Jag förstår att du är orolig för din syster, men jag tror inte att du kan göra så mycket mer än att förmedla sin oro för hennes hälsa och sedan låta henne ta besluten. Det är hennes liv. Hon har valt sin familj, har förhoppningsvis ett arbete som hon själv valt. Om hon själv väljer att passa grannens katt, så är det ju hennes val. Grannen kan ju inte lastas för att den frågar.

Kanske kan du avlasta din syster genom att fråga om du exempelvis kan ta med barnen på ngn liten utflykt. Ge födelsedagspresenter i form av en röjning av ett förråd el dylikt.

Vet inte hur d kan säga att "en gång är ok men inte tre gånger". Vem bestämde det? Din syster ställer upp för en vän, som är en granne. Får hon något betalt alls för detta eller kanske din syster får hjälp tillbaka med passning ibland? Men det är hon själv som måste komma fram till detta och faktiskt avgöra sin grns och det blir sällan bättre för att en nära släkting gnäller och tjatar på en om vad man ska och inte ska göra.

Du är orolig att hon lider av "fröken duktig-dyndromet" men ja…en del orkar göra saker mer, en del gnäller om saker de gör men de vill ändå göra dem osv.

#1 Ok tack, ska tänka på det. Grannkatten fanns inte där när hon valde ett familjeliv, det kom senare.

#2 Det sa jag aldrig? Jag skrev att det hänt tillräckligt många gånger för att min syster snart ska gå in i väggen, och personligen så tycker jag inte att det är schysst av grannen att ge min syster ansvaret för hennes katter när hon vill resa, som hon nu gjort flera gånger på väldigt kort tid.

Jag har aldrig hört talats om "fröken duktig-syndromet". Min syster gnäller verkligen inte, men när hon berättar för mig hur mycket hon har att göra på jobbet och att barnen bråkar och sen kanske det är tjafs med sambon, plus att nu så måste hon passa TVÅ katter, när hon redan har en själv… Det är för mycket för henne att hantera i slutändan, det tycker jag iallafall när jag gång på gång hör på hennes röst att hon är helt slutkörd.

Fröken duktig är något som oftast är tjejer/kvinnor. När man försöker göra alla till lags och ofta slutar med utbrändhet pga fysiska oh mentala påfrestningar. Man kan helt enkelt inte säga nej, man vill bli omtyckt, man har det som en identitet att "vara duktig och bra".

Perosnligen tycker jag alltså inte att det egentliga problemet är grannkatten, att ställa upp för vänner eller en granne ibland ser jag inget fel med- men hon kanske måste börja ställa motkrav- t.ex det där med att tvätta det katten pinkar ner- det skulle inte jag göra, inte utan någon form av ersättning. Att bara hälsa på katten och ge den mat/vatten och sällskap en stund är ju inget besvärligt direkt.

Men det är ändå din syster som måste komma till dne insikten och det är nog itne bara grannen hon msåte lära sig säga nej till/prioritera bort/delegera jobb till.

Skullejag fråga en vän om den hjälpen, och vännen säger ja visst! Så ser jag itne hur jag skulle vara "taskig"? Din syster KAN säga nej. Men tydligne får hon ut något av detta…

#4 Det är precis det jag sa till henne, att hon måste börja se vad hon får utav det, att passa katterna dvs.

Jag trodde i ditt första inlägg att du var helt emot mig, men nu förstår jag att du förstår mig 😛

Min syster nämnde i telefonen att "grannen kommer att passa vår katt någon gång".

Ja, men han är en ensam katt, som dessutom är så himla enkel att handskas med, och rätt tålig mot stress då det är 2 barn i familjen och vid högtider och/eller övriga dagar så kommer gäster och hälsar på.

Hon sa att hon ska prata med grannen när hon kommer tillbaka. Exakt om vad vet jag inte, men jag hoppas att min syster inte behöver passa grannkatterna i höst när grannen ska åka utomlands igen. Såvida min syster inte är lika stressad då självklart.

Jag antar att jag helt enkelt får stå upp för min syster och stötta henne när hon behöver prata ut. Just nu verkar det iallafall bara vara jag, av oss två, som ser "felet" i det här kattpassandet hit och dit.

Jag tror din syster får säga nej om hon inte vill/kan/orkar. Det är inte grannens fel om hon tar på sig för mycket. Tyvärr är det lätt att bli utnyttjad om man inte kan säga nej. Tror inte katterna som driver din syster mot väggen utan andra saker. Hon måste lära sig att säga nej och ta hand om sig själv. Det kan inte hennes granne stå för. Jag är lika dan och vet att det är svårt. Hoppas din syster börjar sätta gränser på vad hon orkar med och vad hon gör för andra. Att gå in i väggen kan ta år att ta sig igenom. Nu är det 5 år sedan jag sprang ini väggen och jag är långt från nästan återställd. Tvivlar på att jag nånsin blir det och då är jag bara 24

Jag tror din syster får säga nej om hon inte vill/kan/orkar. Det är inte grannens fel om hon tar på sig för mycket. Tyvärr är det lätt att bli utnyttjad om man inte kan säga nej. Tror inte katterna som driver din syster mot väggen utan andra saker. Hon måste lära sig att säga nej och ta hand om sig själv. Det kan inte hennes granne stå för. Jag är lika dan och vet att det är svårt. Hoppas din syster börjar sätta gränser på vad hon orkar med och vad hon gör för andra. Att gå in i väggen kan ta år att ta sig igenom. Nu är det 5 år sedan jag sprang ini väggen och jag är långt från nästan återställd. Tvivlar på att jag nånsin blir det och då är jag bara 24

#6 Nä jag försöker inte klandra grannen trots att det låter som det, men med tanke på att de är bra vänner och grannen vet om hur mycket min syster har att göra, så lägger grannen ändå på mer än vad min syster redan behöver ta itu med.

Att du säger att det tar lång tid att bli bättre från ett totalt sammanbrott är anledningen till varför jag är så orolig för henne. Det låter som att hon inte är långt från att komma till den punkten då hon svimmar av det.

Det är bra att du säger det till henne och försöker få henne att förstå att hon inte kan hålla på och hjälpa grannen trots att hon egentligen inte orkar. Jag hade nog också gjort det för katternas skull men jag skulle verkligen inte satt igång och städat för att det var mycket katthår och sånt.

En kompis till mig sade till en annan kompis att hon hjälpte en person alldeles för mycket. Var där varje dag. Fick samtal många gånger om dagarna av denna person hon hjälpte som är senil. Detta tärde på henne något så enormt och hon kände ett sådant ansvar. Min kompis pratade ut med henne och hon började gråta och inse att det inte var okej. 

Hon har idag sagt att hade hon inte pratat med henne om det så hade hon fortfarande haft det så. Det fick bli lite tjat men tillslut förstod hon på allvar hur det stod till. Tjata inte för mycket, men jag förstår att du är orolig för din syster.

#9 Nej, vi har bara pratat om detta en gång nu 🙂

Jag tror att hon kommer att inse ett och annat nu efter att jag pratat med henne, och hon vet att hon alltid kan vända sig till mig och prata om hon behöver det, trots att jag är 20 år yngre än henne 😉

#10 Jaha okej ni har bara pratat om det en gång. Hör du från henne att det inte är någon förändring så kan du ju försöka prata med henne igen i så fall och uttrycka hur orolig du är för hennes egen hälsa. Det måste ju finnas fler än henne som klarar av att passa ett par katter. Som den där pensionären. Men kände hon då kanske att hon måste kolla till dom så allt verkligen går rätt till och är bra? 

Grannen borde inte ge henne en nyckel också om pensionären ska passa katterna. Eller var grannen rädd att pensionären skulle dö och ingen skulle tänka på att se till katterna? Ursäkta om jag låter okänslig, men för mig låter det som att det är så o.0

Skönt att ni har bra kommunikation :) Jag har en syster att anförtro mig till men min andra syster känner jag mig inte alls lika trygg med trots att vi kommer mycket bra överens. Så det är mycket olika det där.

#11 Jag antar att grannens syster inte litade riktigt på pensionären, och det var därför min syster fick en nyckel. När vi var där så var det mycket post vid dörren. I detta fall så tycker jag att man kan prata med en anhörig eller någon annan i trapphuset. Min syster hade ju redan grannkatterna att se efter.

Ja, det är skönt att kunna kommunicera på delvis samma plan 🙂

#7 vill ge lite tröst. Jag gick i den berömda väggen. Det tog många år, men jag trodde aldrig jag skyller vara uppe i heltid igen. Idag är mun belastning mer en heltid, betydligt mer i perioder. Det jag vill säga är att jag lärt mig handskas m livet på ett annat sätt. Det tog tid men det går :)

#13 Bra att du visat framsteg!

#13 Tack för trösten :) den behövs med jämna mellanrum. Va roligt att du kommit vidare och upp i tid igen :) mitt mål är 50% någon gång och att skaffa familj :)

#15 Jag tänkte som du, men idag kan jag mer än jag nånsin trodde. Jag är dock ständigt uppmärksam, så att jag kan dra i handbromsen om det behövs. Hög belastning går bra under vissa perioder men inte ständigt. Återhämtning är en viktig nyckel, att ha stunder att uppskatta sin existens och omgivning:-)

#16 ja när man inte har en handbroms är det som att köra motorväg utan rätt och utan bromsar. Är mycket bättre men än kan jag inte jobba mer än några månader i taget. Minsta överansträngning så är det kört.

#17 Förstår, ta hand om dig!