Jag är svartsjuk av mig. Har gått flera år till psykolog för att få "bort" det. Tyvärr är det inte så lätt. Jag ska testa KBT behandling nu och inte längre titta bakåt, utan framåt.

Det jag fått reda på är att all min svartsjuka grundar sig på min barndom. Inte älskad av mamma m.m. Vill inte gå in speciellt mycket på det, men grunden är det. Ej älskad av mamma och inte fått känna kramar och annat som barn borde få. Jag har dessutom alltid blivit jämförd med min tvillingsyster.

Konstigt, jag satt och funderade på exakt samma sak igår eller förrgår om varför man blir det. Iallafall så är det jobbigt att vara det.

Vissa bryr sig väldigt mycket och är rädda för att få sina egna känslor krossade. Det blir till en slags projektion. Man för över sina känslor på partner. T.ex. oroar man sig att pojkvännen är otrogen med en tjej så triggar det svartsjuke-tankarna och man börjar tro på dem. Man blir då arg och ledsen och tadaa… svartsjuka.

Kan ha mycket att göra med osäkerhet. Man är rädd att inte duga åt sin partner och går hela tiden och letar efter små tecken som "bevisar" det man hela tiden trott: att man inte är god nog och att ens partner tar första bästa chansen att sticka med någon som är "bättre". Kan tänka mig att det är skitjobbigt för den som går omkring och tänker så, och risken är ju också att det blir en självuppfyllande profetia. Alla är väl rädda för att bli svikna på ett eller annat sätt, men har man inget fog för sin rädsla gör man bäst i att släppa den. Sedan behöver man ju inte blunda för uppenbara tecken bara för det.

Kan tillägga att det säkert finns många olika orsaker till varför folk blir svartsjuka, osäkerhet är bara en sådan.

Jag är sjukligt svartsjuk, har gått till kurator och fått verktyg för att arbeta med detta. Min kurator beskriver min svartsjuka som en sjukdom, det beror inte på att jag har dålig självkänsla eller liknande utan kan liknas vid andra psykiska sjukdomar. Tillsammans med paranoia och ett lättare kontrollbehov skapar detta ett monster. Har även upplevt svartsjuka i hemmet då min far är ännu värre, något som min kurator tror kan ha bidragit till att jag anser att detta är "normalt".

Räcker att min partner tittar på någon annan så sås ett frö i min hjärna, varför tittar han på henne?  Vill han ha något tillsammans med henne? Eller har de redan något tillsammans? Konklusion: Han är otrogen det j*vla svinet.
Alla dessa funderingar blir till verkligenhet i mina tankar, där har det liksom hänt och jag är helt övertygad om detta. Innerst inne så vet jag att det inte är sant men den svartsjuka delen är så oerhört mycket starkare så det går inte att hålla tillbaka dessa tankar.

Sedan finns det många varianter av svartsjuka, vissa beror på dålig självkänsla, vissa på att man tidigare blivit sviken och så vidare.

Känner en sån "sting" av smärta ibland.. Vet att han inte varit med nån annan, men ändå… Han tittade ju extra på henne… pratade med henne utan egentlig anledning.. Och han helt plötsligt skulle ut o promenera en sväng, säkert bara föratt messa henne, det är hemskt att ha denna "sjuka" och ännu hemskare är de när man har en man som inte alls visar sig kärlek.. När jag får ett mess.. hej min sötnos.. ja då stannar världen…. jag önskar mycket kärlek i mitt förhållande

#5 Får du nån kärlek av din partner?

#4 Absolut så är det… man blir sååå låg om man inte får respons

#7 Nu är jag singel men med min föredetta, mitt enda seriösa förhållande, så var det väldigt bra på den punkten. Snarare så att jag backade istället då jag ibland har svårt för för mycket närhet.

Jag har bara varit svartsjuk en enda gång i mitt liv och då hade jag en anledning. Min pojkvän trodde att han var kär i en annan tjej. Då blev jag svartsjuk men med all rätt skulle jag påstå.

Jag kände mig oälskad och värdelös. Jag kände mig som skräp.. Jag hatade henne jättemycket eftersom det visade sig att hon flirtade med honom fast hon visste att han var upptagen.

Tack och lov så ordnade det upp sig och efteråt var vi mer kära än någonsin. Skönt att man kan ta sig igenom sådana saker.

Efteråt har jag aldrig varit svartsjuk eftersom det har inte funnits någon orsak. Det måste finnas en vettig orsak för att jag skulle bli svartsjuk.

Får nog säga att det beror mycket på personen man är med och hur trygg man är med att den personen inte skulle göra något dumt med någon annan. Har varit med tjejer som jag är helt ok med att de sover hos andra killar(vänner) för jag har känt att det inte kommer hända något ändå, och varit med vissa flickor som fått mig att vilja låsa in dem i ett högt torn otillgängligt för andra då de hela tiden flörtar med alla på två ben. Så är det med någon som törstar efter precis allas uppmärksamhet för att må bra så ökar svartsjukan oavsett vad de säger de känner för mig, men någon som inte säger speciellt mycket men visar att jag är den enda för dem litar jag på blint.

Jag har testat båda varianterna och vet vilken typ jag mår bäst med och av, och avslutar relationer när jag märker att de måste ha andras uppmärksamhet av andra trots att jag ger dem full uppmärksamhet och komplimanger. Vissa har lite för stort behov av att få det än jag orkar med, och visst beror det på dålig självkänsla hos den personen men vissa strider är inte värda att ta utan leta på någon som får dig bara att må bra. Kan inte jag få dem att må så bra att jag räcker så är det någon annan de ska vara med ändå.

För mig beror det på hur jag mår med mig själv. Är jag osäker på min egen person och mitt utseende m.m. så har jag större risk att känna svartsjuka. Exempelvis tål jag inte att min kille kollar på bilder på andra nakna tjejer (porr eller liknande) om jag har en dag då jag verkligen inte är nöjd med min kropp, medan dagar då jag är nöjd med mig själv så bryr jag mig inte ett skvatt :) Det är för att jag vänder allt emot mig själv. Googlar han booooobs på kul för att se vad som kommer upp, så börjar jag direkt kritisera mina egna bröst och tror att han inte gillar dem osv, medan han istället bara tyckte det var en kul grej och älskar mina bröst. 

Min kille är även han svartsjuk av sig, och vi pratar öppet om det med varandra. För honom är det mer rädsla att bli sårad och lämnad, då han varit med om det så många gånger förr (att tjejen är otrogen). Ingen av oss vill vara svartsjuk och vi jobbar båda två på att bli av med det; han försöker lita på mig mer och jag försöker tycka bättre om och bli mer trygg i mig själv. Inte helt lätt, men det blir bättre och bättre helt klart :)

Jag blir ganska lätt svartsjuk.
Men har blivit bättre och bättre :)

Men tror att det handlar om att jag är rädd att förlora honom.

Blir rätt lätt svartsjuk och förstår inte alltid varför jag blir det, för oftast finns det ingen anledning för mig att bli det.

Men antar att det har att göra med att jag inte är speciellt säker på mig själv, och det gör så att jag blir rädd över att förlora den jag älskar.

Jag har lätt till att bli svartsjuk i vissa situationer - det beror på helt enkelt. Jag tror det har att göra med att jag är hemskt rädd att förlora honom.

Men alltid när jag känner att den där hemska känslan kommer krypandes så frågar jag honom om det som fått mig att känna mig svartsjuk; till exempel hur han känner för en viss person och hur den känslan skiljer sig med det han känner för mig - och vips så har min elaka svartsjuka lugnat ner sig!

Konstigt nog har jag mest tendenser för att bli svartsjuk när det gäller hans tidigare förhållanden av olika slag - det är ju ändå något som var FÖRR som inte går att påverka och ändå är det dom här tjejerna jag lättast blir svartsjuk över?
Jag vet inte om det är för att han har haft den attraktionen till dom innan, som gjort att han faktiskt velat ha dom förut, som gör att jag blir svartsjuk av tanken på att han faktiskt fortfarande kanske dras till dom på det sättet? (Och ja, jag har frågat och alla gånger fått ett starkt nej, men min känsla lever ändå kvar).
Well, jag kan faktiskt inte sätta fingret på det och oavsett vad det är som gör att jag blir svartsjuk så försöker jag alltid jobba på det och ifrågasätta mig själv om det är värt att känna så över en "skitgrej".

#15 så kan jag också känna, var enormt svartsjuk på hans ex som han var med i 4 år. Men efter att jag tog kontakt med henne (hon och han hade sporadisk kontakt) och föreslog att vi skulle träna ihop då vi ändå tränar på samma gym så har svartsjukan lagt sig helt beträffande henne :) Nu kan vi umgås alla tre utan att jag är det minsta svartsjuk. Hon var ändå otrogen mot honom och han tycker mest att hon är jobbig nuförtiden så det lugnar ju mig enormt :P

Jag tror att det som gjorde mig svartsjuk var just tanken på att han har varit kär i henne och att de ändå delade 4 år ihop och hade hund tillsammans osv. Men har bestämt mig nu att det är ganska onödigt att vara svartsjuk på något som tagit slut - det fanns en bra anledning till att det tog slut och han har noll känslor för henne idag vilket gör mig lugn - det är ju mig han har valt och som han är med idag :)

#16. Ja, jag tycker att det är jätteknäppt att man reagerar så på FÖREDETTINGAR, liksom något som vart förr och inte nu och uppenbarligen tagit slut av en anledning liksom. Måste vara hjärnan som spelar en ett redigt spratt känner jag

Jag har dock noll intresse av att lära känna hans ex eller dyl. Inte ens han har någon kontakt med dom (de gånger man stött på något ex så säger de hej och så där så klart, men i början när vi blev tillsammans så kramade han gärna ex och var närgången vilket jag INTE accepterade och då slutade han med det direkt när jag sa att jag inte tyckte att det var ok).
Det låter väldigt elakt men ingen av dom har något speciellt nämnvärt att kalla intellekt (nu utgår jag utefter deras handlingar osv som jag bl.a. hört om) och sedan har de helt andra intressen och värderingar än mig - även lite annat konstigt; så även om de inte vart just min sambos ex så hade jag inte vart intresserad av någon kompisrelation öht

Intressant detta med föredettingar. Inget som jag är svartsjuk på så sett… Jag blir bara såååå arg om jag blir "jämförd" med ett ex.. Ett exempel: Vi satt o pratade och jag sade lite ironiskt hihi jaa det har väl du koll på.. (detta handlade om tjejer, men var faktiskt inget elakt menat av mig, utan bara skoj) Då svarar han mig ganska skarpt.. -Du e fan värre än…. O så hans exs namn…. GRRR vad jag blev arg.. Hans ex är sjuk, på riktigt, har det kommit fram nu…Så är beträffande det innan INTE direkt svartsjuk på henne…

Men jag känner mig inte älskad av honom direkt, vi har pratat om detta o att jag är väldigt generös av min kärlek till honom o känns närmast hopplöst att få en spontan kram/puss/ömhetsförklaring osv.. av honom… Han säger hela tiden han har svårt visa osv… Men när det då är "kurser på jobb" o ja ni vet… då börjar huvet göra narr av en… Jag kan i de närmaste bli ganska galet knäpp om han inte skulle höra av sig inom en viss tid som han sagt eller jaaa.. riktigt jobbigt är det. Jag vet att jag bara vill ha bekräftelse, töntigt, men om han bara hade skickat ett mess.. Hej hjärtat.. saknar dig.. eller bara nåt.. så hade jag lugnat mig… och det retar mig att han vet detta och ÄNDÅ så struntar han i att "förgylla" mig suck…

För mig handlar det i grunden om rädslan att förlora honom i kombination med att jag inte ser något större värde i mig själv, och räknar med att bli sviken pga tidigare händelser i livet. 

Men har blivit mycket bättre, men det känns lite som ett evighetsjobb. Men antar att det kanske inte går att få bort helt, utan att man helt enkelt får lära sig att hantera det istället.

Skulle rekommendera att söka hjälp för det istället för att släppa fram det. Svartsjuka förstör bara..

Jag var som liten väldigt svartsjuk/avundsjuk på vad andra fick, hade, gjorde. Detta har jag nu växt ifrån och insett att det stjäl mer energi än vad jag får ut av det. I ett förhållande är jag i grund och botten inte svartsjuk, jag skulle snarare vilja kalla det "förtjänad svartsjuka". När exet hör av sig till min sambo och han smyger med detta, även om det är vardagligt kontakt eller ej, så börjar man ju fundera och få för sig en massa saker För att jag ska bli svartsjuk ska något liknande inträffa, jag är inte den som blir svartsjuk för ingenting.

Blir inte heller svartsjuk av ingenting.. Joo lite ändå faktiskt, men då är de faktiskt så att han undanhållit något, eller svarar ickesanningsenligt… Det triggar igång en massa i min hjärna..Man missförstår ju en del oxå tyvärr.. Varför inte säga rakt ut.. Näää strula o smussla (tänker arbete, bilar m.m.)… om de så är med en arb kompis eller med sonen.. eller vad för oskyldigt som helst… varför inte bara säga som det är o that´s it.. o så ge tjejen(MIG) lite ömhet.. hade vatt toppen för mig =)

JAg är svartsjuk, håller koll lixom. Men man måste repsektera andras integritet och privatliv, inte låta det gå överstyr för i slute tpå dagen är det ju bara en själv som mår mest dåligt av det. Jag gillar inte svartsjuka men har accepterat att jag är mer svartsjuk än många, men medveten om det och kan därför kontrollera det någorlunda. Men det är fan jobbigt ibland :>

De tär "ugglor i mossen" som triggar min "nyfikenhet". T.ex ett plötslg förändring i beteendet, en plötslig, ny tjej som börjar ploppa upp i alla samtal etc- och varför svartjsukan blivit värre beror väl på att min radar är….så jävla rätt. Jag har nosat upp en del otroheter och potentiella otroheter i mina relationer. Med min nuvarande är jag dock inte speciellt svartsjuk för han triggar sällan mina "booby-traps" :> Men nog håller jag koll…uppmärksam är jag alltid! ;)

*försvinner in i skuggorna*

Jag är svartsjuk men det är också för att jag inte vill förlora honom. Sen är det inte destruktivt utan mest "vem är hon?" Osv. Med mitt ex var jag aldrig svartsjuk och det berodde på att jag inte tyckte om honom :P Såjag tycker det är lite nyttigt.

#22 Att ha haft rätt gör det nog svårare att bli av med svartsjukan. För då har man fått bekräftelse på sina känslor någon gång.
Och hjärnan kan vara himla envis även när man förstår att det bara är en känsla :P 
Jag var knappt svartsjuk förrän jag var ihop med ett av mina ex. Och när obehaget blev bekräftat så har det hängt med i nästa relation och gjort svartsjukan värre.

"24 ha det har du rätt i. Före min tredje pojkvän i min ungdom, var jag aldrig svartsjuk. Undrade inte över ex eller tjejkompisar osv. Men min dåvarande och nu mitt senaste ex, de njöt av att få den där bekräftelsen av min reaktion viod svartsjuka. De lekte med mig som en katt leker med en råtta. Så jag är uppmärksam nu, det skall erkännas och heh….fick bekräftat att en tjejkompis åt min nuvarande faktiskt var ute efter mer- men min kille satte också ner foten där och det blev inget mer med det- men jag är….uppmärksam ;) Eller nyfiken som jag kallar det :>

#21 ja, precis! Dessutom tycker jag att det är bättre att de säger sanningen direkt, stort som smått, då jag blir mer arg när jag får reda på något efteråt. Kan även tillägga att jag menade befogad svartsjuka, inte förtjänad :-P hade totalt hjärnsläpp igår.