Varför blir man svartsjuk?
Kan bero på dåligt självförtoende och dålig självkänsla, på tidigare erfarenheter, på rädslan att förlora.

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?
Man pratar om det med sin partner,  kanske söker proffessionell hjälp om det är allvarligt och man jobbar med sig själv.

När blir du svartsjuk?
När jag led av allvarlig svartsjuka blev jag svartsjuk av i princip allt. Blickar, ord, rörelser. Men jag inser nu att det i början handlade om mitt självförtroende, sedan handlade det om erfarenheter och bristen på tillit.

Vad gör du när du är svartsjuK?
**Numer är jag väldigt lite svartsjuk, så lite att jag inte mår dåligt. Så jag gör ingenting mer än att fortsätta visa att jag älskar honom. Jag är en av få som tror att lite svartsjuka är normalt. Men det kan också bero på mina dåliga erfarenheter.
**

Förr lät jag svartsjukan äta upp mig, och det kommer jag aldrig mer låta hända. Går det överstyr igen kommer jag söka hjälp.

Varför blir man svartsjuk?
Jag blir det pga min dåliga självkänsla och är rädd att förlora min pojkvän. Sen finns det en dålig historia i bakgrunden.

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?
Vet inte riktigt faktiskt. Försöka tänka på att han/hon är med dig, och har valt dig. Onödigt att reagera med svartsjuka för att det kan hända något.

När blir du svartsjuk?
Jag kan bli för minsta lilla sak som att någon kommit på ett nytt smeknamn till min kille :P Men mest svårt har jag väl för om han ska börja umgås med en ny tjej.

Vad gör du när du är svartsjuK?
Nu gör jag egentligen inte så mycket. Jag försöker hålla det mesta för mig själv och liksom kämpar emot den dåliga känslan. För låter jag den komma fram, och speciellt på ett negativt sätt så kan det bara skada relationen. 
Det går faktiskt bättre och bättre, så det är verkligen inte omöjligt att hantera sin svartsjuka och inte låta den skada relationen man antagligen är väldigt rädd om :)

Sen har min sambo vetat om detta sen dag 1. Eller innan vi ens träffades att jag hade problem med tillit och att jag lätt kan bli svartsjuk. Och han har varit ett stort stöd för mig när det gäller svartsjukan.

Varför blir man svartsjuk?

Jag tror att det mestadels handlar om osäkerhet. Tilliten för partnern är inte så stor så man är livrädd att förlora det man har.

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?

Det bästa är ju egentligen i så fall att ta bort svartsjukan. Det går inte enligt min erfaranhet att prata bort den. Min sambo är väldigt svartsjuk av sig, även fast vi pratat om förlovning och allt sådant litar hon ändå inte fullt ut på mig. Hon tror jag har em affär med alla jag träffar och blir helt knäpp när jag gör något utan henne.

När blir du svartsjuk?

Har bara varit svartsjuk en gång i mitt liv och det är nu. Min sambo har ett ex som hon har så fruktansvärt svårt att släppa.

Vad gör du när du är svartsjuK?

Jag stänger liksom ner. Jag blir arg och dryg mot alla, speciellt min partner.

Åh vad skönt att höra vad andra tycker/tänker om sånt här =)

Så här resonerar jag kring svartsjuka!

**Varför blir man svartsjuk?
**Jag tror det grundar sig på osäkerhet oftast. Men sen om man har anledning att misstänka att ens partner är otrogen eller flirtar med andra och dylikt, då kan ju såklart också svartsjuka dyka upp.

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?
Svårt att ge något konkret svar där. När jag var yngre, runt 20-25, så var jag väldigt osäker på mig själv och blev lätt svartsjuk. Dock fanns ingen anledning då min dåvarande pojkvän var trogen och pålitlig. När jag blev lite äldre och mer mogen så insåg jag att det handlade om mig och inte om honom.

**När blir du svartsjuk?
**Det är oerhört sällan som jag bli svartsjuk. Jag och min man litar på varandra fullständigt och jag har svårt att föreställa mig att det skulle uppstå nån situation där jag skulle bli riktigt svartsjuk faktiskt, vilket känns oerhört skönt. 

**Vad gör du när du är svartsjuK?
**Numer blir jag ju inte svartsjuk men på den tiden jag blev det så yttrade det sig på så vis att jag ifrågasatte min dåvarande kille, men jag såg det mer som att jag litade på honom men inte på de tjejer som fanns i hans närvaro (kollegor, kompisar osv).

Spännande att se hur andra tänker kring detta 

Varför blir man svartsjuk?

Dålig självkänsla, rädsla för att förlora sin partner, dåligt självförtroende, dåliga tidigare förhållanden med brist på tillit. Osäkerhet.

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?

Man kan nog hålla det i schack ifall det är någorlunda. Annars får man söka hjälp.

När blir du svartsjuk?

Förr - alltid! Eftersom min partner gav upphov till det, genom att vara oärlig och otrogen. Och för att mitt självförtroende då var dåligt, på grund av det. Men inte i speciellt hög grad dock, då jag höll det mesta inom mig.

Nu - aldrig! Min självkänsla och mitt självförtroende är upparbetat och väldigt bra nu mera. Jag har också en partner som jag litar på till 110% eftersom han inger den tryggheten och känslan alltigenom.

Vad gör du när du är svartsjuk?

När jag var svartsjuk så blev jag ledsen och höll det inom mig. Tills det brast och jag ifrågasatte allt.

Om jag någonsin skulle bli det nu, skulle jag ifrågasätta mig själv i stället. Då jag inte har något att vara svartsjuk över.

Varför blir man svartsjuk? Jag tror det handlar om en slags maktlöshet och är vanligare bland killar som ofta har den rollen biologiskt sett att dom vill ha makt. Det bottnar nog även i osäkerheten av sig själv. Ungefär "Hur ska den personen kunna älska mig då jag inte kan älska mig själv?" Det kan också vara att man tolkar signaler fel då man är så rädd att missta denna människa. Hur gör man för att kontrollera svartsjukan? Man ska nog inte klandra sin partner i första hand, i de flesta fall handlar det om ens egna självkänsla och inte tillit. Pratar man om tillitsproblem med sin partner ska man först rannsaka sig själv och verkligen varit säker konkret att partnern har gjort fel. Svartsjuka kan leda till att man låser partnern att göra vissa saker och tar verkligen död på kärleken. När blir du svartsjuk? Jag har svårt att bli svartsjuk. Jag har dessvärre lättare att vara avundsjuk. Jag tror jag kan vara svartsjuk ifall ens partner utesluter en i något utan en konkret anledning. Vad gör du när du är svartsjuK? Jag försöker se mig själv ur någon annans perspektiv. Oftast är svartsjukan inte befogad. Annars är det bara att konfrontera sin partner. Man ska aldrig låsa sin partner att göra vissa saker, då blir det mycket värre och jag tror många par mår dåligt för dom har problem att kommunicera på rätt sätt och se ur den andras perspektiv. Det är jätteviktigt att vara lyhörda för varandra.

Varför blir man svartsjuk?
Jag tror att det i grunden har att göra med att man är rädd att bli lämnad, det kan i sig bero på många olika saker.

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?
Jag tror att det är viktigt att prata om det och inte bara hålla det inom sig. Däremot är det precis lika viktigt att man inte försöker kontrollera sin partner och hindra denne från att leva sitt liv. Att helt enkelt säga att "nu är jag svartsjuk och behöver ditt stöd" kan nog ta udden av det värsta och ens partner får en chans att ge lite extra uppmärksamhet som även det kan mildra svartsjukan. Känslor är aldrig fel, men bara för det behöver man inte låta den kontrollera en själv eller någon annan och svartsjuka går att arbeta bort.

När blir du svartsjuk?
Det som kan göra mig svartsjuk är rejäl PMS när jag är i ett förhållande, det har dock bara hänt 2 gånger. Numera blir jag inte svartsjuk alls.

Vad gör du när du är svartsjuK?
Eftersom jag visste att det berodde på hormoner så väntade jag ut det ena gången, andra gången försökte jag ringa min dåvarande partner som inte gick att få tag i vilket gjorde saken ännu värre. Så det blev att vänta ut det och försöka attackera svartsjukan med logik, vilket den inte ville lyssna på..

Åh vad spännande att få se hur ni ser på saken tack för alla svar! 

Jag har problem med svartsjuka ibland, och jag avskyr det verkligen. Jag känner mig så oerhört ful som person när jag blir svartsjuk.

Senast var igår, när jag ringde min pojkvän på fyllan och fick veta att han spenderat kvällen hos sitt ex och druckit och haft trevligt. Kläckte ur mig saker som "ja när jag inte är hemma så bjuder dom dit dig" osv. Så hemskt fånigt.

Själv var jag på krogen, men hade ändå mage att klaga på honom. Haha. Det som räddar mig är min självinsikt. Men känslorna är ändå jobbiga.

#11 Där är vi väldigt lika du och jag. Dock så håller jag och killen ihop väldigt tajt. Så det är sällan vi är på varsitt håll. Men när han t.ex åker iväg för att träffa en tjejkompis till oss båda kan jag bli jätte svartsjuk trots att denna kompisen har kille själv.

Svartjsuka är normalt men det är inte hälsosamt vare sig för en själv eller relationen att man visar den i tid och otid och man ska inte släppa tyglarna loss och tvinga partnern att anpassa sig efter ens egna "hjärnspöken". Själv är jag otrolgit svartjuk och misstänktsam- men de tär som Hera beskrivit det himla bra. JAg är medveten om det, jag pratar om det med min partner, jag har slutat känna skam för det, för folk påtalar ofta saker som "det är inte riktig kärlek om man inte känner tillit": Vem fan avgör det? De tär väldigt riktigt för mig, men är man osäker och inte trygg så får man dessa känslor och det gör det SVÅRT att älska någon. För det gör ju ont.Och man kan göra illa den man älskar, så otroligt.

Jag är fortfarande svartsjuk, kanske mest för att mina farhågor alltid besannats (kanske bara självuppfylldes) med relationer som slutar i otrohetsaffärer och svek på olika sätt. Men jag pratar om det och förklarar för min partner, det viktigaste jag lärt mig är att inse att jag gör fel och måste kunna be om ursäkt när jag gått över en gräns- men helst stoppa mig innan jag passerar gränsen. Att JAG är dne som gör fel, inte min partner- MEN att det finns saker min aprtner kna göra för att underlätta för mig.

T.ex att inte leka med mina känslor, min svartsjuka. Som ett ex till mig som faktiskt gillade min svartsjuka och provocerade fram det medvetet. Det gjorde mig galen :( Däremot ska han ju inte underlätta för mig genom att ge mig sina lösenord ;S Sluta prata med tjejer etc. Det är inte okej alls.

Varför blir man svartsjuk

Man blir svartsjuk för att man är rädd för att förlora det man har/får och det man då går miste om får istället någon annan som då måste anses mer värd än man själv är.  Har man låg självkänsla tror man risken är stor att nån annan är mer värd och därför kommer få det man själv vill ha…

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan

Ser att den finns, analyserar den, tänker igenom varför man känner som man gör. Inser att man änddå inte kan eller ska styra eller kontrollera någon annan person utan måste välja mellan att lita på eller lämna.  Sen är det en fördel att må så bra att man vet att man står på egna ben och inte hela världen rasar ihop för något nån annan gör.

När blir du svartsjuk

Oj, det var många år sedan. När mit ex som bodde långt borta så vi bara sågs ca varannan helg ringde och sa att jag änddå inte skulle komma till helgen (som jag hade sett jättemycket fram emot) därför att han hade ihop det med en annan tjej.  Då blev jag svartsjuk!  Det satt i så mycket så om jag såg namnet på den andra tjejen nånstnas (som inte alls hade med henne att göra) så blev jag alldeles stel och kall av bara att läsa namnet.  Höll nog i sig i flera år tror jag det med namnet, fast svartsjukan dominerade inte min tillvara mer än några dagar.

Med mannen jag varit ihop emed i 12 år tror jag inte jag varit svartsjuk.  Jag litar på honom till 99% och dendär sista 1% kan jag le va med. Jag är en hel människa även utan honom så jag behöver inte gå o vara orolig.

#13: Folk är idioter ibland. Själv har jag hört motsatsen, att är man inte åtminstone lite svartsjuk så är det inte riktigt kärlek.

Annars är mitt favorit idiotordspråk när det gäller svartsjuka: Jag litar på dig, jag litar bara inte på de andra. Som om man inte är två om otrohet.

Varför blir man svartsjuk?

Det beror nog på dålig självkänsla, att känna att man egentligen inte duger. Man kanske tänker att partnern någon gång tröttnar, och inser att hen kan få bättre. Man vill inte förlora sin partner till någon annan. Så har det i alla fall känts för mig…

Hur gör man för att kontrollera svartsjukan?

Man får helt enkelt inse att svartsjuka kan ses som en brist på tillit! Man får helt enkelt lita på sin partner, blir man sedan sårad eller att något går åt skogen får man helt enkelt tänka som så att man är värd bättre, och att den rätte finns någon annanstans! 
Partnern måste ju självklart tycka att det är jobbigt att den man är tillsammans med tvekar på en, särskilt om det inte finns någon "bra" anledning att vara svartsjuk. Det måste kännas jobbigt att bli utfrågad och kontrollerad om man i själva verket är helt oskyldig. Är partnern trogen, ärlig och pålitlig finns ju ingen anledning att oroa sig! Man får tänka tvärtom - hur hade det känts för Dig om din partner oroade sig en massa, och var svartsjuk i onödan?
Sedan har väl alla gränser för vad som är "värt" att oroa sig över och tvärtom, så man får prata med sin partner om det, svårare än så är det inte.

När blir du svartsjuk?

När jag var yngre blev jag svartsjuk hur lätt som helst, då detta är mitt absolut första förhållande. Jag kunde gråta inombords om killen och jag var ute på dejt (i början av förhållandet) och vi träffade på mina tjej-kompisar, som började prata med honom. Det i sig var inga problem, förräns jag tyckte att jag fick för lite uppmärksamhet.
Nu efter mer än 2 och ett halvt år tillsammans har man fått lära sig att tänka om - är han värd mig så kommer han att stanna och vara rädd om mig.

Vad gör du när du är svartsjuk?

Gjorde, blir väl mer rätt ord för det. Jag pratade med honom om det, hur jag kände mig. Kanske inte direkt, men efter ett tag. Jag kan ju inte klandra honom för något han inte vet om, och efter att vi pratat om det och han förklarat och verkligen visat att jag är den enda, så blev det genast bättre!
Skulle inte klara av att läsa hans sms/privata meddelanden på Facebook och så vidare, det vore ju lika jävligt om han snokade i mina.
Även om man inte har något att dölja, så ska man ju inte behöva blotta hela sitt liv för varandra, om det nu inte är okej, förstås.

Jag ser min svartsjuka som att jag är realistisk med att han faktiskt kan komma att fatta tycke för någon annan än mig en ful dag. Det betyder inte att jag inte njuter av nuet, tvärt om.

Jag kommer aldrig vara så säker att jag aldrig kommer känna lite svartsjuka då och då. Svartsjukan handlar inte om att jaag inte litar på honom, det gör jag. Det handlar helt enkelt om att jag vet att inget är säkert när det kommer till kärlek. Har sett hur det kan vända!

Jo, jag tycker många är naiva i sin "tillit" också ;) "#oj var han otrogen, jag litade på honom 100%" över de mest uppenbara sakerna. Väljer att kalla mig själv för observant realist ;) Än svartsjuk. Svartsjuka är dock farligt både för en själv och relationen när man låter sig styras och må dåligt av det + börjar lägga över det på partnern att "få en att må bra och känna sig trygg". Även om jag anser att partnern faktiskt har vissa "skyldigheter", tex att inte medvetet provocera fram svartsjuka utan istället hjälpa sin partner att hitta sätt att öka sitt självförtroende och självkänsla.

Är min partner otrogen så är jag inte arg på den han är otrogen med, främlingar har inget ansvar eller orsak att ta hänsyn till mig. ag tar dock själv det ansvaret att jag aldrig skulle vara med en man som redan är upptagen men sådant är ju folk inte alltid ärliga om :(

Förr var jag svartsjuk pga rädslan att bli bedragen, nu känner jag mest: Är han otrogen så är han otrogen och så slipper han mig :P Däremot om jag känner att något är märkligt och i görningen så är jag uppmärksam. JAg litar inte på _någon_ till 100% och ser det som mänskligt och normalt, så länge jag kan hantera och inte börjar må dåligt av det. …vilket är väldigt svårt ibland :>

har man INGEN svartsjuka så känns det som att man inte bryr sig? Jag har helt okej självkänsla och självförtroende. Jag vet att min kille aldrig skulle vara otrogen eller göra något dumt. Men han dumpa sitt ex för mig, så vrf skulle han inte göra samma sak mot mig? (Givetvis måste det ha varit dåligt en period också). Jag är sällan svartsjuk för han gör inte något som gör mig svartsjuk, det är aldrig någon tjej eller så på han och sånt. Men ibland känner jag mig svartis och utanför när han jämt hittar på saker med hans killkompis och hans tjej men aldrig mig… Och det stör mig mer när Killkompisens tjej hänger med för då tänker jag "men om hon får hänga med kan väl jag hänga med" (för då är det inte bara "en grabbkväll" eller liknande). Försöker tänka på annat då och hitta på saker med mina vänner eller se en bra film. Eller att det bara är tråkigt för jag har varit med ibland ;P Jag blir inte svartis om han tittar på någon tjej och säger (till mig eller en kompis bredvid) att hon är skit snygg och pekar, händer ibland och titta men inte röra säger han hehe :P jag tycker ju andra killar är snygg så (händer inte ofta dock) men det stör mig när han driver och säger att min syster och mina kompisar är skit snygga, fint ansikte eller snygga proportioner eller snygga bröst. För ja jag vet att dom är snygg :) men vill inte höra det från han om just MINA kompisar.

Jag är inte svartsjuk och har heller aldrig varit det. Jag vet inte hur svartsjuka känns. Jag litar på min sambo till 100%. Inte för att jag är naiv, utan för att jag känner honom. Han skulle aldrig komma på tanken att vara otrogen, och skulle hans känslor för mig förändras är han den typen som inte skulle tveka att säga det till mig. Dessutom umgås han bara med mig. ^^ Fast det beror inte på mig förstås.

Vad har ingen svartsjuka med att inte bry sig att göra? Två helt olika saker.

#20 jag ser nu hur mitt inlägg kna uppfattas, jag säger alltås inte att alla som litar är naiva, jag känner att jag upplever att många varit naiva- när man sett dme berätta i efterhand om hur de blivit bedragna- och när de återger historien så ser jag direkt "shit…FATTADE hon inte….?" :D

Är ju SKÖNT om inte annat att kunna lita. Frågan är om du varit sådär 100% säker om din kille var väldigt social och kom bra överrens med en hög av tjejer. Det är i sådana situationer, där "tillfällen ges" och hur ens partner hanterar dem- som den sanna färgen kommer fram. Jag skulle bli orolig om min kille inte brydde sig alls, om jag plötsligt börjar hänga med killar. Nu jobbar och umgås jag mycket med killar och han frågar ibland- det viktiga är att han vet gränsen. De tär okej att vara lite sotis (dvs uppmärksam) men han går aldrig över gränsne och börjar hindra/förbjuda mig att umgås med andra. Börjar man göra så, så har ju svartsjukan blivit ohälsosam och otrevlig för båda parter.

#19 din kille låter osm en som provocerar fram svartsjuka. Okej att man är "vänner" och krmaratliga men ajg har aldrig förstått varför man ska rpata med sin partne rom hur ANDRA ser ut- om man inte frågat om deras åsikt i frågan. Blir han så till sig att han inte kan hålla tyst bara? Låter som killarna man dejtade när man var 14 år :( och det slutade aldrig speciellt bra. När ett ex började snacka om hur snygg min syster var så gjorde jag slut, grabben försökte sen ragga upp henne, äckel.

Be din grabb att du ska slippa sånt snack. Klart det är jobbigt för dig, om du så vore världens snyggaste tjej. Du vet att han ser på andra, du är okej med det, men att vifta med det i ditt ansikte, han borde ändra fokus och snacka om hur snygg hans tjej är…

För mig handlar svartsjuka inte bara om otrohet.

#19 Det där låter mindre trevligt. Min kompis var tillsammans med en kille som betedde sig på exakt samma sätt. Då jag och min kille umgicks med dem blev både jag och min kille obehagliga till mods då han började kommentera halvnakna tjejer på tv etc.

Det förhållandet höll inte i längden för min kompis självkänsla blev förstörd efter en tid. I början försökte hon hänga med och hålla med sin kille men i slutändan började hon må alltför dåligt.

Jag tycker att man ska vara försiktig med att gå omkring och säga saker som t.ex. din kompis är het och har sjukt snygga bröst osv. Jag skulle inte bli svartsjuk, men istället bli väldigt ledsen och få dåligt självförtroende. Det är väl inte sådana saker man vill höra från sin partner? Jag vill åtminstone att min kille bara pratar på det viset om mig, och ingen annan.

#24 förr i början (han gjorde inte så de första 1.5 åren) brydde jag mig inte, men nu händer det så ofta "din kompis får gärna sova över här;)" (i gästsängen eller med mig och han i gästsängen - alltså med en röst att han driver) men ändå. Nu sker det då och då, förr sa han aldrig sånt… Jag vet givetvis att han fortfarande ser mig som den nummer ett. Har sagt till att att han inte ska göra sånt framför mig :P iaf så kan det ex dyka upp en halvnaken tjej i tvrutan kan han lyfta på ögonbrynet och ge en blick liksom och ja alltså halvt driva men mena det "snygg/het brud". Haha och ibland om jag säger något vardagligt, skulle köpa stora fula bindor till min hund (löpskydd) och jag sa att det var pinsamt men "det var en brud i kassan" (värre om det hade varit kille) så kan han svara tbx "aha? Aa kanske ska gå dit ja då ;)" jag vet att han skämtar med mig men i längden blir det ju inte roligt för mig ;P hehe just nu tar jag det med en nypa salt ^^ men ibland har jag reagerat värre. Typ han hade skickat sms till sin närmsta tjejkompis (hans bästa kompis tjej) om att hon skulle komma till vår fest och klä ut sig till strippa på halloween för om är ju snygg! - det tyckte jag inte alls om för liksom dels är det hans kompis tjej! Och innan han blev tsm med mig då har hon badat naken med han och hans kompis - hennes kille. Och det spelar ingen roll om de skämtar och bara är vänner för jag skulle knappast göra så till mina killkompisar :P

#25 Vi alla är ju olika, men jag personligen skulle aldrig tolerera ett sådant beteende. Jag beter mig inte så och jag förväntar mig att min kille ska vara lika hänsynsfull mot mig.

Det har inget med svartsjuka att göra i det här fallet, utan om självkänslan. Och den ska man verkligen ta hand om. Om man inte känner sig bekväm med sådana kommentarer så ska ens partner lyssna på en och ta det i beaktande.

Nej, usch för sådant beteende. Jag skulle inte orka. Jag vill må bra i mitt förhållande utan att höra onödiga kommentarer om att mina kompisar har snygga bröst och så vidare.

Sen kan jag själv förstås säga då vi tittar på film: "Åh, vad vackra ögon hon har!" eller " Ljuvligt hår" och så vidare (brukar av någon anledning aldrig kommentera männen). Så om det handlar om skönhet i sig är det annorlunda, men om det börjar handla om sexuella anspelningar, då går det över gränsen.