Okej att sakna ibland?
Mina vänner säger till mig att det är dags att släppa taget. Men hur släpper man taget om allt man någonsin velat ha? Det höll inte så speciellt länge, men dom månaderna det var vi är den lyckligaste tiden i mitt liv. Hur släpper man taget? Hur går man vidare? Hur går man från att vara tillsammans till kompisar? Han vill vara kompisar, jag vet inte vad jag vill. Jag är framåt tillbaka, jag velar hela tiden. Jag känner mig så vilse och liten utan honom. Mina vänner säger att jag inte ska tänka på honom, att jag ska försöka träffa andra och komma på andra tankar, och att om jag mot all förmodan skulle vara lite ledsen så ska jag absolut inte visa det för honom.
I tre månader har jag lyssnat på mina vänner. Jag har försökt träffa andra, jag har pratat med mitt ex som om ingenting har hänt, jag har byggt upp en fasad, en mur och jag gömmer mig bakom ett falskt leende. Han frågar mig hur jag mår och jag säger att jag mår bra även fast mitt hjärta skriker efter honom.
Häromdagen berättade jag sanningen för honom, jag orkade inte hålla det inne längre. Det blev en lång roman och jag tror att det gjorde honom upprörd. Nu är han osäker på om han vill ha kontakt, vill inte göra saker och ting svårare för mig. Men det kan inte bli svårare för det här är det värsta jag varit med om.
Mina vänner är lite smått sura för att jag släppte in honom bakom mina murar igen och lät honom se att jag faktiskt lider. Men är det bara jag som tycker att han borde få veta? Är det inte okej att sakna ibland?
Jag vet inte ens vad jag babblar om.. Jag orkade bara inte hålla allting inne längre. Jag var tvungen att låta honom veta. Mitt största misstag, säger dom. "Nu har han makt över dig igen", men är det verkligen så?
![[RadioMG]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det är bara du själv som vet när du känner dig redo. Lyssa inte så mycket på dina vänner, oftast leder det bara till att du mår ännu sämre.
Det enda jag tror kan hjälpa dig i detta läget är att minska förhållandet med exxet. Snacka mindre och träffas mindre, förhoppningsvis rinner det ut i sanden.
Jag tycker du gjorde rätt som berättade för honom, nu vet ni båda hur läget är utan en massa fejkande och fasader om "vänskap".
Lycka till!
Jag har varit i en liknande situation och det är inte alltid lätt att gå vidare, speciellt när den personen känns så innerligt rätt och inte går att ersätta. Det tar tid att läka och det känns väldigt påfrestande att behöva välja bort någon som är så betydande för ens välbefinnande. Låt det ta tid och det enklaste kan vara att klippa helt då du slipper bli påmind lika mycket, men det kan vara svårt att släppa taget. Försök tänka igenom vad det är för sätt han kompleterar dig och vad det är som gör att du känner dig så vilsen utan honom. Därefter får du försöka fylla de tomrum med andra eller dina egna känslor för dig själv.
Jag hade inte kontakt med henne i ett år men sedan skickade jag ett mail till henne och beskrev vad jag kände utan att få något svar, och det är kanske lika bra för det som är i det förgångna ska kanske stanna där. Saknad av en person är aldrig lätt att hantera oavsett hur de försvann ur ditt liv, men för mig fungerar depp musik relativt bra blandat med feel good musik. Känner du att du inte klarar av att ha honom i ditt liv utan att må dåligt så be honom att dra sig ur det oavsett hur jobbigt det är att säga orden. Du kommer nog längta efter honom tills du hittar någon ny som ger dig känslor av välbefinnande och de där små sakerna som gör att du mår så där underbart man bara gör när man är riktigt kär.
Försök håll dig borta från honom och låta allting svalna av. Jag vet att det kan vara jättesvårt, men det hjälper. Va inte vän med honom om du inte vill eller känner att du inte orkar!
Man kan låta det gå ett tag, tills känslorna minskat och så kan man ta det därifrån och kanske bli vänner igen?
Dina vänner vill säkert ditt bästa men det är inte alltid de säger rätt saker. De kan ju inte hoppa in i din skalle och se hur du egentligen tänker och mår. Gör vad som känns bäst, gå på magkänslan. :)
Det är helt OK att sakna, och det är OK att gråta. Kämpa på!
Starta ny diskussion