Måste vara en jobbig situation. Tyvärr har jag inte några bra råd. Prata med honom. Jag brukar kräva att min kille ger upp sin "gnäll rätt" om han inte kommer fram med någon åsikt. Gör han det så bestämmer jag själv. Hade själv haft jätte svårt att vara tillsammans med någon som inte visar känslor. Har stort bekräftelse behov speciellt när det gäller om han älskar mig eller inte. Har väldigt svårt att förstå att han vill leva med mig och ibland blir jag jätte rädd att han ska lämna mig.

Jag bröt upp med ett ex just för att han aldrig visade sina känslor för mig. Allt annat funkade men att ge en komplimang eller säga varför han var med mig funkade inte och jag väntade i nästan 3 år på att han skulle bli redo men jag orkade inte vänta längre.. utan komplimanger och psykisk kärlek blir det som en vänskapsrelation med fördelar (sex) och det gillade jag inte.

Så man måste nog ligga på ett jämnt plan ang. känslor för att båda ska vara nöjda. Om någon, som du och jag TS, är sådana som behöver få respons och åsikter, känslor osv så är det knepigt att vara med någon neutral som mest rycker åt axlarna.

Jag tror inte man riktigt orkar i längden, speciellt om du redan börjar bli frustrerad. Jag tror inte heller det lär bli så mycket bättre om han inte är den sorts person som inte vill uttrycka hur han känner sig.

Jag har haft ett sådant förhållande där killen hade svårt för att visa känslor. Han visade dem bara när jag försökte göra slut, då började han gråta, men annars var han som en staty. Förstås var det rätt svårt att göra slut, eftersom jag då ju fick se att han faktiskt hade känslor.

Men sen en dag insåg jag att jag vill ha en partner som kan visa sina känslor och våga prata om dem. Så jag stack, innan han hann börja gråta den gången.

Nu var det inte det enda problemet i det förhållandet, han var också utomordentligt tråkig, men det hade en stor del i varför vi gjorde slut. Min nuvarande är mycket bättre vad gäller att kommunicera känslor (och på alla andra sätt också, men det är ju en annan historia). Även om han sluter sig ibland kan han öppna sig när det behövs för att prata om hur han känner och tänker.

Jag tycker det är väldigt viktigt att kunna kommunicera på det sättet, men det är ju inte det för alla. Jag tror man måste vara ärlig med sig själv och fundera ut hur viktigt det är för en själv. Man kan nog inte öppna en helt sluten person, så då får man nog göra ett val att antingen acceptera tystnaden eller gå vidare.

Jag befinner mig i ett liknande förhållande men på senare tid har min pojkvän blivit allt bättre på att verkligen visa vilken sinnesstämning han är i. Vi har varit tillsammans i 1½ år och är sambos sedan 2 månader tillbaka. När det handlar om att visa känslor är vi otroligt olika, jag är en riktig känslomänniska och han är det inte. 

När jag är glad, då är jag jätteglad.
När jag ledsen, då blir jag oftast väldigt ledsen. 
Och när jag tycker något, då är jag mycket bestämd. 
Jag ha självklart också mellanlägen och är neutral till och från, men jag är alltid tydlig med hur jag känner och det kommer automatiskt för mig.

Min pojkvän däremot, är lite som en död fisk ibland. Jag kan inte riktigt läsa av vad han tycker eller vad han känner. Han har inga problem med att tala om vad han känner inför mig och vårt förhållande, det är inte det jag kan sakna. Det jag kan sakna är lite pondus och tydlighet. 
Han börjar dock "bättra" sig och jag kan läsa honom allt bättre. Jag vet inte om det är jag som lär känna honom bättre och snappar upp små signaler eller om det är han som anammar mitt beteende. Kanske en mix av båda. 

Det är svårt att ge råd, men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att alla människor är så otroligt olika. Det är inte honom det är "fel" på i det här fallet, han tycker förmodligen att det är både naturligt och skönt så som han visar (eller inte visar) sina känslor. Jag förstår din frustration för jag har också känt så många gånger inför min pojkvän, men också förstått (precis som du också skriver) att jag själv ibland är övertydlig - jag visar mycket känslor. Detta kan ju för övrigt vara något som både din och min pojkvän ser som "jobbigt" då de själva inte beter sig på samma sätt. Det är bara du som vet hur pass detta påverkar er relation och hur du mår av att han inte visar sina känslor tydligare. Om detta är en olikhet som får dig att tvivla på ert förhållande så bör du agera på något vis. Reflektera över varför du tycker som du gör. Vad kan ligga bakom hans beteende och oförmåga/ovilja till att visa känslor? Jag vet t.ex. varför min pojkvän inte har lika lätt som jag att visa sina känslor, eller, jag har mina teorier och kan därför ha överseende tills vi växer tillsammans vilket jag nu märker att vi gör.

Varför är det viktigt för dig att han visar känslor? Känslor inför vad? Vad är det du saknar?

Oj, vad många svar! Det var väldigt nyttigt för mig att läsa och det är skönt att veta att det är fler som varit i samma situation.

Jag vet egentligen inte varför jag kräver att han ska visa så mycket känslor. Kanske är det för att han aldrig gör det som behovet blir extra stort. Han kan tex aldrig säga att han älskar mig mest av allt eller säga något fint överhuvudtaget. Blir jag ledsen och börjar gråta så säger han inget alls. Blir jag glad så reagerar han inte heller. Jag skulle vilja känna att jag är allt för honom men det känns som om ingenting spelar någon roll för honom. 

Jag har hotat med att göra slut men inte ens då säger han nåt. Han säger att han känner sig tom i huvudet, att han inte får fram några tankar kring det. Jag förstår inte. Jag känner mig så betydelselös.

#6 Jag skulle lämnat den mannen. Om känslor och uttryck är viktigt för dig så ska du få det. Du kan inte kräva, men du kan hitta någon som är på samma nivå som du. Det låter inte viktigt men känslor och uttryck ÄR viktigt om man är en sådan som tycker det.

Jag känner igen mig. Mitt ex kunde visa känslor för allt förutom mig. Det sög. När man kände sig extra fin och man bara väntade på att få en komplimang men icke. Eller de dagar man tyckte man var som fulast ville man ha en komplimang som gjorde hela ens dag. Men icke. En enkel ''Du är fin!'' gör en gott. :) Så ja.. jag kommer inte sätta mig i en situation med en sån man igen.. man måste hitta en jämlike.

# 7 Jag förstår precis hur du menar. Grejen är bara att han är otroligt snäll och gör nästan allt för mig. Det enda som fattas är ju som sagt att prata känslor. 

Min pojkvän kan visa känslor för alla förutom mig känns det som också. När hans kompis hör av sig så blir han genast jätteglad och så börjar dom planera en massa, något han aldrig gjort med mig..

Jag vet inte hur jag ska göra. Men jag har sagt till honom att vi iallafall borde åka iväg på en resa och bara göra något tillsammans. Han säger ja till förslaget men vet inte ens om han menar det..

#8 Kan du inte prata med han då? Ett rejält snack?
Boka resan åt er? :) Om han är seg att planera med dig så får du nog ta tag i det själv. :P

#8 Att han gör allt för dig betyder ju inte nödvändigtvis att du känner dig älskad. Såvitt du vet kan han ju lika gärna gå på autopilot i eran relation.. Det kanske är det han gör? Hur har hans tidigare relationer varit? Hur är hans relation med sin mamma? 

Om han visar känslor för alla andra är det ju inte konstigt att du tvivlar.

Har aldrig under våra 16 år tillsammans fått en komplimang, eller fått höra att "Det där gjorde du bra!"! Det kan jag verkligen sakna. Men jag vet att han tycker mycket om mig, för det säger han att han gör.

Han är som en träbock ibland, och att vi trots allt har hållit ihop så länge beror på att vi är särbo. Plus att vi gör många roliga saker tillsammans när vi träffas.

Jag tror att många män har svårare för att visa känslor än vi fruntimmer.

#11 Det är nog mer en kulturell grej tror jag. Många män från sydligare länder är (stereotypiskt och generellt sett) mer för att visa ömhet, det anses normalt att smickra sin partner och att uppskatta hennes femininitet.

#12 OK, det kan jag hålla jag med dig om.

Har själv erfarenhet av det, när jag tänker efter.

Fast det var lääänge sen…😇

Jag igen, fast med ett nytt konto.

#10 Aldrig tänkt på att han kan gå på autopilot faktiskt, men det kan du ha helt rätt i att han gör. Han har väldigt svårt för relationer överhuvudtaget och vill inte ens prata om sånt. 

Varför undrar du relationen till hans mamma? Är det nåt som kan spela roll?

#14 De flesta lär sig att interagera med omvärlden i barndomen, och om man har haft en dålig relation med föräldern av det motsatta könet(för hetero) brukar det föras över till den egna kärleksrelationen när man växt upp. Alla har väl hört talas om 'flickor söker män som är som deras pappor', men detsamma kan även gälla män, och även om partnern inte är som föräldern kan personen mycket väl reagera som om så var.

Så, kanske att din kille har liknande och att han under sin barndom lärt sig att 'skita i' vad föräldern säger, dvs autopilot.

Det är jättesvårt att veta när man är i sitsen själv. Har också varit med killar som suttit helt tysta och inbundna när jag försökt diskutera något i låt oss säga så länge som en timma. Enbart svarat på ja och nej-frågor, inte lagt in någon syn på saken själv. Att jag har fått nästan skrika "men du måste ju också dela med dig! säg vad du tycker!" och att man får ett svar som… "men jag vet inte, sluta tjata." Också kanske han går iväg till och med.

Jag vet inte hur många förhållanden du varit med innan, men mina tidigaste pojkvänner var såhär (inte pga låg ålder skulle jag säga) och man blir rentutav galen tillslut om man är en känslomänniska själv. Har du försökt prata med honom på något annat sätt? Försökt nå honom sedan du startade tråden? Ingen ska ju behöva kämpa arlset av sig för att få någon respons, man är ju två i förhållandet. Den parallellen har jag dragit som oftast, men inte det har väckt något liv i hans huvud… Det är riktigt sårande måste jag säga.

Så försök så länge du vill och orkar. Du kanske kan acceptera att du inte får så mycket egna tankar och känslor för honom. Men tänk i det långa loppet. Vi är många, många som aldrig trodde vi skulle hitta en lika givande partner igen (fastän partnern kanske var en idiot till större delen av tiden, säger dock inte att din är det!) men man gör det.

Valet ligger såklart hos dig. Men du förtjänar någon som behandlar dig så som du vill bli behandlad - OCH så som du behandlar andra :) Det är inget fel i att vilja ha rättvisa på känsloplanet.