd osv. Mat med mycket sås kan jag svälja utan dryck dock.

#24 Fast om jag går på middag hos bekanta är jag knappast intresserad av att dela med mig om mina munproblem ;)

Och jag som själv är kock skulle aldrig ta åt mig om någon dricker i samband med maten. Jag vet att det kan finnas olika anledningar till det.

#24 Jag bryr mig också om hur man beter sig vid olika situationer. Men att dricka med maten eller ha armbågarna på bordet är inget fult i min värld. Det gör varken till eller från. Däremot om någon skulel lägga sig  över bordet hade jag kanske funderat på hur tråkigt sällskap jag är ;)

#24 I ett förhållande måste man trampa varandra på tårna, och i ett förhållande tycker jag inte sådant är att trampa på tår, snarare en vanlig rak kommunikation. Det som avgör hur saker uppfattas är väl tonen man säger ngt i och kanske hur.

Om man nu inte läser frågeställningen som bara det med armbågar på bordet utan mer tar det som en principiell diskussion att man i en relation ibland har olika syn på saker och olika ribbar för vad som är OK och inte då är det självklart så att den problematiken finns i alla familjer.   Hos oss är inte just bordsskick nåt sånt område - mannen och jag är nog uppväxta på ungefär samma sätt - stora kärnfamiljer och regelbundna måltider och varken speciellt grisigt eller speciellt förnämt - tämligen "Svensson". Men andra saker kan vi ha olika ribbar kring. T.ex. prylar. Jag trivs inte med prylar framme på bord och bänkar. Vill inte ha högar med kalleanka eller mannes papper på matbordet t.ex. Mannen har inga som helst problem med prylar i stora lass och staplar.  Lösningarna är dels uppdelning av huset, dels kompromisser. D.v.s. i hans arbetsrum där bestämmer han helt o hållet (ofantligt va mycket prylar han tryckt in där och inte i någon speciell ordning, urghh!), i mitt rum bestämmer jag enbart. I pannrummet har han sina verktyg och massa prylar - där lägger jag mig inte i (o)ordningen på verandan är det jag ensam som styr o ställer (finaste rummet) och i övriga gemensamma utrymmena kompromissar vi. T.ex. max én A4hög med papper vid mammens matplats och den ska undan när det kommer gäster. Sonens tidningar ska vara på en viss hylla - inte överallt. Såna kompromissar kommer vi överens om gemensamt och hjälps åt att hålla dom (tjata på sonen t.ex. när kalletidningarna ligger utöver hela kökssoffan)

#28 Okej. Ja du har kanske rätt. Vi brukar ju kunna prata om allting så vet egentligen inte varför jag inte vill ta upp det.

#27 Så du kan inte alls se att det kan uppfattas som att du ogillar maten du just fick in i munnen när du genast måste dricka till varje tugga du tar?

#30 Nej, verkligen inte. Förmodligen för att jag själv gör så av en annan anledning än att maten smakar illa, och för att jag tror att de som jag bjuder på mat skulle säga sanningen om de inte gillade det dom fick.

Jag tror sådana här småsaker som detta ändå handlar om med armbågar på bordet och svälja maten med dryck kommer att ge sig alldeles automatiskt.

Huvudsaken är att man är överens om stora övergripande saker.

Själv hade jag en massa bestämna åsikter innan jag fick barn och det var mycket som inte blev som jag tänkt men det mesta var faktiskt positivt att upptäcka.

#31 Då kan det ju vara bra för dig att veta att långt ifrån alla ser det ur ditt perspektiv och jag vet at tjag inte är ensam om hur jag uppfattar det. Kan ju vara nyttigt för dig att ha med dig i bakhuvudet iaf.

#32 Hehe.. Tack, det känns bra att höra. Det är väl antagligen så.

#33 Nja, jag ser det snarare som att du kanske borde fundera lite över vad som är värt att lägga sitt bry vid och inte :) Har folk problem med mitt sätt att äta, så är det deras problem. Jag äter hur jag vill och anser inte att någon anna ska bry sig. Känns hemskt ologiskt för mig och väldigt oviktigt :)

#34 Ursäkta men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt bryr mig om hur folk uppfattar mig. Synd för dig om du inte gör det. Men jag anser inte att man skiter i hur folk runt om en uppfattar söker och ting man gör och jag ser det inte som någonting konstigt alls att jag uppfattar saker och ting som folk i min omgivning gör.

Bara för at tjag gillar att lufta min tunga så betyder inte det att jag går runt och räcker ut tungan åt folk, för jag vet att det kan upfattas på ett negativt sätt. Även om JAG personligen tycker om att sitta med tungen utanför, då gör jag det hemma och inte framför andra människor.

Nu handlar det inte om något extremt som att räcka tungan, som ju faktiskt är något fult, utan nu handlar det om att jag dricker till maten för att jag ska kunna svälja den. Uppfattar någon det som något negativt får de väl fråga, för jag ser inte det som min uppgift att börja upplysa middagssällskapet om min salivproduktion. Tror snarar att det skulle äckla folk. Och ärligt talat har jag aldrig varit med om någon som tagit det på det sätt som du gör. De flesta jag känner dricker faktiskt till maten.

Jag bryr mig om vad folk tycker om mig i viss mån, men det finns ju gränser.

Vätska är till för att skölja ner maten med. Herregud. Är ju inte som att man sitter och äcklar sig på annat sätt vid bordet. Och man ska inte behöva gå runt i restaurangen för att upplysa folk om varför man dricker till varje tugga (något fullständigt naturligt) Den som retar sig på en sån sak bör nog äta med sina fina bekanta på ett avskilt ställe där ni slipper se oss andra.

TS, jag håller fullkomligt med Hera. Hur jag sväljer min mat, och huruvida jag sköljer ner maten med dryck eller inte är helt och hållet min ensak. Jag har också dålig salivproduktion och dessutom en trång övre magmun, så det är ofta närmast omöjligt för mig att svälja en tugga utan vätska utan att det gör väldigt ont.

Och nej, jag ser det inte som min uppgift att informera kocken eller mitt bordssällskap om mina medicinska diagnoser. Skulle någon ha problem med det, så skulle jag nog snarare anse att problemet sitter hos den personen, inte hos mig.

Om du verkligen stör dig så mycket på din sambos bordsskick, TS, så tycker jag att det är ganska… tja, fjuttigt av dig att hänga upp dig på en sådan trivial småsak. Du säger att du är rädd för att era framtida barn kommer att ta efter honom vid matbordet?? Av alla saker, så är det just DET du hänger upp dig på?

Helt ärligt… Är det inte viktigare att ni delar samma grundläggande värderingar (som t ex. människosyn, etik, etc.) än att barnen råkar lära sig "fel" bordsskick?

Nu vet jag visserligen inte vilka du har i din umgängeskrets, men jag tror knappast det blir aktuellt med middag hos kungen eller nobelfest för dina barns del.

Jag funderar mest på hur detta kan vara ett sånt "stort" problem.

så länge man inte slavsar och tuggar med öppen mun får man väl äta som man vill? han kanske stör sig på hur perfekt prydligt du äter. (ev gör du det?) eftersom du verkar störa dig så på han..

tänk att man kan vara så fin så man inte kan tänka att alla mäniskor är olika och att hur man sitter och äter är väl inte allt. ens personlighet är väl viktigare. så om ni är på en "fin" middag tycker alla i det sällskapet att han är en dålig/otrevlig människa då för att han har armbågarna på bordet?

stroppar säger jag om det i så fall.

tur att alla är olika=)

jag är föresten med uppfostrad att bete sig olika i olika situtationer, men bara för det ser jag inte ner på eller stör mig på om någon annan på den där fina restaurangen sitter på ett visst sett. upp till var och en.

Tänker på filmen 'Mitt stora grekiska bröllop' där killens familj är pryd, sitter fint och har massa stela matregler, medan hennes familj sitter där och skrattar och umgås tillsammans och gör varje måltid till en liten familjefest typ.

Jag har aldrig haft regler, chocka dina ögon men jag åt framför TVn i vardagsrummet och aldrig varit samlad vid ett matbord typ. Jag är ändå väldigt "fin" av mig jämfört med min killes styvmamma som också har dessa pryda regler angående armbågar samt massa annat strunt, och hennes ungar är ju nära ungdomsfängelse.

Kommer ihåg typ första gången jag var där och får kommentaren "i DEN HÄR familjen så sitter vi INTE med armgågarna på matbordet!!" Men hon fick en utskällning av pojkvännens pappa och det avr tydligen bara hon som hade den regeln i huvudet. Det roliga var att hon själv hade armbågarna på bordet då hon satt där och inspekterade alla så att hon hade något att klaga på om någon gjorde fel (gör hon fortfarande).

Jag är uppfostrad ganska fritt. Hade en period då jag alltid åt kvällsmaten framför tvn. Vet att jag fick lära mig att man inte har mössa på sig vid matbordet men att det mer var en regel som gällde när vi skulle äta borta. Tro det eller ej, men jag har ändå ett bordsskick ;) Att ha armbågarna på bordet ser jag mer som något socialt och avslappnat. Det beror ju inte på huruvida man har armbågarna på bordet utan HUR man har dom på bordet. Halvligger man ner och äter med armarna på bordet kan jag med uppfatta det som slarvigt och slafsigt- lite oengagerat.. men annars förstår jag inte grejen.. Att vara väl uppfostrad behöver inte vara samma sak som att man ser ner på andra och läser av folks dåliga beteenden, att vara väl uppfostrad kan också vara att man som barn lärt sig att ta egna beslut och initiativ. Vi är väl uppfostrade även att vi under perioder valt att äta på vårt eget rum..

#35 Kanske ska du ta ansvar för hur DU beter dig… Men kan du verkligen vara den som ansvarar för din PARTNERS beteende??? Får inte han själv skämmas om han beter sig illa?

Är det bara du själv som tar illa vid din partners beteende eller är det någon i bekantskapskretsen som sagt nåt?

Det finns så många olika sätt att diskutera saker som bordsskick. Både vid just matsituationen men också vid andra diskussionsforum. Hur kommer det sig att du vågar ta upp ämnet här på iFokus men inte med din partner? Har ni inte en så rak kommuniktion att ni kan ta upp ämnen som berör er? Om du tycker det är svårt att kommunicera på ett neutralt sätt med din partner så finns alltid samtalsterpi. Där kan ni själva ta upp vilka ämnen ni vill och får stöttning i kommunikationen. Teraputen kan styra av det eller lugna situationen om det spårar ur, MEN det kan ju också hända som #13 skriver att det kanske kommer upp saker som din partner stört sig hos dig…

Vad tycker du är viktigast, att inte klanka ner på din partner, att barnen inte lär sig att inte ha armbågarna på bordet eller att du inte ska oroa dig?? Det finns så mycket mer runt barnuppfostran som ni också borde diskutera och ett bra sätt är att vara barnvakt åt bekantas barn och se vad som händer och om ni då kommer överens. Om ni då inte kommer överens så ska du nog fundera mer på om ni ska skaffa barn eller inte. Vill din partner ha barn? I så fall så har ni ju ett gemensamt samtalsämne för att diskutera runt barnuppfostran osv… Vem ska vara hemma (föräldraledig) med barnen, vem ska vabba när barnen blir sjuka, ska ni stå enade eller ha olika regler? Ska ni skämma bort eller ha stränga regler?

Får man fråga hur ni träffades? Känner du (TS) att ni har samma moral, etik och lever på samma levnadsnivå?

#36 Du kanske är uppfostrad så. Jag är lärd at det är minst lika fult att gurgla runt maten med vatten i munnen innan man sväljer som det är att räcka ut tungan.

#37 Svälja ner maten med… Ja, mellan tuggorna. Men att häva in vatten i munnen och sitta och gurgla runt och tugga maten blandat med vätska i munnen både låter äckligt, ser äckligt ut, risk att det bubblar ut i mungiporna och det kan tas illa upp av kocken själv. "Äckla sig på annat vis", måste man äckla sig på flera vis för att det ska hinna störa folk runt om? Jo sitter man och sköljer runt maten i munnen med vätska så äcklar det mig.

Har man problem kan man ju göra det lite fint. Som #42 Skriver så finns det ju faktiskt olika sätt att tex ha armbågar på bordet, även lika sätt att skölja ner maten med.

#44 Kan inte se att någon skrivit om gurgla runt. Jag tar en tugga mat och en skvätt vatten. Det låter inte och syns inte. Vet inte vad du sett för folk.

Och ingen av mina kolleger skulle ta illa upp av att någon åt med vatten, det är som sagt normalt.

#45 Jag har aldrig sett dig äta så jag kan inte uttala mig om det. Det jag har sett, som jag menar och som jag är emot är när man utan att hinna tugga häller in vatten så munnen fylls upp. Det gurglar när man tuggar och ibland risk att det pyser ut. Det ser ut som om man inte kan ha maten i munnen utan att ha mängder med vatten som sköljer runt för att döva smaken.

Att det bara är jag som skulle se den kopplingen köper jag inte. Det är ju till och med en grej som används i berättelser m.m.. Barn som blir erbjudna något som dom inte gillar, sköljer ner varje tugga med mjölk eller vatten för att det smakar så illa.

Sedan kan det visst hända att det kanske går på något fint sätt att dricka lite vätska ihop med tuggan. Det vet jag inte, har inte tänkt på eller sett något sådant. Men det är inte det jag pratar om och vad jag vet inte ens gjort sken av att prata om.

Och jag har aldrig sett någon äta så som du beskriver.
Men skulle jag se det hade jag bara skrattat lite åt det. Fortfarande hade jag inte tagit det som att min mat inte gillas.

#44 Nej inte mellan tuggorna. Jag sväljer vätska tillsammans med varje tugga mat. Varför du kallar det att gurgla vet jag inte. För det hörs inte och ser inte äckligt ut. Ingen mat kommer ut ur mungipan som du påstår

Vilken löjlig diskussion!

#41 Haha! Inte ovanligt.

#18 =TS  "Vi bor ihop sedan ett halvår tillbaka och det fungerar alldeles utmärkt. Vad får dig att tro att vi inte skulle kunna bo ihop? Konstigt påhopp."

Läste du bara första meningen?  :)

Jag skrev:

"Ja, det är så "illa". Som det verkar kommer ni inte ens kunna bo ihop    :)

I början av ett förhållande, kan man stå ut med mer, men om man är för olika blir det ofta skillsmässa efter några år, en utlösande faktor är ofta att man får barn…"

Just det. Ett halvår och utan barn…

Om inte du ändrar dig mycket - och han lite  :)  - är ert förhållande dödsdömt på lång sikt, eftersom ni är alldeles för olika.

..

Det verkar inte som att du har fattat det viktigaste, vilket många skrivit om. Din pojkvän verkar tycka det är viktigast att vara avslappnad och ha trevligt, medan du tycker det är viktigast med strikthet, vad andra människor tycker, och vill uppfostra robotar, efter vad du skriver så är det så, oberoende av att du förnekar det. Som sagts - gällande barn - det viktiga är inte vad man säger, utan vad man gör, och vad du skriver på vissa ställen går inte ihop med vad du skriver på andra ställen.

Du påstår att din typ av måltid är trevlig! Hur ska den kunna vara det om du ska vara på barnen om småsaker hela tiden?…

#49 Intressant att du vet hur olika/lika vi är =P Det är väldigt mkt i ett förhållande som ska stämma. Det finns alltid saker man stör sig på och så kommer det alltid att vara. Antingen klarar man av att leva med det eller så gör man det inte.

Vem är det som bestämmer vad som är det viktigaste? Om det är något som är viktigt för mig, ska det bara sopas under mattan för jag har fel? Jag vill uppfostra mina barn som jag själv är uppfostrad. Vi har alltid haft trevligt och jag är verkligen ingen robot!!!! Det har verkligen inte varit strikt och "på om småsaker". Hur vet du ens vilka metoder som används? Vem är det som bestämmer hur det uppfattas? Du som inte ens vet hur jag fungerar eller jag som varit med om det och vet hur jag mår av det och hur jag använder det? Känns jävligt elakt med dessa påhopp. Fruktansvärt, jag tolkar detta som att du anser att jag inte skulle bli en bra mamma och kunna uppfostra mina barn på ett trevligt sätt. Hemskt att uttala sig så utan att ens veta vad du pratar om, du har inte ens träffat mig och vet hur jag är.

Jag tycker gott ni kan låsa den här tråden. Den fyller inte sitt syfte.