För lite drygt 1½ år sen dog min mormor i cancer, 68år gammal. Idag har vi fått veta att min morbror, 50 år gammal, har cancer och att det antagligen inte finns nått att göra åt det. Han har antagligen gått med detta i flera år….

Precis när dom flesta av oss hade börjat återhämta sig efter mormor.. En del har inte gjort det än. Och nu det här? Min familj är sjukt tajta. Bor på samma gata allihop och träffas varje dag. Min familj är mitt allt.

Hörde mamma gråta i duschen imorse och frågade vad det va, när hon kom ut så kolla hon på mig och bara "onkel har cancer".. Jag bröt ihop och ja.. Minnen väcktes och rädslan växte sig fram. Oron..

Det värsta med mormors cancer var just det här. Oron. Att hela tiden vara rädd och orolig. Alla frågor.. Har den spridit sig? Är det här sista julen? Sista födelsedagen? Jag var riktigt noga med att krama om henne varje gång och tala om hur mycket jag älskar henne. Har aldrig sagt det till min morbror. Men kramade om honom förut när vi sågs. Det va iallafall en lättnad när mormor dog, att slippa oroa sig även om smärtan och saknaden var (är) oändlig. Nu ska man behöva oroa sig igen..

Hur ska man bete sig? Hur ska man reagera? Sitter bara och gråter… Jag orkar inte!!

Mina kusiner (hans barn) med familjer är påväg hem från Norrland där dom va på semester.

Cancerhelvete!!!!!!!!!!!!