Skulle jag lista alla mina orostankar så skulle jag nog knäcka forumet, de tar aldrig slut liksom! 😛

Ok, allvarligt, jag har ganska många orostankar som tycks komma automatiskt i vissa situationer. Problemet är dock att "fånga" dessa tankar och göra dem synliga för en själv. Ofta dyker de upp mer som en känsla och inte som något tydligt uttalat, och då är det oerhört svårt att se vad det är man säger till sig själv. Man rackar ner på sig själv utan att man är riktigt medveten om det. Jag gick i terapi ett tag och fick då hjälp att bena ut och tydliggöra en del av mina negativa tankar, så jag är lite mer medveten om det nu, men det är så lätt att det händer ändå av bara farten.  

För att ta ett exempel, jag går på stan och skall klä mig för ändamålet. Jag tittar mig i spegeln och blir inte riktigt nöjd med det jag ser. Börjar inte den där tröjan bli lite sliten? Passar den verkligen med de byxorna? Visst börjar jag se lite överviktig ut? Min kroppstyp kanske inte passar för den här typen av klädsel överhuvudtaget? Mitt hår ser fördj**igt ut! Det kommer hur många tankar som helst, och alla går ut på att jag kommer att se löjlig ut, jag kommer att göra bort mig, andra kommer att skratta åt mig och se mig som mindre värd. I själva verket är det bara en spegling av vad jag tänker om mig själv.

Även om jag tror att de flesta har lite av det här inbyggt så vet jag att det just i mitt fall är sjukligt överdrivet, det ingår i min diagnos. Däremot så är tankarna inte starkare än att jag kan ta kontrollen över dem och skjuta dem åt sidan tillfälligt, men det beror mycket på hur mycket balans jag har i livet i övrigt. Det har funnits perioder när jag givit efter för dessa tankar helt och hållet och därför isolerat mig nästan totalt. Men tankarna finns där hela tiden oavsett hur jag mår. Skillnaden ligger i hur framträdande de är och till vilken grad jag kan stå emot dem.   

Kul att höra att du har blivit av med de flesta av dina negativa tankar TS! De budskap vi skickar till oss själva, medvetna och omedvetna, är så otroligt viktiga för hur vi mår, men de är tyvärr också ganska svåra att kontrollera.

Jag har massor. Mest handlar dom om hur värdelös, kass, äcklig och klumpig jag är. Jobbar hårt med att få bort min "själv mobbing" hur har du gjort om jag får fråga? Du behöver inte svara men känner att jag själv skulle behöva något verktyg mer än vetskapen att det inte är sanna tankar. Hur lång tid tog det för dig från det du började jobba med det tills det värsta var bortarbetat? Åter igen vill du inte svara är det ok.

"Här står jag i bikinin…undrar om någon ser min dubbla uppsättning av bilringar….nåja jag lär ju flyta bra om inte annat och det är ju skönt att veta, sen var det ganska praktiskt att lägga mobilen under ena hängbröstet trots allt, där sitter den bra och jag kommer garanterat inte missa några samtal idag…. "- positivt tänkande.

Jag är ganska duktig på att mota bort sådana tankar…:) Lärde mig en så bra sak "Tala till dig själv med den snälla rösten istället!". De negativa tankarna går som små snabba ljusblixtar jämfört med mina andra tankar, jag har aknske för mycket annat att tänka på än hur andra ser på mig. Jag bryr mig desto mer hur folk känslomässigt känner mot mig och hur de uppfattar mig som person. DET Är störande. kan tjata vänner sönder och samman om det ^_^ Efteroms jag är så dålig på att läsa av folk och sådär.

Men "min mage är så ful…" om jag ska bada, brukar följas av en annan röst som säger "Jaha…och vem fans tör det då? De som inte gillar det de ser får väl hitta nått annat att titta på för JAG vill BADA!".

För jag kan ju inte intala mig att jag är snygg eller smal om jag nu inte tycker det  (och inte är det) men jag tänker banne mig inte skämmas och "undvika" situationer för att inte störa andras perfekta världsbild. För det är ju där skon oftast klämmer- om vi alla bodde i våra egna skrubbar 24/7 skulle vi ju inte bry oss om hur vi ser ut (för då kan heller ingen annan kritisera eller döma oss), så man ska nog även titta på hur man själv dömer sin omgivning osv- är man rädd att råka ut för samma sak själv? 

JAg har en underbar pojkvän som jag är superattraherad av…ändå är jag rädd för frärmlingars åsikter om MIN kropp? Tränar ja gmycket är det alltid nån som kommer med sitt "Magerskank" och går jag upp i vikt  så blir jag "ett äckligt jävla fetto". Jag duger för mig själv, ska jag försöka vara perfekt för andra? Nej tack. Jag måste inte attrahera 50% av folket omkring mig för att känna mig bra, lycklig och fin. 

Därför får man ibland hejda sig med sin negativa röst och fråga sig: VEMS röst är detta, egentligen? För vem gör jag det, mår såhär dåligt över min kropp/utseende osv. Att jag har komplex över "Min persona" har med mobbing och ADHD  att göra (det faktum att jag fick diagnos först i vuxne ålder och blivit kallad för korkad, dum, lat etc hela min barndom och ungdomsår).

Så ja, en snällare, inre röst.

Kan ge ett exempel att starta med…

"hey baby…vad ska en sötnos som du hitta på för kul idag då?" Varje morgon i badrumspegeln ;)

Jag har jobbat väldigt hårt i flera år, efter att ha blivit sexuellt utnyttjad som yngre tonåring. Hade tankar som att jag var ful och äcklig, värdelös, smutsig, att ingen ville ha ett våldtäktsoffer och hade ångest för minsta lilla grej. 

Det är så stor skillnad till den jag är idag. Jag älskar min hjärna och hur den löser saker och hur den analyserar allt. Har blivit så medveten om mina tankar och min inställning till mig själv och mina medmänniskor att jag knappt har några problem längre. 

 Folk brukar förbanna mig för min positiva inställning till allt och förundras över min förståelse till de märkligaste ting :) Det är en stor seger att ha kommit ur den negativa spiralen. Jag kan inte ens bli deprimerad längre, även om jag för ett tag sedan nästan försökte. Mina föräldrar skulle eventuellt skiljas och min pappa tycker inte om mig alls och slängde ut mig. Han hackar ständigt på mig och allt jag gör. Ska alltid påpeka min breda ända och göra sig lustig på min bekostnad och har massa andra psykopatgrejer för sig. ÄNDÅ lyckas min hjärna styra upp det så att jag mår väldigt bra ändå och det påverkar inte alls min vardag :) Positivt tänkande är verkligen något som alla människor skulle ägna en liten stund varje dag åt att jobba med. För man blir lyckligare!

#4 visst är det så. Även om positivt tänkande bevisat inte kan hjälpa mot depression (alltså den allvarliga sorten, inte den "åh idag suger, åh min kompis var elak nyss/min pojkvän har dumpat mig" osv. Men positivt tänkande kan absolut rädda dagen i sammanhang som jag precis nämnde…

Det lärde jag mig från min far den hårda vägen :P

Han säger ALLTID "MEn helvete, de var väl typiskt. ALTID ska något skit hända, men SÅKLART det där hände mig" när något går åt skogen- en bytta olja ramlar omkull eller en bil får soppatorsk och han goes emo och jag tog ju efter det beteendet.

"fan vad typiskt. Men självklart!" När något går åt skogen, tills jag började notera det M2n vad säger jag?". Som om jag tror hela världen och dess makter vore emot mig?

JAg började räkna vad som går på tok och vad som går bra istället och märkte att det oftast går jämt upp. En gång försov jag mig, jag bannade alarmklockan (istället för det faktum att jag lagt mig på tok för sent) men istället kom jag av en "slump" (eller ödet?) fram till busshållsplatsen PRECIS när bussen kom. Snacka om tur, slapp vänta där i 10 minuter i 20 minusgrader. Då fokuserade jag på det positiva som hände istället.

Sen om en bunke med olja välter för mig idag så tänker jag förs! !Fan…det där var ju dumt…..Nåja, den där mattan var ändå så ful nu har jag en anledning att köpa en ny, snyggare matta".

Eller om det regnar, istället för att tänka "fan det regnar" eller "Klart de regnar när JAG ska till butiken" tänker jag på alla skogsbränder som förmodligne inte blir av tack avre detta regn, alla blommor och hur skön luften blir efteråt. Att regnet faktiskt hjälper mig rengöra grillen i trädgården och ävengör att jag slipper tänka på att klippa gräsmattan just idag….finns ju massa positiva saker med regn! ^_^