Nja, nä. Jag bor sisådär en 50 mil från mina föräldrar så de träffar inte mina partners så värst ofta. Den ena känner de inte alls/vet inte om att hen är min partner.

Men självklart så föredrar jag att min/mina partner/partners tycker om min familj och vice versa.

Vad mina föräldrar tycker om min partner skiter jag fullständigt i. Däremot vill jag ju att hans föräldrar ska tycka om mig.

Att dom accepterar min partner är viktigt ja, men dom behöver inte älska varann för det. Jag har själv ingen nära relation alls med min svärmor men det fungerar bra ändå.  Det är ju inte henne jag ska leva med utan hennes son.

Absolut inte! Det är ju inte dem som ska stå ut med han. ;)

För mig är det ganska viktigt, inte så att jag valt bort en partner för att min familj inte gillat honom, men jag hade tyckt att det var väldigt jobbigt om de inte gillat honom, eller om min partner inte hade varit så förtjust i min familj.

Njae inte direkt. Alltså mina föräldrar får helt enkelt finna sig i vem jag väljer att ha ett förhållande med. Men att han tycker om min familj anser jag däremot vara ganska viktigt, åtminstone så länge man bor hemma.

Tycker också som #2, att det är viktigt att hans föräldrar tycker om mig.

För mig är det viktigt åt båda hållen. Riktigt skönt när alla i familjerna gillar alla.

Både och, skulle vara jobbigt om de inte tålde varandra. Men jag kan inte välja partner efter vad mina föräldrar gillar och inte.

Nej, det beror på vilken förälder det handlade om.

Både viktigt och inte viktigt.

Viktigt: Jag älskar att spendera tid med min mamma så det vore praktiskt och skönt om hon gillar min framtida partner.

Oviktigt: Det är trots allt mitt liv och jag som ska leva med min partner, inte min mamma. Så gillar hon inte min framtida partner så får hon försöka acceptera mitt liv och mitt val, men hon behöver inte vara med oss liksom.

Inte viktigt alls. Min mamma är något av en människo-hatare och pappa har inte funnits i mitt liv. Ja, nu ingen så det kvittar ju. Innan presenterade jag inte killar förrens ett bra tag, så jag visste att de kände mig såpass att inte döma mig efter hennes dåliga beteende. Min mormor brukar vilja "godkänna" som hon säger, men hon är snäll och vill mitt bästa. Svärisar har jag inte haft mkt med.

Ja det är viktigt. Mina föräldrar är en stor del av mitt liv och vi är väldigt nära. Som tur är hade mina föräldrar gjort sitt bästa om det var någon jag tyckte om. Dom har aldrig sagt att dom inte tycker om den partnern jag har just då fören efter vi gjort slut. Min mamma avgudar min nuvarande. Min pappa älskar honom även om det inte är lika mycket som mamma, han måste ju hålla koll på sin lilla flicka ;). Vi åker till och med iväg tillsammans kortare resor vilket vi alla tycker om. Det betyder väldigt mycket för mig och jag tror inte jag hade gjort slut om mina föräldrar inte gillade min partner så tror jag aldrig jag kunnat få en sån nära relation med honom om mina föräldrar inte tålde honom eller han inte tålde mina föräldrar.

för mig skulle det inte fungera om mina föräldrar och min partner inte kom överens. jag skulle gärna vilja säga att jag inte hade brytt mig eller att mina föräldrar inte behöver leva ihop med honom, men mina föräldrar och min familj är otroligt viktig för mig och jag skulle inte kunna leva i en relation där vi inte kunde umgås allihopa utan konstig stämning och tjafs. nu tycker mina föräldrar väldigt bra om min sambo. så pass bra att vi brukar skoja om att dom, vid en separation, antagligen skulle välja att adoptera honom och ta bort mig från testamentet :P

Så länge de kan bete sig hövligt med varandra så är jag nöjd, de behöver inte vara bffs men lite jobbigt om det blir storbråk så fort de skulle ses.

Men eftersom att jag själv har en del problem med min familj, så vore det även ganska jobbigt om han skulle se dem som de mest perfekta människorna på jorden 🤦‍♂️

Hitills har inga av mina karlar riktigt gillat min familj, men de har varit artiga och trevliga när de setts. Det är nog det enda jag kräver i den relationen, precis som att det är det enda jag tycker bör krävas av mig när det kommer till min partners föräldrar 🙂

Att de accepterar varandra är ju självklart. Annars kan det bli mycket tjaffs från olika håll. Men de behöver ju inte möjligtvis ha en god relation men man bör ju vara vuxen nog att hålla en god ton när man träffas och som sagt, acceptera varandra och att man kanske inte alltid kommer överrens.

Ja för mig är det jätteviktigt. Jag vet inte om jag skulle göra slut om mina föräldrar inte gillade min sambo, men jag skulle tveka ordentligt innan det blev seriöst. Nu tycker min familj väldigt bra om min sambo och jag tycker om hans familj, vilket är jätteskönt. Man ska ju ändå träffas ganska mycket, i alla fall i så täta familjer som vi har, så då är det skönt att vi alla trivs ihop.

Bryr mig inte, eftersom vi bor i varsin ände av landet. Det är däremot trevligt att komma överens med mina svärföräldrar. Alltså, mina föräldrar har alltid accepterat vem jag än dragit hem, de skulle vara okej med allt utom en som öppet slår mig eller typ..pundar och är yrkes-kriminell (tror nästan farsan skulle vara okej med det sistnämnda dock :P ).

Det är viktigare för mig att min syster och våra respektive "fungerar" eftersom vi är de som mest umgås på det viset.

Jag accepterar mina svärisar, ib örjan gillade jag dem men nu har jag börjat bli småirriterade på dem, och de säkert på mig. Jag ogillar vissa saker de har för sig som berör min pojkvän, men det är inte min sak att lägga mig i- men irriterande är det ändå! Sen är de helt omöjliga att "diskutera" med, det är i nivå med "hej 1800.talet, här kom du med dina värderingar!". Sen är det kanske bara som jag upplever det, att de är en "fin" familj medan min är en "knegare-familj" trots att min mor är högutbildad innom samma yrke som mina svärisar och pojkvän. Det är vibbarna jag får när jag umgås med dem. Först var det trevligt, men närmre kommer man inte och det vill jag nog inte för med mina föräldrar vet jag vad jag får och har, det vet jag inte med dessa människor.

Så min familj kunde hata min pojkvän, om jag inte skulle tycka att det fanns skäl så skulle jag strunta i det. Det krävs mycket för att min familj skulle säga något. Men det är ju såklart TREVLIGT och JÄTTEBRA om alla kommer överrens och kan umgås ibland! Absolut. Men det är ingenting som påverkar min relation.

Nej det är väl ingenting som jag känner är jätteviktigt. Det enda kravet är väl i princip att de ska kunna bete sig som artiga, civiliserade människor när de möts, vilket bara är ett par gånger om året. Nu är det inga problem, min pappa skulle troligtvis inte heller bry sig utan anse att det är mitt liv, mamma däremot var lite tveksam till en början vilket jag kan köpa i och med att jag var 17 och han 28 men numera är det inga problem.
Åt andra hållet är det väl värre, jag tål inte min svärfar och han har knappast något till övers för mig. Som tur är så har jag en trevlig svärmor och svägerska.

Tja. Det är väl ganska viktigt egentligen, men hade de inte gjort det så hade jag ju inte gjort slut för den saken.

Det är väldigt viktigt, speciellt då jag fortfarande bor hemma (är 18). Men också för att jag anser båda mina föräldrar vara väldigt vettiga och vi tycker ofta lika om personer, så jag hade blivit lite fundersam och funderat över vad de såg som jag inte gjorde.

Men det hade inte varit avgörande, älskar jag någon så får de stå ut med honom 🙂

Nja, men det hade varit roligt och skönt :)

Min killes föräldrar tycker om mig och jag tycker om dom :) och hela hans familj.

Min familj pratar/träffar knappt med min kille p.g.a. min kille inte trivs med dom av några fjantiga anledningar (dels vill han inte ens prova/försöka lära känna dom, min pappa är alkoholist så det förstår jag, och min mamma bryter på spanska så han förstår inte vad hon säger och då tycker han att det är jobbigt)

#21 Vad omoget av honom. Ska han leva med dig resten av livet så borde han ju försöka lära känna din mamma åtminstonde. Och att hon bryter är ju ingen anledning, det är bara oerhört barnsligt. För hur svårt kan det vara?

#21 Jag hade inte heller velat lära känna min alkis-svärfar men att rata en perosn pga denne bryter på svenska är lite larvigt, ja :) Men är hon fortfarande tillsammans med din pappa, #21?

Nu har jag haft pojkvänner där jag verkligen inte klickat med föräldrarna alls. Nu är jag mer i en sits där jag försöker undvika dem av andra anledningar. Jag har helt enkelt börjat bli för irriterad på mina svärföräldrar, de är snälla och så men jag blir helt slut av allt jag måste knipa käften om kring dem. Man måste upprätthålla en enorm mask kring dem, det orkar jag inte. Jag fattar inte hur min pojkvän står ut kring dem men jag förstår varför deras barn blev som de blev. Tog några år innan jag fattade hur "så fina och "normala" människor kunde få så "märkliga barn" (socialt akward) :P  Idag är problemet solkart och jag stöter mgi ständigt med dem och jag kan inte….låta…bli…att…stånga emot… >_< PAllar ännu mindre hur min pojkvän BLIR när han är kring sina föräldrar. Blir galen!!

Resistance is futile… men jag gör mitt bästa :( Tyvärr är det inte så bra. Så jag undviker dme mest för jag vill inte bli ovän med min pojkväns familj :( Men jag tål dem inte så bra >_<

Nu gillar min mamma min gubbe och hans föräldrar gillar mig, hade det inte varit så är det inte mitt problem. Det är min gubbe som är min nya familj och det räcker att vi tycker om varandra.

Viktigt är det väl, men inte viktigare än min kärlek till min partner.
Min far var tidigare lite emot min nuvarande partner och sa de ena och det andra.. tog honom kanske ett halvår att acceptera honom :) Nu efter 3år med samma partner så säger han endast hur bra han är för mig och att han är en riktig karl! ;)

Han berömmer honom jämt och säger hur duktig han är med saker och ting. Han har även fått hjälpa honom med brygg bygge osv. sånt som inte mina bröder kunnat utföra, när min partner är en svetsare :)

Tror mycket var pågrund av mig själv, jag böt pojkvän ungefär varje halvår där ett tag. Tror alla i min familj var lite less på mina byten. :)

Min mor har aldrig haft problem med mina killar som jag haft :)
Hon är en sådan människa som går bra ihop med vem som helst inprincip. Finns bara en hon tyckte mindre om, men de var för att han behandlade mig riktigt illa. Till och med min mormor ville slänga honom i väggen.. å det krävs mycket för att irritera dem :)

#22, #23 de bor ihop så ja han får lov att träffa pappa om han ska träffa mamma men många gånger är mamma på husplan medan pappa jämt är i källaren för där har vi inrett som en liten lägenhet. Han vill inte sova hos oss heller för han sover inte bra där (vet inte varför) men jag har försökt få med han men han vågar inte ta för sig och ens äta hos oss eller någonting… Vill inte vara till besvär, blyg. Svårt att förstå när mamma pratar men hallå det är bara be henne upprepa eller så "översätter" jag. Det är svårt för alla att förstå i början, även mina vänner men tillslut förstår alla bättre när man är van. Jag vill att man ska kunna känna sig hemma hos oss :) Jag har i princip bott hos min killes föräldrar och brukar umgås själv med hans mamma :) hjälper henne i köket och sånt. Det är mycket roligare om alla trivs ihop med släktmiddag eller julfirande osv :)

Så länge min familj och vänner accepterar att vi är ett par och inte försöker lägga sig i och förstöra för mig och min partner får de tycka vad de vill.
Självklart så vore det ultimata att de kommer överens men ser det viktigare att min partners familj inte ogillar mig än att min familj och vänner inte gillar min "sentillkomna familjemedlem", de vet att de inte har något att säga till om där(bryter hellre med familj som inte kan acceptera andra människor än en fantastisk partner som inte dömer ut folk även om det skulle vara väldigt jobbigt, förhoppningsvis behöver man aldrig göra det valet).
Älskar jag någon så är det så, de är mitt nummer 1.