Jodå, får höra det en del. Men jag vill inte ha barn för jag gillar dem inte alls. Nu är jag "bara" 27 men har aldrig haft känslan av att vilja ha barn.

Jag är 30 och vill ha barn men fram till 25 så ville jag inte det.Men trots att jag nu är 30 och vill ha barn så kan aj få i ansiktet "jag fattar itne folks om du som inte vill ha barn" av bekanta i typ 25 års åldern med 2-3 barn. för har man inte skaffat barn med första bästa grabb som vågade pussa en på fyllan under gymnasiet- inga barn innan man är 25 = måste betyda att man inte VILL ha barn. (uppvuxen i en liten håla utanför en lite större håla i norra norrland- motsvarande Missisippi i USA fast kallare och tråkigare). Okej, kanske inte riktigt så illa…

Skulle jag bli gravid nu skulle jag göra abort utan att tveka- vill ha barn men jag vill ha en far till barnet (för jag skulle bli en urusel, hysterisk ensamstående morsa- och ja jag har fått frågan av person som vet att jagär singel "är det inte dags att skaffa barn nu?") och ett jobb och en bra tillvaro (dvs inte vara beroende av statens, makens eller mina föräldrars pengar eller framtida arv av rik, okänd släkting). Men jag blir ifrågasatt ungefär heeeela jäääävla tiden och får höra

-"tick tack tick tack"

"Väntar du för länge får du vanskapta barn"

" efter 30 dör dina ägg…" "efter 35 riskerar du att dö…."

ungefär så, varje gång min mormor, mamma eller bekant med ungar öppnar käften. Jag är sugen att skita i barn bara för att….för inte tänker jag hoppa på första bästa villiga pappa som många av mina bekanta verkar ha gjort….

Min fmailj och vänner är bara "omtänksamma" men jag önskar att de kunde bli lite mer självreflekterande och att jag hade en bandspelare varje gång deras munnar yttrar dessa hemskheter så de kunde få höra hur de låter- men jag tror inte att de har kapaciteten att förstå vad jag tycker är så fel med deras tjatande…..eller att skaffa barn bara för att skaffa barn…?

Jag och min sambo har ett barn men det var inte meningen om vi säger så. Jag har aldrig gillat barn och tänkte inte skaffa några alls. Så iaf så blev det som det blev, har fortfarande väldigt svårt för de flesta andra barn (vår son är 6 år nu). Numera är det inte så mycket tjat faktiskt men under sonens första tre-fyra år så var det ett enigt frågande "När kommer nästa?" och liknande frågor. Jag har då bara svarat: "Aldrig". Visst har folk reagerat lite och undrat varför men då har jag svarat att jag inte vill ha fler helt enkelt. Nu är det mest våra kompisar och så som vi har umgåtts med och dom accepterar svaret, kanske delvis för att dom vet att vi inte tänkta ha barn alls från början.

Men skulle någon annan fråga så skäms jag inte ett dugg för att ge svar på tal, ingen ska tala om för mig att jag minsann bör skaffa ett syskon, det är inte deras sak!

Sen har jag ju träffat på nån som har sagt att hon har träffat unga mammor (jag var 19), som sagt att dom absolut inte ska ha fler men sen när dom har närmat sig 40 har dom blivit sugna och skaffat ett till. Jaha? Så det innebär att jag också gör det eller? Knappast, förstår inte varför alla ska försöka peta in en i nåt slags fack, är man inte i "fyra-barn-innan-30-facket" så hamnar man i det där "det är 20 år mellan mina barn-facket". Kan man inte bara få ha ett barn? Vad är felet? Eller inga alls för den delen för jag antar att det hade varit likadant om jag inte haft några alls.

Jag är enbart 17, så när jag säger att jag inte vill ha barn så säger folk hela tiden att "det kommer du vilja när du blir äldre, vänta och se" men jag är heeelt 100% säker på att jag inte kommer vilja det. Jag har ALDRIG någonsin under hela mitt liv velat ha barn, och jag får aldrig den där "åh vad jag vill ha barn"-känslan då jag ser bebisar. Jag snarare är glad över att det inte är min börda.
Jag tycker helt enkelt inte om barn, framförallt inte småbarn, och jag vill inte ha egna. 

Jag förstår inte hur folk kan vara så emot att man inte vill ha barn. Alla är helt enkelt inte barnälskare och alla vill inte ha barn. 

Jag har ooooooooerhört många anledningar till att inte vilja ha barn, inte bara min inställning till småbarn.

Varken jag eller min fästman har någonsin varit sugna på barn, och vi kommer inte att skaffa oss några.
Livet kan väl vara helt perfekt utan att man har en extra person att hålla sitt ansvar över?

Min svärmor har också tjatat om barnbarn men hon har blivit väldigt tyst sedan min sambo sa till sin mamma att om det är så viktigt för henne att få barnbarn skulle hon kanske tänkt på att skaffa sig många barn själv för att öka chanserna till barnafödande istället för att försöka övertala sitt enda barn

Även om det faktiskt är väldigt vanligt att de som säger "aldrig barn!" ändrar sig och faktiskt frivilligt skaffar smått, kan man inte bara tyst acceptera att personen i fråga just nu inte vill ha barn?

Nu vet jag att många bara menar väl med frasen "du ska se att du kommer ändra dig, du vet bara inte om det än"..  Men jag tycker att det är ganska förolämpande med den där mentala klappen på huvudet som säger att den icke barnönskande har mindre koll på sitt liv, sin situation och sin vilja än den fråganden har. Kan man inte avstå att hävda sitt allvetande till förmån för att ev. slippa kränka personen som inte vill ha barn?

#6 håller med dig. Jag vill inte veta att jag kanske ändrar mig men i minst 15 år har jag inte velat ha barn och tycker inte alls de är gulliga och söta, bara äckliga och jobbiga. Visst kanske man ändrar sig någongång men det är ju inte säkert det heller. 
En av de värsta grejerna jag vet är barn som skriker, ska jag vara helt seriös skulle man bara vilja smälla till dem. Tycker bara de är dryga och jag skulle definitivt inte passa som mamma. Nej barn är inget för mig, tacka vet jag djur

Min kille vill ha barn och jag vet inte… vi blir 30 om några månader och jag är fortfarande osäker. Min pappa börjar få lite panik över barnbarnsfrågan, haha. Det finns så många andra saker jag vill göra.

Nu vill jag ju ha barn men jag har full förståelse för varför man inte vill. Jag kan själv komma på flera anlednignar till varför egna barn är en "dålig" idé. Men även om jag vill ha barn så tycker jag att det är lika jobbigt med alla som måste lägga sig i: "du borde ju ha barn nu" eller "ni har ju varit gifta i över ett år, när kommer magen?" osv osv. Har fått höra det från diverse olika människor, killar såväl som tjejer oavsett ålder. Nu senast från en några år yngre killkompis (jag är 25). Det verkar finnas någon magisk gräns som säger att man _ska_ ha barn så fort som möjligt efter att man har gift sig.

Fast värst är nog mamma, mormor och svärmor när de utbrister "du är väl inte gravid?!" med den mest förskräckta ton de kan uppbringa. Oavsett vem som säger vad tycks det inte finnas i någons värld att vi kanske inte kan få barn…

#6  Om yngre tjejer säger att dom vet att dom alldrig vill ha barn så tänker jag (säger det inte) att ja ja, Han/hon har inte upptäckt än att man förändras även som vuxen, inte bara angående barn utan massor av saker, önskemål om livet kan faktiskt förändras från man är 20-25-30-35-40.   Däremot behöver jag ju inte vara otrevlig för det. Vad var och en vill är ju helt deras egen sak, det är bara en sorts omogenhet att vara sådär tvärsäker oavsett om det handlar om barn eller annat.

Men om nån oavsett ålder säger att som det känns nu ska de inte ha barn, eller att närmaste tiden är det definitivt inte aktuellt, då är det en annan sak.

#10 Bra skrivet.

Ja, det ska Gudarna veta att man ändrar sig under livets gång.

Sedan ska man givetvis respektera alla människors val. Jag har själv varit i sitsen där man tjatat och undrat över varför vår ende son aldrig har fått syskon.

#10 Fast det finns ju faktiskt folk som verkligen vet. Har man aldrig tyckt om barn, aldrig haft en enda känsla för barn eller aldrig någonsin haft en tanke på att ha barn varken nu eller i framtiden så är ju chansen stor för att man faktiskt själv känner att man inte vill eller bör ha barn.

#12 Precis så kände jag också men jag ändrade mig.

#12 Ja, du vet precis hur du känner nu. Och du vet inte hur du känner när du är 35, för där har du inte varit än.

Om du tänker 10 år tillbaka, har du då inte förändrat dig sedan dess om nånting? tycker du eksakt samma om allt och vill precis likadant som för 10 år sedan?

Som barn och ung gillade jag inte barn, alldrig ens lekt med dockor som dom flesta andra tjejer gjorde. Helt ointressant. De dockor jag änddå fått i present av välmenande släktingar använde jag som båtar i bäcken där brorsan o jag brukade leka jättemycket (ihåliga plastdocker flyter jättebra!). Änddå fick jag 3 ungar och en jättestark barnlängten senare i livet. Min kusin som var alldeles barntokig och alltid skulle gulla o kånka på alla bäbisar, lekte med dockor jämt och efter skolan jobbade som aupair med att passa nån liten äcklig bäbis… hon har nyss fylld 44 utan att ha barn.

Veta om framtiden kan man inte. Man kan tro saker, hoppas saker, gissa utifrån hur man känner nu, men veta vet man inte förrän efteråt.

#10 Ja, jag håller med dig och jag är mycket väl medveten om det vanliga i att ändra sig, det hör livet och ens utveckling till :)

Däremot är det ju även ett faktum att många ogillar att höra att de inte vet något om sig själva. Att de har fel. Låt dem få vara omogna, låt dem få vara tvärsäkra. Det hör livet till att få vara tvärsäker. Och att ändra sig.

Vad för positivt kommer ur att hävda att man vet bättre än vederbörande? Om de ändrar sig så ändrar de sig, inget kommer förändras av att omgivningen i tid och otid ska berätta att man visst vill ha barn. I bästa fall så rycks det på axlarna och personen är fortfarande övertygad om att hen inte vill föröka sig. I värsta fall skapar man en frustration och ogillande hos den icke-barnönskande.

Om man själv är så insiktsfull och mogen att man vet om att det är fullt normalt att ändra sig, kan man inte bjuda på sin tystnad? Jag upplever det ofta som ett slags egoistiskt självförhävande.  Lite som när folk inte kan hålla sig för att säga "vad var det jag sade" trots att det sällan för något gott med sig.

Och för att förtydliga; jag vet att det finns massor av folk som har social kompetens nog att känna av när det är läge och när man kanske ska vara tyst, och att det finns de som absolut inte kränker sin samtalspartner när de berättar att denne nog kommer ändra sig. Men det finns även många som gör, det ser vi ju bevis för i denna tråd och alla andra som berört samma ämne. Det kliver inte alls så få på tårna helt enkelt.

#15  Hoppas du inte läste mina inlägg som att jag påstår att folk inte vet något om sig själv. Var o en känner självklart sig själv bäst, oavsett ålder.  Det jag skrev var att man vet inte precis hur man själv kommer att tycka eller känna kring olika saker ute i framtiden. Det är ju precis samma för alla, jag vet inte hur jag tycker o känner kring allt om 5 eller 10 år.

Att gå o säga till någon att "du kommer att ändra dig" håller jag helt med om att det är både kränkande och heltokigt. Det kan ingen ju veta, han/hon kanske inte alls kommer ändra sig.

Innan jag blev 25 hade nog inte ens tanken slagit mig om att JAG skulle ha barn. Det kändes som en käftsmäll när en av mina väldigt ytliga vänner en dag kom hem till mig med sin lilla son på 3veckor. Jag bara ville ha, hela min kropp SKREK efter barn lång tid efter det och jag mådde riktigt dåligt av att inte ha något eget barn. En jätte konstig kännsla, men nu är jag oerhört tacksam för att den där känslan kom när jag fortfarande hade tid att skaffa barn. Jag hade mått fruktansvärt dåligt om jag varit runt 45-50 och börjat längta så enormt efter barn då. När det troligtvis hade varit försent.

Nu har jag en dotter på 3år som jag inte kan leva utan. Jag är inte en människa som älskar alla barn över lag, men det är verkligen skillnad på sina egna och andras.

Min tanke är att kanske kan det vara så att det är så naturligt att "alla" skaffar barn så folk reagerar om man inte passar den mallen. Lite som att bo på landet utan körkort eller jobba som städare med läkarutbildning. Folk reagerar på allt som inte följer "normen". Och jag förstår reaktionen folk får jag reagerar säkert likadant om jag får höra att någon jag känner inte vill ha barn. MEN den STORA skillnaden är väl att jag inte säger något. Vad som ger vissa människor rätten att flera gånger gå på andra människor om deras livsval eller öde vet jag inte. Men barn är så otroligt vanligt att jag tror många ser det som naturligt och då kan man säga vad som helst till andra om det.

Undrar lite när/ om känslan kommer till mig, ibland kan jag känna att jag vill, en det är övergående :) kan ju ha att göra med att det inte är normalt i min vänskapskrets med barn, trots att vi är runt 30 allihop.

Huvudsaken är att man tänkt igenom sitt beslut och att det känns bra! Jag personligen hade ju tyckt att det hade varit väldigt trisst att inte ha barn eller barnbarn som pensionär. Att kanske aldrig få besök när jag sitter ensam på hemmet osv. Min mamma jobbar på ett sjukhem och jag har varit där många gånger. Och många av dom gamla säger att dom känner sig väldigt ensamma och att besök av barnbarn osv är höjdpunkten som gör livet värt att fortsätta leva. Sen finns det givetvis annat att göra när man blir pensionär. Alla kan ju inte tänka och tycka likadant.

För min del ger min dotter mig mer glädje än något annat, även om jag har både hundar och ett stort intresse i att fotografera. Men hobbys och familj med barn går i min värd inte ens att jämföra. Jag skulle lätt sluta med alla mina intressen för familjens skull. Men endel vill ju ha mer frihet, resa och göra karriär. Alla kan inte sträva åt samma håll! Och det kan jag tycka är bra! Tänk om folk skaffade barn fast dom kanske inte ville ha, stackars barn.

#19  Man kan få besök av andra än de man är biologiskt släkt med!

Våran granne som är 91 och nyss flyttat på hemmet har alldrig skaffat familj. Bodde kvar på gården med sin syster i alla år.  Men han har en stor krets av vänner och bekanta och när vi hälsar på honom går det sällan mer än 5 minuter utan att antingen telefonen ringer eller någon kommer.  Och barn kan flytta till andra sidan jordklotet eller ha fullt upp med sitt.

#20 precis. har träffat många i mitt jobb (hemtjänst) som aldrig får besök av sina barn trots att de har flera. de har helt enkelt inte tid. Läste för ett tag sedan om en kvinna med 9 barn men de besöker aldrig henne endå så bara för att man har barn behöver det inte betyda att man alltid har besök.

I nuläget känner jag att jag inte vill ha barn. Jag tycker att de är fruktansvärt jobbiga och jag vet inte om jag skulle orka ta hand om dom och då är det bättre att inte skaffa barn. Det känns som att många skaffar barn "bara för att". Vilket leder till att de inte bryr sig så mycket om barnet och de blir ouppfostrade. Små skrikiga barn på allmänna platser som springer omkring med föräldrar som inte ens bryr sig är jättejobbigt. Jag vet inte om jag skulle klara av att ta hand om ett barn och ge den en bra uppväxt, därför vill jag inte ha några. Dessutom så vill jag gärna ha tid mer åt mig själv och göra något bra av mitt liv. Att ha ett barn är ju att ha hand om någon annans liv. Det skulle vara för mycket press på mig.

#20 Oj då, det var kanske inte riktigt så jag menade. Men många av dom jag träffat har inga vänner kvar i livet och då har barnen och barnbarnen varit höjdpunkten. Det är min erfarenhet.

Att barnen inte hälsar på tycker jag säger en del om relationen dom har med sina barn. Min farmor besökte jag ett par dagar i veckan när hon levde. Min mormor och morfar träffar jag vid jul och födelsedagar. Så relationen är ju viktig.

Sen känner jag av den här reaktionen att det kanske är lätt att ta illa vid sig av saker som man kanske inte hade behövt. Jag menade inte att försöka övertala någon om att skaffa barn för att slippa bli "ensam" som gammal. Men det verkar som några valde att ta det på det sättet.

Jag delade bara med mig av mina tankar, utan någon som helst tanka på att omvända någon.

#23 tänker som dig då jag jobbat på äldreboendet. De som får besök emst är trots allt övervävgande de med anhörig (fmailjen, inte vänner). Man får ju tänka att många av ens vänner är döda när man kommer upp i den åldern och alla har inte ett superbrett socialt nätverk.

Sen beror det ju nog på relationerna inom fmailjen. I min familj har de äldre alltid lbivit väl omhändertagna och jag hoppas kunna öra detsamma för mina föräldrar och att mina barn och syskonbarn kommer att bry sig om mig.

#16 Absolut inte! Jag varken tolkade dig så eller uppfattar dig som sådan sedan tidigare :) Det var bla dig jag tänkte på i mitt sista stycke.

Jag blir inte ifrågasatt nu. Jag är tjugofem och varken vill eller bör ha barn just nu och det är nog framförallt det sista där som gör att jag slipper påhopp.

Jag har tänkt på det också ibland. Att när jag är 80+ kanske jag sitter på hemmet. Gubben är död, vännerna likaså. Och de som är vid liv har fullt upp med sina familjer; barn och barnbarn.

Men att skaffa barn bara för att kanske slippa leva de sista åren av sitt liv isolerad på hemmet. Nej man måste ju göra det som känns bra just nu. Och jag känner verkligen inget intresse av att ta på mig ett föräldraskap och ett ansvar för en annan människa i minst 18 år.

Hade man kunnat adoptera en 30-åring då man är 60 hade det kanske varit något för mig

Men ni vet väl alla att man MÅSTE dricka alkohol när man är på fest, man MÅSET sträva efter att vara i ett samboförhållande och man MÅSTE skaffa barn ;) Annars blir man ifrågasatt.

Och jag frågar gärna varför människor gör sina val men jag försöker verkligen att inte dumförklara någon. Man tar ju sina egna beslut i frågan.
Och ändå är jag en sån där människa som gör allt jag nämnt här ovan. Jag dricker, har sambo och vill någon gång skaffa barn. Jag har haft en fot inne i att inte dricka alkohol och att inte skaffa barn plus att jag har vänner som inte dricker, som vill leva sitt liv som singel och som inte vill skaffa några barn.

Anledningen till att jag inte ville ha barn var väl inte den att jag på något vis ogillar alla barn utan jag ställde mig frågande till om jorden var en plats där jag ville att mina barn skulle växa upp..
Sedan har jag inte heller varit sådan att jag har lekt med dockor och barn, jag har lekt med gosedjur, jag har dragit låtsashundar i dockvagnen.
Och fortfarande kan jag ibland känna att man kanske skulle strunta i barn och bara ha djur! Men nu har det börjat ploppa ut ungar i vänskapskretsen och det bidrar faktiskt till ett visst sug,….

Jag hr aldrig brytt mig om vad andra tyckt att jag ska göra men för dne skull inte gjort tvärt om i ren trots- vilket de säkert många gånger upplevt det som. Min kära mor lugnade mig med "Du ska inte vara orolig, jag var 20 år innan jag började röka!" När jag sa att jag inte röker. För mig är det någonting positivt men inte i hennes världsbild-som grundades någon gång under 1930-40-talet.

Samma syn är det på barnskaffandet- detexisterar ju inte i vissa människors världsbild att en kvinna (frmaför allt) inte vill ha barn.

Men faktum är att många singelkvinnor blir utlåsta från sina vänninors krets när alla andra börjar skaffa sambosar, pojkvänner och makar. Man ses nsätan som ett hot om man är singel- avund eller oro att man ska ragga upp pojkvännen?

Men jag ser ingen anledning att irritera sig på dessa frågor om det är många- men av olika personer. Dessa ogenomtänkta grodor grundar sig _oftast_ i välmening och omtanke.

#29

Men faktum är att många singelkvinnor blir utlåsta från sina vänninors krets när alla andra börjar skaffa sambosar, pojkvänner och makar. Man ses nsätan som ett hot om man är singel- avund eller oro att man ska ragga upp pojkvännen?

Personligen tror jag inte att det handlar om det alls. Jag tror att man dras till likasinnade. Jag har familj och umgås gärna med vänner som också har familj. Mest för att jag fått mer förståelse från vänner i samma sits. Om jag inte kan träffas pga en det ena en det andra så förstår mina vänner som har egna barn mig bättre. Jag har vänner som är singlar som är bittra och avundsjuka på att jag har familj och barn, hus, hund osv och dom  är ensamma och dom är inte alls roliga att umgås med av förklarliga själ. Jag känner mig enbart som en dålig människa som har allt det där dom sitter och väntar på.

Sen har jag vänner som festar och ligger runt och tycker att dom lever livet! Jätte kul för dom, men jag tröttnar ganska fort på att dom blir sura när jag inte kan dra i väg till stan med 30min varsel en fredag kväll. Jag har blivit kallad både kärring, toffel och pensionär när jag tackat nej till diverse roliga upptåg dom ska åka på. Men jag har gjort det där och är färdig med det! Jag tycker inte det är kul att gå på krogen längre, men det är ju det enda vissa lever för och då har dom helt plötsligt tagit sig rätten att kalla mig kärring för att jag inte vill.

Så att singel vänner skulle vara ett "hot" mot familjen tror jag inte. Så är det absolut inte i mitt liv i alla fall. Jag har mer gemensamt med vänner som lever sina liv som jag gör. Och dom som festar eller lever sina liv utan barn/familj har svårt att förstå mig och acceptera hur mitt liv ser ut.

Sen är det ju inte så att det finns två typer av människor, dom som festar järnet och dom som har familj och är hemma jämt… Jag är ju visserligen inte vansinnigt förtjust i barn men om och när mina vänner får barn så tänker jag ju inte sluta umgås med dom för den sakens skull och jag har då aldrig varit någon som går ut på krogen utan föredrar hemmakvällar så det borde gå att lösa.

#31 Fast jag skrev även om mina vänner som inte festar. Dom som är avundjuka och dom som inte förstår att man lever ett annat liv när man har barn. Jag vet inte hur många gånger jag tackat nej till olika saker för att dottern varit sjuk eller för att jag av någon barn relaterad anledning inte kunnat/velat och fått höra att jag är tråkig osv. Sånna vänner ser jag inte som förstående och nära vänner och det blir automatiskt att vi inte umgås så mycket.

#32 Det var mer generellt, många verkar dela in människor i dom två grupperna.

#33 Ja ha då är jag med ;-)

Ketang; tycker du har lite speciella vänner som är oförstående, kallar dig saker och som är avundsjuka. För mig är det inte vänner.

Jag har vänner som har barn, och självklart förstår jag att de nu har ett helt annat liv än vad jag har. Men inte är jag avundsjuk eller blir sur för att de inte kan träffas lika ofta.

Tror det handlar om vilken typ av relation man haft från början. För äkta vänskap håller i sig även genom tiderna då barn, familj och sådant kommer.

#35 Kanske det. Vissa av dom jag berättat om har hängt med sen många år tillbaka så jag ser dom som nära vänner. Men kanske inte så bra vänner precis som du säger. Men när man skaffar barn träffar man många nya människor i samma stadie i livet som man har mycket mer gemensamt med. Och i några av mina vänners ögon är detta ett svek.

Sen har jag speciellt en vän som hela tiden ska tävla om vem som har "bäst liv". Vem som haft den snyggaste killen, bäst jobb, flest ragg osv. Hon har förlorat sin egen tävling ganska stort nu då hon inte lyckas behålla någon kille medans jag har både hus, barn och man. Hon sitter i sin lägenhet och är bitter över att hon är ensam och jag gift. Men det är en annan historia. Fast rent generellt så märker jag tendensen bland mina vänner att dom som inte har barn själva (både själv valt och inte) är mindre förstående när jag inte kan göra sånt dom vill osv.

Samma vecka jag kom hem från bb (tre år sen) fick jag höra att en kompis till mig sagt till en annan kompis att "nu ska du se att hon BARA pratar bebis bajs och spyor i flera måååånader!" Den tjejen har inte på långa vägar förstått vilken omställning det är att få barn.

Fast jag tror vi kom lite utanför ämnet nu ;-)

Kan delvis känna igen det ketang skriver. Inte att de sagt när jag hört det att jag blivit tråkig, mer att jag märkt att de tyckt så, eller snarare att de tyckte jag blev så förändrat och inte alls förstod att jag kunde vilja skaffa barn då.  Ja, jag fick första barnet 10-12 år tidigare än mina dåvarande kompisar, så för dom var det helt "UFO" och de var kvar i festarliv många år till (vilket för mig framstod som urtrist och att hänga kvar i nåt jag var mätt på för länge sedan).  Senare när gamla kompisarna blivit föräldrar har vi hittat varandra igen, i alla fall några av oss. som om vi igen tillhör samma generation efter 10 års paus.  Fast nu kan jag (he he ) ibland tänka att "herregud att dom orkar" när jag hör om vattenkoppar, blöjbyten och bäbysimm he he då är jag jäkligt nöjd med att mina håller på att flytta hemifrån och jag är HELT mätt o nöjd på bäbisar.  Så, snart kanske vi tillhör "olika generationer" igen fast vi är lika gamla enligt personnumren.

Jodå Är gift och i "barnafödande" ålder Visst blir man lite utanför i samhället när man väljer lite annorlunda

Har aldrig egentligen gillat barn När jag var yngre väntade jag på att den biologiska klockan skulle göra sig påmind Borde jag inte vilja skaffa barn ? Att bestämma mig för att jag aldrig kommer skaffa några var väldigt befriande De som känner mig är inte alls förvånade över mitt beslut

Det är inte det första jag berättar när jag träffar nya människor, men jag är öppen med det

Vet inte om jag har fördomar mot att människor har fördomar mot mig Eller ?

Många verkar dock tycka att det är helt okej att ifrågasätta andra personers val när det gäller att inte skaffa barn Skulle jag börja ifrågasätta varför de i sin tur skaffade barn skulle det bli ett himla liv …

Jag har rätt många barnfria vänner, så jag blir inte speciellt ifrågasatt, förutom av nyblivna mammor! Hela tiden vill de poängtera, och betonar att jag inte vet vad det innebär att bli förälder. Och nej, det vet jag inte, men jag vill inte veta heller. Och det kan låta som en fördom att de bara pratar om sina barn, men de gör ju verkligen det! Barnen ska alltid vara med och alltid pratas om, jag kan sitta mitt i en känslomässig berättelse om något jobbigt, och de kan utan problem avbryta mig för att berätta något "roligt" ungen har sagt (OBS! Det är ALDRIG roligt heller). Jag vet att jag låter jättebitter, och lite är jag väl det, men det är bara så störigt att man inte kan prata om något annat ens i tio minuter, och påpekar man detta får man bara nedlåtande höra hur man inte förstår vad det innebär att vara förälder. Jag har en vän som började från dagen grav-testet var positivt att lite se ner på alla som inte har barn. Jag kan gärna delta i lite barnprat, jag är ju trots allt intresserad av deras liv, men heeela tiden?! Det får mig att ännu mindre vilja ha barn. Sen är det ju lite jobbigt att jag verkligen avskyr barn, för de är ju med hela tiden. Därför tar jag avstånd från vänner och bekanta med barn. Min äldsta systers barn är nu i tonåren, och först nu kan man ha ett normalt samtal med henne, i telefon utan att bli avbruten hundra gånger för att nån vill se tv, ha en macka eller whatever. Och i person för att de inte vill följa med längre. Jag har med all önskvärd tydlighet förstått att livet blir helt annorlunda när man får barn, men måste man tycka att man är så otroligt unik och speciell på grund av det att allt annat blir TOTALT meningslöst? Jag menar, tillhör det inte god ton att åtminstonde låtsas bry sig om det jag vill prata om? Annars förstår jag inte ens varför de vill träffa mig, för att ha nån att kasta hundra barn-anekdoter på?

Naturligtvis inser jag att alla inte är på det här viset. Bara alla jag känner :/ Överdriver jag för att jag är upprörd just nu? Möjligen.

Haha, jag måste ha blivit gravid precis i dagarna efter jag skrev mitt inlägg här ;)

Min syster är väl ca 35 år gammal nu och har varit gift sen hon var ungefär 18 år. De har alltid varit öppen med att de inte vill ha barn och ingen har ifrågasatt dem.

Jag har heller aldrig ifrågasatt hennes val och jag är faktiskt lättad att hon inte vill ha barn. Jag är av den åsikten att vissa människor borde aldrig få barn och min syster är en av de människorna. Missförstå mig inte, jag älskar min syster och tycker hon är världens bästa syrra, men hon skulle definitivt inte passa som mamma. Hon vill att hennes djur ska vara så väldresserade att de endast får dricka och äta på hennes kommando. Hon tycker heller inte om barn eftersom det går inte att prata med dem eller styra dem. De är bäst då de går att samtala med och då de gör saker för henne, typ städar, utfodrar djuren etc.

Jag är bara glad om det finns människor som känner av att de inte vill vara föräldrar och därmed inte skaffar barn. De har säkert en god anledning till det och man ska inte ifrågasätta det. Det finns ju de som skaffar barn fast de egentligen vill, i hopp om att de kommer att ändra sig… väldrigt riskfullt. Vill man inte ha barn så ska man inte skaffa barn heller. De människor som ifrågasätter det borde helt enket hålla tyst.

Själv älskar jag barn och kommer definitivt att skaffa åtminstone 2 barn (måste se till att jag har tillräckligt med pengar förstås, så att jag kan ge dem det jag aldrig fick då jag var liten, ett ordentligt hem och trygghet).

Förstår inte riktigt den här kommentaren "hon vill att hennes djur ska vara så väldresserade att de endast får dricka och äta på hennes kommando"

Menar du att hunden inte har fri tillgång till vatten?

Angående maten så är det vanligt bland hundägare att hunden inte får äta fören ägaren gett tillåtelse. Däremot om hunden inte har fri tillgång till vatten är det djurplågeri.

#42 Då min syster var på besök hos mig  en gång så var det viktigt att hunden uppförde sig ordentligt. Hunden fick sitta på sin kudde, som hon brukar ta me. Plötsligt blev vovven lite rastlös där hon satt på kudden och då blev min syster fundersam och gave henne tillstånd till gå ner från kudden, och då sprang hon direkt till vattenskålen för hon var törstig. Det var därför som hon var lite rastlös då hon satt på kudden.

Med andra ord har hon sina djur väldresserade att de inte ens går och dricker när de vill, om det är så att de har blivit tillsagda att de ska sitta still. Det här sker endast då hon är på besök hos någon, hon vill att djuren ska lyda henne ordentligt då. Men min syster kan läsa sina djur väldigt bra så hon vet om något är lite galet med dem.

Men det här väldigt off topic nu. Saken var att min syster vill ha väluppfostrade djur och samma sak med barn. Jag tror inte det skulle gå bra om hon skulle skaffa barn och det har hon också medgett själv. Hon klarar inte av barn som inte lyder eller om de har en massa ljud för sig.

Okey, då är jag som din syster. Vill också ha väldresserade hundar. Speciellt hos andra.

Gud så skönt med folk som vill ha lydiga barn tänker jag då spontant. jag blir tokig på bortskämda ungar som styr och ställer med sina familjer. Barn ska självklart få leka och busa, men de ska inte skrika då de inte får som de vill, inte gnälla om att de vill ha kaka istället för mat etc etc. Ni fårstår vad jag menar…. tycker att det är sunt om man vill ha lydiga barn och inte har en uppfostran som gör dem till borskämda brats som får som de vill då de skriker. Att man vill ha lydiga djur då man är borta tycker jag också är sunt.

#45 Jag antar att det där var menat till mig.

Visst vill man väl ha lydiga barn, jag sa väl inget annat? Jag är väldigt sträng själv med barn (eftersom jag har varit eftisledare så har man varit tvungen till att vara sträng och hålla pli på barnen) och de ska absolut lyda men jag är medveten om att de är individer och att de är inga robotar.

Men grejen med min syster är att hon vill ha robotar. De ska typ inte ha en egen vilja, aldrig säga emot och de ska alltid vara tysta alltså inte sjunga då de har lust till det och inte leka högljutt samt att de får aldrig klotta osv. Om de inte lyder så tar hon till våld och drar dem i öronen eller håret.

Helt ok att vilja ha väluppfostrade ungar men hennes taktik är lite fel då hon tycker att barnaga är ok för att få barnen i skick. Jag lyckas få barn att lyda mig utan att behöva ta till våld. Om man inte klarar av det utan ska ta till och aga så tycker jag att man inte ska ha något med barn att göra. Tyvärr är min syster lite "old fashioned" då hon själv har blivit smiskad osv då hon var liten så hon tycker att det är en bra uppfostringsmetod. Jag blev också agad då jag var liten men tycker att det är fel och jag skulle aldrig kunna göra det mot något barn.

Så ja, det är sunt att vilja ha väluppfostrade barn men inte sunt att vilja ha robotar samt att se ner på barn som leker och blir lite högljudda. Barn är lite mer högljudda än vuxna och de är också lite "messy". Men sånt är inte acceptabelt i min systers värld.

Väluppfostrade barn är lite annorlunda än att vilja ha robotar (vilket är omöjligt att få för den delen). Att ha en illusion om att man kan få barn att göra precis allt man säger är att vara lite naiv, och det var det jag menade att min syster tror.

#46 Barnaga är olagligt

#47 Jag vet det är. Det vet hon också men hon tycker att det är en av de dummaste lagarna någonsin. Hon tycker att man borde få dra barnen i öronen och smiska dem då de har varit olydiga. Tack och lov så har hon inga barn och tänker inte heller skaffa några barn så man behöver inte vara rädd för att hon bryter mot lagen.

#48 jag hoppas isf att du anmäler om hon gör samma med hunden…

Jag vill inte ha barn, men barnbarn  

Det är roligt med barn, tycker jag, men de kan bli för mycket ibland, och då är det bra om man kan lämna tillbaka dem   Och i vissa åldrar kan de vara jobbiga.

Gällande det där om att ha väluppfostrade barn:

För många betyder det hård disciplin, för mig är det frågan om att diskutera med dem, så att de själva tycker det är rätt att uppföra sig bra då det är viktigt. Barn brukar vara mycket smartare än vad de flesta vuxna tror, det går att resonera fram bra beslut även med 3-åringar. De, som ställer till det, är nästan alltid föräldrar. De som inte är konsekventa alltså…

Sen får man inte glömma att alla barn som inte lyder inte är ouppfostrade. De finns många diagnoser som gör att barnen inte fungerar som andra barn. Så man ska vara försiktig med att döma föräldrarna.

#49 Hon är inte sådan med djuren eftersom de är också lättare att få pli på än barn.

Jag tycker att det är läskigt med perfekt uppfostrade barn som inte sällan är lite lillgamla också och har perfekta kläder på sig och inte blir smutsiga eller tar egna initiativ.. Det är klart att man vill att barnen ska ha hyfs och uppföra sig, men man vill ju ha individer och barn som faktiskt vågar ta för sig. Barn som uppfostrar sina föräldrar, är bortskämda och gör vad dom vill är ju förstås inget man direkt strävar efter men det måste inte vara antingen eller.

#53   "Jag tycker att det är läskigt med perfekt uppfostrade barn som inte sällan är lite lillgamla också och har perfekta kläder på sig och inte blir smutsiga eller tar egna initiativ.."

Jag tycker också det är läskigt med robotliknande barn,

MEN vad har det att göra med lillgammal???

Jag och min äldsta kusin var extremt lillgamla, för vi var mycket hos våra far- och morföräldrar. Farfar (och i viss mån morfar) var f ö mycket busiga

Lillgamla d v s vi pratade som gamla visa gubbar, och kunde uppföra oss mycket "väluppfostrat" då vi SJÄLVA tyckte det var viktigt. Vi blev helt enkelt behandlade som de behandlade vuxna.

TVÄRT OM blev vi lärda att tänka själva och ta ansvar. Gällande att ta egna initiativ gjorde vi extremt MYCKET sådant. Dp vi träffades arrangerade vi t ex "OS" (= sporttävlingar med handikapp så även de yngre kunde vinna), teater, jippon typ som brukar finnas på midsommar… Själv ordnade jag redan på lågstadiet fotbollsturneringar, och på mellanstadiet skolmästerskap i pingis, schack, hockeyspel…

#54 min erfarenhet säger att många barn som är robotliknande i sin uppfostran även är lillgamla. Lillgammal kan man väl även vara utan att för den delen fått en robotliknande uppfostran..

Jag är inte riktigt i samma situation då jag redan har två barn, vilket jag i helt mitt liv har velat ha… Men på mitt förra jobb så tyckte de att jag skulle skaffa en "sladdis". min äldsta är 19 år och jag har många anledningar till att INTE skaffa fler:

• Jag har alltid velat ha TVÅ och det har jag, dvs jag är nöjd.
• Jag vill inte starta om från början med spädbarnstiden men sömnlösa nätter, skrikande bebis och kladdiga blöjor.
• Min partner vill inte ha barn.
• Jag känner mig gammal. Jag är visserligen inte 40 än men fattar inte varför man ska skaffa fler barn bara för att man kan…
• Min yngsta är 11 år och behöver extra stöd (diagnos på gång).

Ett tag var det min partners svägerska som tog upp ämnet om att hon ville att hennes barn skulle få kusiner, men vi har pratat om det och hon är nu medveten om att jag inte vill ge hennes barn kusiner… ;-)

Jag kommer med största sannolikhet inte skaffa barn, vilket de flesta i min omgivning vet om och respekterar riktigt bra. När jag var yngre och saknade diagnoser var det annat dock, det klassiska "du kommer ändra dig, vänta och se".

Jag är strax 24, och har extremt svårt för barn. Har noll längtan, och har varken kroppen eller psyket att ta hand om ett barn. Chansen att jag skulle få ett friskt barn är nog så nära noll man kan komma, jag brukar inte behöva nämna ner än så för att få tyst på diverse diskussioner i ämnet.

Känner igen det där! Jag vill inte ha barn, gillar inte barn överhuvudtaget. Folk säger alltid att "du kommer ändra dig". Det är väl ändå upp till mig! Nu är jag bara 19 och äldre människor kommer alltid med argumentet att man ser allt som svart eller vitt när man är ung, att det är meningen med livet, att jag kommer sitta ensam när jag är gammal etc etc…

Dessutom, det finns så många barn så varför ska jag sätta ett till världen som därmed kommer känna sig oönskat. Det är ingen skyldighet att skaffa barn!

Sist men inte minst vill jag vara "fri", satsa på min karriär och gå min egna värld. Fast med två barn och en volvo i ett radhus är mardrömmen.