Jag tror jag måste få skriva av mig. Få det ur mig rent allmänt, för jag har ingen att prata om detta med och jag håller på att bli galen. Jag har mått så jävla dåligt hela dagen, och har inte sovit inatt. Det är väl igentligen en lite lustig situation… och en "småsak" igentligen. Men för mig är det en stor del av mitt liv såå..

Jag vet inte hur jag ska börja.. Men jag jobbar i en djurbutik där vi har fått lov att ha våra hundar med på jobb och har då haft dom i en liten inhängnad vid kassan. Och i torsdags jobbade jag och två andra som också har hund. Jag har en aussie på 4,5 månad, min ena kollega har två lappska vallhundar 5 år rep. 10 månader och min andra kollega har en liten griffon tik på 6,5 år. Alla hundarna går väldigt bra tillsammans, men den lapska vallhundsvalpen är rätt stöddig mot andra hundar och gjorde då rätt oväntat ett utfall mot en liten newfounlands tikvalp på 4 månader. Han var nästan över hela staketet och den lilla valpen blev ju självklart rädd och gnydde högljutt, samt att hennes husse också blev rädd.

Hussen kom in senare och frågade mig och min kollega med griffonen varför han hade gjort så, och att han tyckte inte det var acceptabelt och att om det skullle vara sådär så vågade man inte ha med sin hund in igen (vi höll ju självklart med och försvarade inte den lapska på något vis) Det FÅR liksom inte hända. Alla var lite småskaktiga efter det och den lapskas ägare var fly förbannad (han har nämligen gjort så där en gång innan mot en valp också, men inte i butiken). Han fick iallafall inte vara ute vid kassan mer den dagen.

Hur som helst kommer jag till jobb på fredag morgon och då meddelar butikschefen (han är rätt ny, och vi har fått nya ägare precis) att från och med idag får vi inte ha hundarna ute i butiken längre, utan att förklara mer än sådär. Det blir självklart stor omställning för mig och jag fick lite småpanik iom att min hund inte är så bra på att vara själv sålänge. Och det kändes dessutom skittrist att inte kunna vara med min hund mer när jag jobbar än rasterna och när jag tar ut henne på kissepaus.. Men men vänjer sig, och det är ju bättre att hon får vara med än att hon ska vara på hunddagis eller själv hela dagarna. Min kollega med griffonen hade sin hund med sig och Zuki nöjde sig rätt bra med att vara tillsammans med henne, samt att vi i personalen springer ju in och ut ur personalrummet lite nu och då.

Sen har jag en blogg som jag uppdaterar om min och min hunds vardag och skrev då om detta på bloggen att vi inte fick ha hundarna ute i butiken mer och att det var jobbigt för mig med en hund med separationsångest osv… och att jag inte visste vad det berodde på "kanske för någon som hände i torsdags, som inte borde fått hända". Mer än sådär skrev jag inte. Jag skrev inte vem som var inblandade eller vad som hände osv.. Och jag måste förtydliga att jag ANKLAGADE ABSOLUT INGEN.

Min kollega hade varit inne och läst på min blogg och tog väldigt illa vid sig, och ansåg att jag hade "lagt hela skulden på henne".

Jag bad så hemskt mycket om ursäkt, för jag såg inte alls på det sådär.. och jag vill alla väl. Och jag tycker det är hemskt att hon tog det så hårt av det jag skrev, även om jag inte anklagat någon eller beskyllt någon. Det var mest en gissning från min sida. Jag får liksom aldrig veta mer på jobb.. jag blir alltid så utanför.

"Du bör tänka på hur du formulerar dej. Blev väldigt besviken. Tog väldigt illa vid mej av det som hände och självklart oroar det mej att han är så stöddig. Att dessutom få det rubbat i ansiktet att det skulle vart det som gjorde att de inte får va i kassan längre kändes inte särskilt kul."

Att gå och lägga sig efter det där meddelandes kändes inget bra, ser inte direkt fram emot att gå till jobb imorgon.. Jag får sån ångest när jag tänker på det. Har haft så ont i magen hela dagen och känner mig verkligen illamående.