Hur man väljer att göra pausen är individuellt. Men för mig handlar en paus om att man tar en tid ifrån varandra av olika orsaker. Då tycker inte jag att man ska höras av alls, lite beroende på hur lång pausen är men om det är säg 1-2 veckor så tror jag ni hade mått bra av att inte höras av. Det är då man börjar sakna varandra.

Jag tog en paus i 1 vecka och vi hördes inte av varken på telefon eller sms. Det kändes bra för vi fick tid att bearbeta det som fick oss att ta paus från första början vilket jag råder dig till att göra också. Jobba på det som fick er att ta en paus och sen när pausen är över kan ni prata om det.

Man tappar inte känslorna så lätt. Vet ju inte hur lång paus han lagt från dig? Men har man känslor så tappar man dom inte så lätt, det gjorde inte vi. En gång tog det slut mellan mig och min pojkvän och vi pratade inte på över 1 månad. När vi sedan hade lugnat oss och kunde prata om allting var känslorna fortfarande kvar.

Bara tiden ifrån varandra kommer få er att sakna varandra. Förutsatt att ingen av er ringer stup i kvarten varje dag.

No-nos är väll att inte börja dejta någon annan, eller umgås intimt med någon annan. Och för mig att inte störa den andre för mycket. Ni båda behöver nog tid att bearbeta detta. Det är det jag kan komma på nu.

Jag önskar er lycka till och hoppas verkligen att du får bukt med dina självskadelsetankar! 😕

Tack för kommentaren! behöver all hjälp jag kan få just nu haha, terapin lär ju ta ca 3 månader eller något, och han vill att jag ska bli klar med den och bli en positiv tjej innan vi blir ihop vilket blir svårt för mig med mitt mående som jag har haft sen ja…. väldigt länge iaf haha, var det inte svårt att vara ifrån han?

jag förstår inte riktigt grejen med att ta paus när du behöver honom som mest. Att ställa ett ultimatum förstår jag, det går inte att ha ett fungerande förhållande med någon som vill dö och ständigt skadar sig själv. Men om du nu valde att ta tag i det så ser jag inte meningen med pausen. Tillfrisknande är jobbigt, och din partner valde att låta dig gå igenom den processen ensam? Hur länge var ni tillsammans innan pausen?

Jag håller med Hera. Det låter jättefel att han lämnar dig när du behöver stöd som mest. Det känns mest som att "jag vill inte ha dig när du mår dåligt, kom tillbaka när du är ok igen".
Tycker att ni borde ta ett ordentligt samtal om vad ni vill få ut av förhållandet. Har ni inte samma värderingar och inte är villiga att tänka om så kanske ni båda mår bättre av att vara isär.

Jag kan förstå kravet, att du ska söka hjälp. Att leva med ngn som inte tar tag i sina problem, ja det är en omöjlig situation. Sedan skulle jag tro att det tar år för dig att stå stadigt på dina ben och vil han inte vara med på den resan, när du arbetar aktivt med stöd utifrån, ja då kanske ni faktiskt behöver vara isär. Jag menar vill du verkligen vara med ngn som bara vill vara med dig de stunder du är glad? Det kan ju vara så att även han behöver professionellt stöd under den här tuffa perioden av ert förhållande. Jag tror att ni behöver ha ett lite djupare samtal.

#5 Precis, tillfrisknande kan ta år.

Håller med er 100% tycker att det är sjukt själviskt av han att inte finnas där för mig när jag behöver han som mest, men han säger att han inte orkar med mina problem, har gått i terapi innan och hjälpte mig inte tycker jag! men efter några år och nu! känner jag mig faktiskt redo :) har inte skadat mig på nästan 2 månader! sist vi var med varandra så sa han " känns som att jag är det ända som kan få dig att vilja leva och jag vill att du ska kunna vilja ta tag i ditt liv osv" detta är skit svårt för mig, vet ärligt talat inte hur jag ska kunna klara av dessa månader ensam utan min partner, vi hade det skit bra förutom mina problem och mitt mående, förstår han att han är orolig att om jag tar livet av mig så kommer han känna skuld :s men varför ta den svåra risken där jag mår sämre och kan bli sämre om han inte finns där för mig? :S 3 månader utan min partner är för länge :s men jag är på rätt väg till ett bättre mående, ska börja med KBT-terapi den 27, vi båda älskar varandra men om han inte vill finnas där för mig när jag behöver han som mest tycker jag att jag är värd bättre, liksom när jag berättar om hur jag mår när jag mår dåligt och frågar om han kan ringa blir han sur på mig och ber mig att sluta och säger att han inte kan för att han är upptagen, vadå upptagen tänker jag i mitt huvod? han går i en skola där han går 2 gånger i veckan ibland 1, förstår han 100% att han inte kan snacka när han pluggar men för att ni ska förstå vad man menar med "vadå upptagen?" han har dåligt självförtroende och vågar inte gå ut bland mycket folk ofta, han går knappt ut om det inte är hans mor som kör han till maxi för att handla mat,hygien producter osv, om han går ut så är det med mig :s han sitter väldigt mycket vid datorn, så vad jag menar att han har ett väldigt stillasittande liv det ända han gör är att snacka med sin syster och hennes pojkvän eller kolla på tv och spela när han inte pluggar, hur svårt är det att skapa tid åt någon som behöver en? vill verkligen att vi ska bli ihop igen och vi båda älskar varandra men är det verkligen rätt att ta en pause i 3-4 månader? kan förstå om vi tar en pause i 1 månad utan att kontakta varandra men 3-4 månader?!? :( jag vet seriöst inte om jag klarar av det och han blundar för det :L

Jag skulle tro att ni båda behöver stöd på var sitt håll, ingen av er verkar ju må bra. Jag kan förstå honom. Han är inte mer än människa och ni verkar ganska unga. Fråga dig vad som är viktigt för dig och hur du ska komma upp på dina egna fötter. Du kan inte bli stark genom ngn annan. Du behöver arbeta m dig själv,

Det är också en av anledningar jag vill börja ta tag i mitt liv, vill kunna ha ett normalt förhållande där min partner inte är orolig över att jag ska skära mig om vi bråkar eller om jag är deprimerad, kändes verkligen svårt dom första 2 veckorna utan honom och börjar tänka på mig själv mer, ta hand om mig själv, ut och gå när självskadetankarna kommer, sitta i badkaret med en hårinpackning och ansiktsmask och en body scrub haha ;) sen har han sin familj (han bor hemma hos sin mamma) sen jag jag ingen i min familj jag snackar med, har ingen kontakt med min far och mina bröder, har det väldigt svårt att öppna mig för familj och vänner och min behandlare, efter allt jag har gått igenom med soc när jag var yngre och mobbning och mobbning där hemma av min far så har jag det svårt att öppna mig för äldre människor, vi är i 20 års åldern, jag vill verkligen ha ett snack med han och inte via telefon eller sms, vill kunna tala med han face to face och få att han förstå att detta är svårt och att på 3 månader kan man inte bli bättre bara så, speciellt när jag inte har någon som kan stötta mig och snacka om vad han vill att jag ska ändra på under pausen :) tack för alla kommentarer! uppskattar det sjukt mycket just nu!

Jag tycker att om han känner att han mår dåligt av förhållandet så gör han rätt i att ta en paus. Visst är det skönt att ha människor omkring en som man kan luta sig mot, men det ska inte ske på bekostnad av deras välmående. 

Sedan han har lite orealistiska tankar kring hur lång tid det tar innan tex terapi ger långsiktiga resultat. Men det är ju något man får prata om så han inte förväntar sig att du ska bli "frisk" efter två besök. 

Tyvärr verkar det vara en trend att lägga en stor del av sitt välmående på sin partner. Jag hör det från många vänner som både är den som lägger och den som tar emot. Men tyvärr så funkar det inte. Det är inte nyttigt att vara så beroende av någon annan. Välmående måste komma från en själv, även om det naturligt vis alltid är roligt om man har någon eller några som hejar på. 

Men för att svara på din ursprungliga fråga så när jag hade paus från exet så pratades vi inte alls vid, vi messade inte, mailade inte, ingen kommunikation. Det var det som behövdes för att vi båda skulle få en andningspaus och komma bort från en dålig cirkel och verkligen se vad vi hade. Vi hade paus i två veckor ungefär och under den tiden insåg jag att det verkligen inte var ett bra förhållande.

#9 Förstår att det är svårt, men tala behöver alla. Försök vara öppen med din kontakt om att du upplever att det är svårt, ta ett litet steg i taget. Kanske skulle du , om du nu inte är allergisk, må bra av att pyssla i ett stall, hjälpa till på ett hunddagis eller liknande… Den ordlösa kommunikationen upplever jag som Mkt läkande. Skriv om det passar dig eller kanske teckna. Gå och gå ännu mer. Det har hjälpt mig i mitt liv. Lycka till!

Håller med dig! vill verkligen inte va beroende av min partner! eller nästa :) vi har snackat om vad som kommer att hända efter pausen om vi fortfarande vill bli tillsammans igen, vi tänkte ta småsmå steg och se vart det leder :)