Vi pratade om det väldigt tidigt, trots att vi var så unga. Efter ett år kanske, och då var jag bara 16. Men vi har alltid varit överrens om att vi ska vänta i alla fall tills han gått ut skolan, vilket är nästa år. I alla fall en av oss måste ju ha jobb.

Vill du inte ha barn så kan jag nog tycka att du nästan är skyldig att berätta det ganska tidigt, eftersom att de flesta faktiskt vill ha barn. Det är väll bättre att du säger det tidigt, och hittar en kvinna som är av samma åsikt, än att du inleder ett förhållande och berättar det senare, och inser att kvinnan du är tillsammans med väldigt gärna vill ha barn?

Jag tog upp det med min pojkvän rätt tidigt har jag för mig, iaf inom ett halvår, just för att jag ville ha barn rätt snart. Han hade dock inte reflekterat särskillt mycket alls över det…

Men jag tror att det är svårare för en man som inte vill ha barn att hitta en kvinna som känner samma, än tvärtom. Men visst finns dom, kvinnorna som inte vill ha barn. Min bästa vän exempelvis, har känt henne i tio år nu och hon har alltid sagt att hon inte är intresserad av barn. Tyvärr (om man får säga så) hittade hon en man som ville ha barn och nu efter 6-7 år har deras förhållande spruckit för att han inte ser en framtid med henne längre. Kanske har barnafrågan gnagt honom, det vet jag inte, men hon står fast vid vad hon alltid har sagt.

Bertätta när du vill och är redo. Finns ingen tidsgräns.

Jag minns inte riktigt, vi diskuterade det nog ganska tidigt. Min sambo är några år äldre än mig och jag var rädd för att han skulle ha någon form av barnalängtan. Det kändes bra att tidigt vara tydlig med att jag inte har några sådana känslor.

Ja som #2 säger verkar det vara svårt även om det såklart finns människor av båda kön som inte har barnlängtan. Men för mig har det inte gått bra. Alla jag dejtat har tyckt att barn är väldigt viktigt i deras liv, vilket resulterat i att de valt att inte vilja ta steget längre med mig med att flytta ihop osv

För tre månader sen träffade jag en underbar tjej. Det fungerar så bra och vi har samma humor, många intressen och hon är otroligt attraktiv. Det känns verkligen som att det kan bli något bra mellan oss.

Jag har inte sagt något om mitt ointresse för att skaffa framtida barn men jag bävar för att historien kommer upprepa sig den dagen jag berättar det :/

Hon är 29 så vill hon ha barn så kanske hon snart tycker det är dags. Jag är 35 och har alltid känt så här.

i och med att min sambo har barn från tidigare men inte jag så frågade jag genast före det blev allvarligt om han kan tänka sig ha fler barn i framtiden eftersom jag inte ville satsa på ett allvarligt förhållande om det är klart att jag inte kommer få barn med mannen… men i andra fall tycker jag att man kan vänta ett år eller så =)

Det känns ju som en ganska viktig fråga att vara överens om. Om ena har största önskan att skaffa barn, och den andra absolut aldrig vill så kommer det ju inte fungera i längden.

Jag har alltid berättat efter väldigt kort tid, kanske efter en vecka eller så, att jag inte vill ha barn. Ibland under nån dejt har frågan tagits upp av killen och och jag har alltid varit ärlig när jag svarat då. Det har skrämt bort många men nu har jag en man som är glad för att jag inte vill.

#7 Ja självklart har du helt rätt i det. Ingen ska behöva sätta ett barn till världen mot sin vilja, och ingen ska behöva avstå barn för en annans skull.

Men ändå är det alltid jag som tagit upp frågan om barn eller inte. Är det inte lika mycket upp till kvinnan som tycker det är jätteviktigt med barn att hon förvissar sig om att mannen hon träffar verkligen kommer vilja ha barn i framtiden?

Eller tas det bara för givet när man träffar någon och är superlycklig och kär att den också kommer vilja ha barn?

Jag sa efter några veckor att jag aldrig känt nån längtan efter barn. Sen var jag förstås bara 22 när vi träffades så jag kunde förstås inte veta om jag en dag skulle ändra mig. Men det kändes bra att säga hur jag kände ganska tidigt. Som tur var kände han samma.

#9 tror det är många som antar att man kommer skaffa barn ihop. Jag har ju oftast haft attityden att jag aldrig kommer skaffa barn och andras reaktion har bara varit att man ska träffa den rätta och att man kommer ändra sig. Det är fortfarande inte det vanligaste att man väljer bort barn. Och känns inte alltid så accepterat i samhället. Vilket du själv säkert märkt en del. Men visst borde det även vara upp till kvinnan att ta upp det egentligen.

Vi pratade om det väldigt tidigt, tror jag tog upp det. Det är ju viktigt att man känner samma inför det. Var nog några veckor in i förhållandet.

Vi gjorde barn på direkten . Båda ville det väldigt mycket.

#0 Du vill väl vara ärlig mot en partner, så berätta att det blivit problem med detta i tidigare relationer kanske?  Du skriver att du är rätt säker. inte 100% säker?  Tänk om en relation som utvecklar sig anorlunda än tidigare, en annan kvinna och du lite mognare änddå kommer vilja ha barn? om 5 eller 7 år?  då kan det ju vara synd att skrämma bort henne i onödan efter ett halvår kanske?  Men ändå vara ärlig och berätta att du hidtills känd att du itne vill skaffa barn och även just nu känner så.

#13 Ja det är bra att aldrig säga aldrig(motsägelsefullt ja ;). Sedan får man ta det om det blir aktuellt.

Om du känner nu att du inte skulle vilja skaffa barn alls så skulle jag som tjej uppskatta att killen berättade det ganska tidigt, eller iallafall antyde det. Det kan bli jobbigt om man haft något seriöst i något år och sedan till skaffa barn och då får reda på att ens partner inte alls vill, någonsin. Om du är öppen med det så hittar du nog även rätt tjej. Jag skulle kunna tro att det är generellt så att tjejer till skaffa barn för eller senare.

#13 Ja 100% säker kan man ju aldrig vara på att man inte ska ändra sig men låt säga 99,5 då. Har jag känt samma angående barn från att jag var 18 till 35 (snart 36) tror jag chansen/risken att jag ska helt tänka om plötsligt är väldigt liten.

Ja ärlig vill jag självklart vara, jag menade inte att medvetet dölja något utan mer att det kanske verkar desperat att börja prata om barn eller inte väldigt tidigt, men ni har rätt. Jag får prata med henne snarast så får vi se hur hon känner i den frågan.

För mig brukar det komma upp första veckan. Men det är inget som tas upp på något allvarligt sätt utan det brukar bara komma fram i vanliga samtal. Hittills har jag bara träffat en person som haft problem med att jag inte vill ha barn. Jag blir ifrågasatt ibland ifall jag kanske kommer att ändra mig men har inställningen att vill någon skaffa barn så får dom göra det med någon annan och det accepteras. Jag tycker att det verkar bli vanligare och vanligare att folk inte vill ha barn, eller iaf är osäkra på om dom vill ha eller inte.

JAg blev bortskrämd av en man som innom ett halvår tog upp banrfrågan och han SKULLE ha barn, så var det bara. JAg var 24, han snart 30 och påstod att han MÅSTE ha barn/börja fmailj före 30-35. När jag, rätt förståerligt, tyckte jag-sa att jag omöjligt kudne säga redan dåa tt jag ville ha barn, eller banr med just honom- "tappade" han sina känslor för mig och vi skiljdes åt :P

IDag är jag med en kille som jag gärna vill ha barn med. Han säger att han inte vet, men jag väntar. Vi tog upp om det första gången när vi varit tillsammans något år. JAg stannar så länge han inte säger att han absolut inte vill.

Är väl lika bra att skrämma bor ttjejera så snabbt som möjligt, än attt leva ihop, skapa et tliv- sen säga att du inte vill ha barn med henne, att det VET du redan. :) Är du inte 100% säker så är det ju ingen idé att ta upp det. Du skrämme rju inte bort dem med en lögn, tjejen drar ju inte om hon är av samma åsikt som dig? :)

jag tror helt ärligt att man vinner p åatt ta upp det ganska tidigt. de tjejer som du "skrämde bort" skulle ha gått förr eller senare ändå. är det senare skulle uppbrottet ha blivit mycket jobbigare för alla inblandade. jag tror faktiskt att om man vet att man vill ha bern är det inte något man gör avkall på, lika lite som du känner att du vill kompromissa och skaffa barn för relationens skull. i den här frågan finns det nog tyvärr ingen gyllene medelväg, och en tjej på 29-30 vet nog i alldra högsta grad om hon vill ha barn eller ej, och börjar nog känna att det snart är dags.

lika orättvist som det vore mot dig att vara i en relation där partnerns enda önskan är att få barn, lika orättvist är det att gå in i en relation och kanske skapa förhoppningar och drömmar som du inte kan stå för. som sagt, vill den här tjejen ha barn kommer hon att lämna dig ändå när hon inser att du inte är på samma tåg, frågan är bara vad som är bäst. att få det ur sig och låta henne välja om hon vill satsa ändå, eller hålla det inom sig i något år och berätta när det börjar bli seriöst…

Vi pratade om det ett bra tag innan vi blev tillsammans då det var viktigt för honom. Jag är ju ändå 11 år yngre och han vill ha barn ganska snart - han ville då liksom veta var jag stod i frågan :) Som tur var så är vi på samma plan där ;)

Jag Pratade om det tidigt med min kille,säkert första eller andra månaden.Han sa att han aldrig vill ha fler barn och för mig är barn det viktigaste som (förhoppningsvis) kommer ske i mitt liv.Talade om för honom att skulle han inte ändra sig får vi gå skilda vägar sen för jag kan inte välja bort att få barn.Nu har vi varit tillsammans i snart tre år och han har ändrat sig och kan tänka sig ett barn till (han har en dotter sen innan vi träffades).Jag skulle nog kunna tänka mig två barn.Men vill han bara ha ett till så förstår jag och och kan ta det.Får väl se när vi skaffar oss en liten kotte,börjar jag på högskolan så blir det inte på minst tre år. Jag tycker det är bra om man pratar om det här med barn ifall man har en bestämd åsikt,tex att man absolut inte vill ha barn eller att man absolut inte kan tänka sig vara utan barn.Tycker man att det inte spelar särskilt stor roll om man får barn eller inte är det kanske inte så viktigt att prata om det tidigt.

Vi pratade aldrig direkt om det. Det var ganska tydligt att vi båda avskyr barn som pesten. Vi är helt överns om att just nu finns ingen som helst önskan till barn i framtiden, men att frågan kan tas upp igen om något skulle förändras.

Jag tror att det är bra att ta upp det så snart ett förhållande börjar kännas såpass seriöst att ni kan tänka er en framtid tillsammans.

När jag var 29-30 var jag fortfarande inställd på att jag absolut ville ha barn (det var först senare som jag ändrade uppfattning av olika skäl) och kände att jag behövde träffa någon relativt snart som ville samma sak. Jag ville ju ha tid att lära känna personen först, göra saker ensamma, och sen vara under 35 när barnen kom. Som kvinna präntas det ju hela tiden in i en hur fertiliteten dyker efter 30, risken för avvikelser ökar osv.

Jag minns att jag blev ohyggligt arg på en person som från början sa sig vilja ha barn, trots att det sen visade sig aldrig ha varit ett alternativ. Det fanns visserligen en rad skäl att vara väldigt arg, men ett av dem var just att han hade slösat med min dyrbara tid, som jag hade kunnat använda till att träffa någon som jag hade en framtid med.

Nu har TS inte ljugit på det sättet, men eftersom det ändå finns en ganska stark förväntan i samhället och hos de flesta att en seriös relation efter en lagom tid ska leda till barn så kan det vara bra att ta upp frågan så fort som möjligt.

En del är ju rädda att ta upp den av motsatt skäl, dvs om man börjar prata om barn är man rädd att låta desperat och att den andre ska tro att man menar "nu genast". Men let's face it, en kvinna över 30 är, kanske inte desperat, men i en smula tidsnöd.

Det är väl vanligare att man vill ha barn än att man inte vill? Därför är det kanske vanligare att anta att de man träffar vill skaffa barn och känner inte samma behov av att reda ut frågan.

För mig har en ovilja att skaffa barn varit en dealbreaker. Inte för att jag alltid ville skaffa barn, men för att jag alltid vetat att så småningom kommer jag vilja det. Skulle jag då få höra efter ett år att det är helt uteslutet med den personen och att den personen inte hade sagt något skulle jag nog tyvärr känt mig lite förrådd, på något sätt. "Kunde han inte sagt nåt tidigare" tankar. Det är ju lite slöseri med tid att vara tillsammans med någon som man inte kan ha en framtid med.

Min sambo och jag pratade vi om det rätt tidigt, där i skedet när man övergår från dejting till att prata om och fundera på en gemensam framtid. Däremot kan det säkert vara bra att göra det ännu tidigare för att spara båda parter.

Hej hej, kul att fler skrivit i tråden här.

Tyvärr så sket det sig med den tjejen jag dejtade i höstas. Vi blev ju alltmer tighta och folk började se oss som ett par Allt var verkligen bra! Tillslut tog jag så mod till mig och sa att jag haft problem med tjejer jag dejtat tidigare då jag aldrig känt någon barnlängtan och inte kan se mig själv som pappa i framtiden heller. Ja och vad hände - där försvann hon också. Hon sa att barn var ett självklart inslag i hennes liv och även om hon var jättekär i mig så ville hon inte fortsätta då jag verkade rätt säker på att inte ändra mig.

Så nu är man singel sen ett tag tillbaka igen. Det är tusan inte lätt detta. Är så jobbigt att få starka känslor för någon och så blir det aldrig något mer pga detta

Jag säger det direkt. Ja, inte som i "Hej jag heter X och jag vill absolut inte ha några barn med dig!". 

Jag har ju redan ett barn och är nöjd - och vill helst ha män som är ca 40 år. Och dem är ju klara med den biten också, för det mesta.

Tycker man ska vara ärlig från början, för då har denne chansen att finna någon att få barn med. Då man inte ska skaffa barn direkt, och det tar ju lite tid att lära känna en person. Den tiden kan man ju då ägna åt någon som man vill ska bli mor till sina barn - och veta att man står ut med varandra de närmaste 18 åren.

Jag tog upp frågan tidigt med maken, att jag definitivt vill ha barn. Dels så att han vet vart jag stod i frågan och så att jag även visste vart han stod. Hade han sagt "aldrig någonsin" hade det faktiskt varit en deal breaker. Nu blev svaret "inte inom de närmsta åren" och det kunde jag leva med.

Vi pratade om det väldigt tidigt. Men vi började iof som långdistansförhållande så vi satt i timmar och pratade om det mesta i telefon. 

Jag tror att det kan vara bra att prata om det relativt tidigt. Kanske inte första dejten men inte vänta ett år heller. Jag tycker att det är skönt att ta upp vissa grundläggande åsikter redan från början så att man vet var den andra personen står. Vi har ju alla saker som vi inte vill offra i livet och det är ju inte så kul om man är ihop med någon i två år bara för att få veta att de inte delar synen på just den saken.

Hellre för tidigt än försent tycker jag..brukar ta upp det rätt snabbt.

Jag tog upp det rätt snabbt eftersom jag vill ha barn o åldern började springa iväg så jag hade inte tid o ork o slösa på killar som inte ville ha barn.

Vi tog upp det efter 1 år att vi NÅGON GÅNG vill ha barn. Men efter 2 år sa han att han vill ha barn inom 3 år som det kändes då. Medan jag ville vänta längre, är så ung än och just nu är jag inte så mkt för barn. Och jag ska gå en utbildning på 3.5 år plus hinna jobba ett tag innan jag skaffar barn. Då blev han lite orolig om att jag inte ville ha barn alls eller vänta många år för han ville inte vänta så många år till. Han ville att jag skulle "bestämma mig" för han vill inte ha en tjej som inte vill ha barn. Det förstår jag, men jag vill ha barn men kanske inte fullt så tidigt. Tycker det är bra att ta upp det tidigt om åldern är inne för man vill inte inleda något seriöst i flera år och sen veta att man inte vill samma sak i livet. Barn är ändå en stor och viktigt del i ens liv för många.