Jag tror att familjerådgivning är det bästa. Först och främst måste båda ha Viljan att komma varandra nära igen, och genom parterapi tror jag att man mycket väl kan öka innerligheten och närheten igen.

Det är just den situationen du beskriver som jag är så rädd för. Jag vill inte hamna där. Jag vill inte leva ett parallellt liv vid sidan av min man, jag vill inte bli hans kamrat, jag vill inte bara vara en "arbetskamrat" i hans ögon. För det blir man om man ser till Företaget Familjen AB, där man slutar som arbetskamrater.

Jag undrar när i förhållandet det är man väljer att ge upp? Är det när man låter tiden gå utan att engagera sig? Är det trötthet, lathet, enkelhet och bekvämlighet? Man kan inte sitta i efterhand och säga "det bara blev såhär".

Livet är inte något som händer en. Livet är något man lever och själv styr, medvetet eller omedvetet. Det handlar om att ställa sig vid rodret igen.

 Så som du beskriver det så har båda parterna låtit sina båtar driva vind för våg, medan de på var sitt håll suttit bekvämt tillbakalutade i sin båt. Sen undrar de varför de glidit isär? Till att börja med kanske båda bör sträcka fram sin hand mot rodret igen.

Äsch jag vet inte. Jag vet bara att jag aldrig vill hamna där igen.

Jag tror att alla längre förhållanden kommer till den där punkten som du beskriver men det är nog oftast kvinnorna som analyserar sina känslor. Om du i det här läget kan få din man att förstå allvaret (det är nog oftast inte så lätt) så kan ni kanske diskutera och fundera tillsammans (eller gå till familjerådgivning) men om tiden bara går eller han inte förstår så kommer du till slut att tröttna helt…

*tänker högt för mig själv lite* 

Undrar om det inte ligger lite just där, det där med längre förhållanden…

Ponera att man träffas när man är strax efter 20 nånstans, och lever ihop i 20 år.

Om man backar tiden och ser på sig själv som person - hur var jag när jag var t ex 20 år, och hur är jag idag, 20 år senare? Om jag ser till mig själv är jag väldigt annorlunda. Då förutsätter vi att det är detsamma för honom. I grund och botten är man naturligtvis samma personer, men man har andra värderingar, en mognare livsfilosofi och andra intressen än då.

Alltså måste man med jämna mellanrum stanna upp, tänka efter och "komma ifatt" varandra under hela förhållandet. Aktivt se till att man är i känslomässig och mognadsmässig fas med varandra. Där ligger förmodligen Guldnyckeln.

Borde då inte parterapi/äktenskapsrådgivning vara en bra sak som förebyggande åtgärd egentligen? Då kan man ju snabbt se att båtarna är på väg att glida ifrån varandra, INNAN man plötsligt upptäcker att man måste skrika till varandra över sjön och undra varför man går omkring och är hes hela tiden…!

För tyvärr är det ju så, inte för alla men för många, att med dagens hektiska livsstil och med fokus ställt på så mycket annat än sitt äktenskap (som man f ö tar väldigt lätt för givet) blir ganska överraskad den dagen lugnet sänker sig och man upptäcker att när man äntligen ska sätta sig och dricka kaffe ihop så finns det inget att prata om! Eller, ännu värre - man dricker sitt kaffe tillsammans och blir maxat irriterad över partners åsikter och tankar och undrar vem f-n han ÄR!

Hugaligen…

Hujj vad rädd jag blir, jag vill verkligen inte hämna där.

Jag har alltid drömt (och drömmer fortfarande) om att hitta någon att dela livet med och vara lycklig med. Jag har just träffat en jättefin kille och har svårt att tänka mig att det ska bli så om 20 år. Jag vill inte att det ska bli så! Kommer jag vara tuvngen att byta partner hela tiden för att förhindra det? Kommer jag vara rädd hela tiden över att det ska bli så och på grund av det så kommer det bli så?

Nej hujj, livet är bra läskigt!

*spånar vidare efter en natts sömn* 

Jag tror inte man behöver vara rädd, om man bestämmer sig för att man inte vill hamna där. Knutpunkten ligger där Sharpmissy la den; Livet är inte något som händer en. Livet är något man lever och själv styr, medvetet eller omedvetet. Det handlar om att ställa sig vid rodret igen

Jag har en känsla av att dagens moderna stressiga liv lätt gör att man glömmer bort de väsentligaste bitarna, man tar sig inte tid att stanna upp, fundera och känna efter. Man har inte heller tid att PRATA med varandra. Ger man sitt förhållande uppmärksamhet så hamnar man helt enkelt inte där.

Det farligaste av allt, tror jag vidare (mycket "tro" här, men är man amatör så är man!) är att man tar varandra för givet. Automatiskt slutar man att underhålla glöd och värme i ett förhållande, för man tänker inte på att det behövs - hela tiden.(Läs artikeln vedeldning + kärlek = sant).

En intressant iakttagelse jag gjort genom åren är att många, när deras fleråriga äktenskap landat i denna knastertorra vardag, faktiskt väljer alternativet att luta sig tillbaka och förklara sig nöjd (det är ju inte outhärdligt, bara jävligt tråkigt).

Man rycker på axlarna och säger att; Tja, det är ju så här det blir, händer alla, ska vara såhär.

Nä, det ska inte vara så, det behöver inte vara så. Och hamnar man nu i där i alla fall, så handlar det om att skaffa åror och ro ihop båtarna igen! Så länge det finns vatten att ro i så finns det också en väg tillbaka. Det var bara det där kruxet med att hitta en bra år-affär…

När vattnet dunstat och man sitter på en dammig f d sjöbotten - då är det dags att fundera på att slänga in handduken. Den behövs ju inte längre, eftersom man knappast behöver torka sig mer…

Ååååh, vad jag älskar dessa liknelser!!! Var FÅR jag alltifrån??

#5 Du är en vän av metaforer? Det var Jesus också. =)

Vad bra du skriver, Sajberlena. Kan inte tänka mig någon journalist, krönikör eller författare som jag hellre läser.

Jag tror att en bra fråga att ställa sig själv med jämna mellanrum är - Hur kul är JAG att leva med? (tack dr Phil)

Det är så lätt att hitta fel på sin partner men svårt att se sina egna.

Inte är jag och maken samma personen som när vi träffades (18 år sedan) - men huva! - inte skulle jag bli kär i en likadan 22-åring idag!!

#7 Ja men ELLER HUR???!! Det är ju det jag tjatar på henne hela tiden! Folk snackar om att Martina Haag är så rolig, då har dom inte läst Sajberlena, det är ett som är säkert.

#7

, Åh, inte då….

#8

Det var en av de bästa dörrgläntningar jag hört på länge! Exaktemente! Nu förekom du mig lite här, eftersom jag har en plan med hela mitt upplägg av mina "Tankar kring långa förhållanden"-tema… Men det är lite dit jag tänkte jag skulle komma…

#9

Ty så älskade hon världen att hon utgav sina innersta tankar och funderingar för att frälsa världen ifrån den leda ett långvarigt äktenskap måhända annars skulle tvingas utstå. Den som med sant hjärta läsa och tro på dessa metaforer skola vinna evigt äktenskap och lycka stå dem bi.  

Eller nåt….

#9

Mäh sluuuuuta nuuuuu…. *går och snyter mig*

Sajberlena, du är enligt min mening rätt ute på många sätt, Men, Alla måste vara förberedda på att det kommer en kris i förhållandet, det spelar ingen som helst roll hur bra förhållandet är, krisen kommer…(usch va hemskt det låter, men det är så)