1. Du får acceptera delen att inte andra läser mellan raderna, även om det är skönt med personer man möter som klarar av det  :)

2. Har ni sökt professionell hjälp, så han verkligen SER dig och ERA problem? :)

3. Du nämner datorer. Är datorn ett sätt för honom att agera ut stress osv? JAg har haft en datorberoende pojkvän (dvs som alltid satt vid datorn och aldrig fattade någonting).. Han hade en släng av depression och problem med ångest som han behövde ta itu med- då blev han en helt annan människa. Dvs många som ägnar tid vid datorn gör det som ett sätt att slippa/undkomma att ta itu med "problem/svårigheter" de upplever i "verkliga livet". T.ex jag som är helt ensam idag- sitter här och skriver på ett forum för att slippa känna mig ensam ;) Istället för att ringa en vän "hey kom över på fika" . En som nytjar datorn större delen av sin fritid trots en flickvän och familj som vill umgås med en- eller behöver en, behöver nog hjälp att se det.

Familjerådgivning brukar väl vara gratis eller subventionerat/billigt i många kommuner? Ibland räcker det att gå en gång för att bara lära sig se på relationen, sig själv och partnern i ett annat sken.

Jag tror bestämt jag håller med gur4m1 på alla punkter. Jag funderade också på att han är en av dem som inte ändrar saker om han inte absolut måste, inte för att dem inte bryr sig utan att de kanske tänker att precis som med morsan är det mycket väsen för ingenting. Har märkt att många har det som måttstock i relationer.

Håller med #1. Min kille är värdelös att läsa mellan raderna. Kan visa hur tydligt som helst att jag är arg eller upprörd men ändå måste jag säga "nu är jag arg på dig". Får du samtalshjälp för dina problem? Kan din kille följa med? Samtalshjälp är jätte viktigt när man mår dåligt. Visst älskar du inte honom så får du ju göra slut och gå vidare. Ställ dig frågan hur ditt liv skulle se ut och kännas utan honom. Skulle det vara bättre utan honom har du svaret. Skulle det inte vara det är det kanske värt att kämpa för? Jag tänkte på det där med hur han mår. Hur har han hanterat att bli pappa och att saker gick så fort för er? Hur mår han egentligen? Jobbar han? Har han vänner? Visar du att du behöver honom? Man ska inte "skylla" på dig men när jag inte kände mig behövd hemma mådde jag dåligt och gjorde absolut ingenting, varför skulle jag göra det? Han behövde mig ju inte. Det kanske bara är något så "enkelt". Du kan ju också säga att du funderar på att lämna honom om han inte börjar ta era problem på allvar och lyssna på dina känslor. Då kanske han förstår allvaret.

Svarar till er alla tre på en gång. 

* läsa mellan raderna kräver jag inte egentligen även om det vore härligt ;) Kanske är det något jag får jobba med, att vara övertydlig, och förklara vilka tillfällen det är honom jag är sur/arg/ledsen/glad på och vid vilka tillfällen det handlar om mig sjukdom. Till förra veckan har han alltid trott det handlat om sjukdommen. 

* hur han mår, det är en väldigt bra fråga. jag tror han mår dåligt men han vill inte erkänna det för varesig själv eller mig. Men ja, han mår nog inte helt på topp. Han lämnade ju all familj, har väldigt få vänner här (och han "orkar" inte engagera sig nog att skaffa nya) och dessutom arbetslös. Så därför är jag okej med datorn, så länge det bara är mig det går ut över. När det går ut över barnen blir jag arg. Vi har dessutom i en vecka nu haft "egentid" 1 timme på kvällen då vi inte får sitta vid datorn eller telefonen utan ska ägnas tillsammans. 

* Jag har redan sagt att det är dags att kämpa nu om han vill fortsätta förhållandet, han förstår nog bara inte hur han ska kämpa. Hur han kan visa för mig att han vill spendera sitt liv med mig. Jag älskar honom fortfarande, och om allt blev bättre skulle jag inte vilja leva utan honom, men om inget förändras så spelar det ingen roll… 

* Jag har proffesionell hjälp av en psykolog, för "mina" problem. Vill inte dra med maken dit, men parterapi är något jag funderat på och som kanske skulle vara bra att testa. Jag är av den åsikten att jag tror att många kriser kan lösas bara man har rätt verktyg.

#4 ja..såklart, hans kan ju inte följa med till din psykolog men kanske bara att gå till en själv skulle lösa många knutar. Det du beskriver, hans situation- det är ju som upplagt för att man ska må dåligt, sen dränker man det med datorn (lite som att vara alkoholist till slut). Man slutar ta egna initiativ, man gör inget för att förbättra ens situation trots att man egentligen är missnöjd med den- man anpassar sig bara och "uthärdar" till slutet- men det enda slutet som kommer är slutet på er relation när du fått nog. 

Hoppas ni tar er igenom detta och att han är öppen på att prata med någon utomstående, jag tror det är vad han behöver :)

Hoppas också ni kan ta er igenom detta. Övertydlig är bra :) det fick jag lära mig snabbt