Jag tycker inte att man ska planera barn för sin egen skull, utan att man ska välja att det är dags för att man är redo att ge allt för barnets skull.

Jag skulle hellre aldrig planera barn om jag inte var i en ekonomisk säker situation, då jag inte tycker att det är samhällets ansvar att försörja mina barn.

Barn räddar aldrig ett förhållande, det dom kan göra med sin ankomst är att förlänga ett döende förhållande och lidande.

Jag är lite kluven när det kommer till detta. Om jag skulle bli gravid nu, vilket inte är möjligt men ändå, OM.. Det vore väl inte direkt det bästa. Då jag pluggar in gymnasiet (en termin kvar), inte har pojkvän å den potentiella pappan skulle vara mitt ex som bor 30 mil bort. MEN OM jag skulle bli gravid, skulle jag aldrig kunna göra abort. Även om min livssituation inte är den bästa för en bebis, så skulle jag aldrig klara en sån sak. Å det barnet skulle ge mitt liv mer mening och jag skulle antagligen må mycket bättre. Umgås dagligen med släktingars barn, är välutnyttjad barnvakt och barnen är det enda som får mig må bra!

Men att planera barn i min situation? Nej det är ju sjukt. Rädda förhållande? Tja, men man har ju alltid ett band till ens ex genom barnet.

Men barn behöver inte alltid få det dåligt bara för att situationen inte ser så bra ut när det kommer till världen. Saker kan ändras, livet tar inte slut bara för att man får barn. Vet en som var 15 år när hon fick sin dotter och alla sa att hon skulle leva på soc bidrag. Hon har inte gått till soc en enda gång, hon har tagit studenten med toppbetyg, hon har jobb osv. Så som sagt, saker kan fixa sig även om man har barn. Man behöver mycket stöd och hjälp utifrån och det är faktiskt inte fel att få hjälp ibland, det behöver alla nyblivna föräldrar.

Vad lulligt detta inlägget blev..

Ett barn räddar inte ett förhållande utan tvärtom, vår son är 6 veckor nu o vi har aldrig bråkat så mycket som nu o hade vi haft ett dåligt förhållande innan så hade det tagit slut. Man e trött o grinig o det tar på en med en bebis. Samhället ska inte försörja ens barn tycker jag men man behöver inte vara miljonär heller det viktigaste e mat o kärlek till barnet

#1 ska man vänta till att allt är "rätt" så får man nog vänta tills efter klimakteriet eller så, däremot ska det ju kännas som rätt tillfälle för en själv men det behöver inte betyda att man är två på 100% iga jobb med hög lön och är i princip chef eller nått sånt, hus och hela faderullan.

Däremot skaffar man alltid (om det är planerat) barn för en själv annars skulle man nog inte skaffa barn för man vet aldrig om barnet föds dödssjuk eller liknande. Men helst ska man ju vara en sån som kan tänka mitt inne i egoismen.

Min lillasyster skulle visst vara ett sånt där "rädda förhållandet barn" och jag tror inte hon hade det så mkt värre eller bättre än oss andra systrar, det viktiga tycker jag är hur man behandlar barnet sen det är fött inte varför man skaffar det då det säkerligen kan ändras.

Håller helt med #3! Man vet inte vad man ger sig in på när man skaffar barn, oavsett om man planerar eller inte, och hur kan man tro att ett barn ska rädda ett förhållande?

En stor del av mina gamla klasskompisar väntar eller har barn, 18-19 år gamla(!) Jag tycker inte det e rättvist mot varken barnet eller sina föräldrar, då majoriteten bor hemma eller har föräldrar som betalar ens boende, helt enkelt inte schysst att lägga den extra tyngden på sina föräldrar. En av mina vänner motiverade med: Jag är redo och det är mysigt med små barn. Tror alla i min ålder att det bara är gulli-gullande med bebisar? Väntar bara på att hon ska spy sin galla över hur den lille håller henne vaken hela nätterna, ständigt skriker, m.m.(själv har jag fått denna uppfattning :P) … Tror jag blir galen på denna motivering… Hon gick ut skolan i somras, gnäller för att hon inte kan hitta ett jobb(vem vill ge jobb åt en 18 åring i 7e månaden, som läst foto på gymnasiet som sin enda utbildning, inte har någon som helst självkontroll utan kunde komma packad till skolan flertalet ggr i veckan?) När man inte ens har bil eller eget boende utan mamma betalar mat, lägenhet, m.m. Det hade väll varit en sak om hon haft pappan vid sin sida, men när man inte ens vet vem pappan är, kanske man borde överväga sitt beslut om att bli mamma? Jag kanske verkar hjärtlös när jag säger så, men utifrån sådana handlande tycker inre jag att man är redo att skaffa barn, planerat eller ej. Sen verkar det gå någon trend/tävling bland tjejer i min ålder: "Vem kan bli mamma först?" Vill man skaffa barn kanske man borde fixa en bra grund, typ; Jobb, eget boende, bil så man kan ta barnet till dagis/doktorn? Vad tänker folk med? *suck*

Jag vet inte, men för oss har livet som småbarnsförälder varit så mycket lättare än vi trodde. Det har inte alls tärt på vårt förhållande, snarare stärkt det, men så har vi fått en extremt snäll bebis som senaste veckorna (blir snart 1 år) sover 11-12 timmar per natt så vi får gott om sömn själva. Nej, barn ska inte skaffas för att rädda ett förhållande för det tror jag inte funkar. Barn ska skaffas för att båda vill och har engagemanget med ett barn. Jag blir så förbannad när jag ser par som skaffar ungar för att tjejen vill medan hon i samma andetag spyr galla över sin sambo. Tristess är heller ingen anledning till att skaffa barn!

Jag minns att min mamma sa att hon skaffade barn för att känna sig behövd. Hon sa också några gånger att killar kommer och går, men barn består. Jag tror hon är rädd att bli ensam, därför skaffade hon många barn.

Jag förstår #8's mamma. Jag känner likadant men jag följer inte känslorna för det. Helst vill jag veta att jag kan försörja mig själv och barnet om något skulle hända min sambo. Det skulle nog inte bli perfekt men jag hade gjort mitt bästa och älskat barnet mer än något på jorden. Har inga planer på att lämna min sambo men vill vara på förberedd jag kan. Han kan ju bli överkörd, få cancer eller tröttna på mig. Att då skaffa barn när jag får 3200kr i månaden själv bara för att jag vill ha barn och skulle bli en bra mamma känns… oansvarigt. Sen om jag råkade bli gravid trots att vi skyddar oss är en annan sak. Jag skulle bli överlycklig, rädd men överlycklig. Jag tycker man ska skaffa barn för att man vill ha barn och kan ge de ett bra och tryggt hem. Sen kan vad som helst hända men man ska iallafall älska barnet och göra allt för att ge de en trygg och stabil uppväxt. Inte som en spel bricka för att hålla kvar en kille, för att kondom är osexigt och p-piller slarv eller vilken anledning. Barn väljer inte att bli till eller vem som ska bli deras föräldrar.

Vet många som har skaffat barn av alla möjliga anledningar utom den som borde vara anledningen, att båda parter vill.

Exempel på deras anledningar är att vilja behålla sin partner, tror att det skulle hindra partnern från att bli utvisad ur landet, rädda förhållandet, känna sig behövd, skaffa barn för att de tror att de kommer må bra själva då, nåt i stil med att barnet gör dem "friska" (vet inte riktigt hur jag ska förklara det), för att de blivit tjatade på och till slut gett med sig, för att de är trötta på skolan och inte vill jobba…

Vissa människor prickar dessutom in flera av dessa anledningar. Varken rätt eller smart något av dem.

Hej!

Vi planerade Gabriella och hon blev tillverkad i en fiskarbod när min f d hade ägglossning. Jag kom inte in efter kappsegling och var ganska ofräsch. Gabriella har fått en bra uppväxt och jag betalade hennes studier. Nu jobbar hon och är mycket reko): När man skaffar barn bör man planera. ❤️

Man väljer ALLTID att skaffa barn för sin egen skull. Det är inte precis en osjälvisk god gärning att skaffa barn… Däremot finns det inget fel i att skaffa barn för sin egen skull. Vill man ha barn så kan man skaffa barn, enklare blir det inte.

Däremot att skaffa barn som en lösning på ett problem är bara urbota korkat. Barn löser inga problem - de skapar problem.

Förhoppningsvis skaffar man inte barn för att tillfredsställa sina egna altruistiska behov. I min värld skaffar men barn för att man bestämt  för att göra det inom en relation som man tror på, genomtänkta beslut mao.

Barn har rätt att födas in i en miljö som är villig att göra allt för att barnet skall få optimala förutsättningar för sin utveckling. Naturligtvis är det viktigt att man har möjlighet, lust, ork, ekonomi för att ta ansvar för ett barn.

#10 håller med dig, barn skall aldrig vara substitut.