När jag började första året på gymnasiet blev jag för första gången riktigt riktigt kär. Ni vet den där underbara känslan i kroppen, det bara pirrar när man ser på personen och man blir alldeles fnittrig och konstig. Det var en kille som var 2 år äldre än mig. Han gick sista året. Tyvärr var jag väldigt blyg. Jag gick och spanade på honom och vågade aldrig ta kontakt. Jag är ganska säker på att han kände samma. Han sökte min blick ofta men vi vågade bara säga hej i korridoren. Jag såg att han var jätteblyg också. Så där höll vi på ett helt skolår tills han tog studenten och försvann och jag deppade ihop och grämde mig över att jag aldrig vågade göra mer.

Två år gick och jag tog studenten också.  Jag hade inte sett till honom alls. Jag försökte träffa andra killar men inget kändes lika rätt som det kändes när jag såg Honom från skolan. Jag hade några kortare förhållanden som alla rann ut i sanden. Jag hörde på omvägar att Han gift sig och fått tvillingar.

Så småningom fick jag fast jobb. Dit kom en kille en gång i veckan som var trevlig. Vi började prata alltmer och jag trivdes i hans sällskap och jag började se fram emot onsdagarna när han var där på eftermiddagarna. Men även om jag trivdes i hans sällskap så var det långt ifrån den där väldigt starka känslan, förälskelsen jag kände för den andra killen. Det här var mer stabilt och tryggt, inte spännande och himlastormande.

Vi blev ett par så småningom och flyttade ihop.

Idag har vi hållit ihop i 5 år, det är 10 år sedan jag gick ut gymnasiet. Vi bor i ett hus och lever ett lugnt liv.

För några månader sedan var ett hus till salu längre bort på gatan och jag trodde inte det var sant när jag såg vem som flyttade in. Ja ni kan nog gissa; det var killen från gymnasiet - nu utan fru.

Kort och gott, det tog inte lång tid innan vi började göra gemensamma promenader och jag satt ofta hemma hos  honom när min sambo jobbade. Vi har pratat massor om skoltiden och vad vi båda kände. Han var kär i mig men vågade precis som jag inte göra något.

Vi har inte pratat något om vad vi känner nu men jag känner ju samma pirr ock lyckorus nu när jag ser honom men jag försöker att inte visa ngt eftersom jag ju är upptagen.

Jag försöker föra över dessa starka känslor så att jag kunde känna så för min sambo istället men det går inte. Jag har inte känt så starkt för någon nånsin.

Jag har sagt till grannkillen nu att jag inte vill att vi ska ses mer pga en sak som hände för en vecka sen.

Det var när min sambo jobbade och jag var hos den här killen. Det var den veckan när han har sina barn. En av sönerna var med en kompis på sitt rum och lekte. Jag hörde hur hans kompis frågade vem jag var och han svarade "hon är pappas nya flickvän" Jag har ju bara presenterat mig som "en granne längre bort" men jag insåg att det kan verka som att det är mer än så då jag är där rätt ofta. Vi har dock inte gjort något som att kyssas, kramas eller något som inte kompisar gör. Bara pratat, promenerat, suttit på hans altan och fikat osv

Nu har jag inte träffat honom på en vecka och jag saknar honom så. Min sambo ser på mig att jag är ledsen och frågar om nåt hänt, nej inget svarar jag.

Grannkillen skickar sms till mig och säger att han saknar att prata med mig och att jag är välkommen när jag vill. Jag svarar honom inte.

På ett sätt förstör han mitt trygga men vardagliga liv med att flytta hit så nära och röra upp mina känslor. Jag älskar ju min sambo även om vi aldrig varit så där kära och galna utan det har alltid varit mer sansat.

Jag leker med tanken att lämna min sambo för den andra killen för att få veta hur ett liv med någon man verkligen har starka känslor för skulle vara. Sedan får jag dåligt samvete av att tänka så.

Hur tänker ni av min berättelse att jag borde göra?