Känner igen delar av det du skriver. Jag mår också dåligt, har så gott som inga vänner men har ett väldigt stöd från min familj. Sedan är jag och min sambo något fruktansvärt olika. Om vi väljer mellan två saker föredrar jag alltid den ena och han den andra. Jag är otroligt känslig och bryr mig om människor som inte alltid förtjänar det. Han bryr sig inte om mycket eller om folk även om han bryr sig fruktansvärt mycket om mig. Tror man antingen måste acceptera varandras olikheter eller gå vidare. Prova att släppa efter på det som verkligen inte betyder något för eran relation. Jag brukar tänka "vinner jag något på att gnälla om detta" om inte så skiter jag i det. Om det är något som verkligen spelar någon roll och som jag inte kan skita i så tar jag lugnt och stilla upp det med min sambo. Och försöker att inte använda anklagande tonfall utan säga saker som "när du säger så, känner jag såhär" Du skriver att han ställer upp till 100% men aldrig ger dig något stöd. Ibland behöver iallafall jag vara övertydlig med min kille precis som han måste vara med mig. Vi är så olika och tänker helt olika att vi behöver det. Säga "nu är jag arg på dig " eller vad man nu känner och förklara varför man känner som man gör. Sen kan det nog vara till fördel om man inte skriker på varandra utan försöker prata lugnt och stilla igenom vad man känner och tycker samt varför. Samtidigt som man är fruktansvärt övertydlig. Det är kanske jobbigt att behöva vara det men om man trivs i förhållandet/ älskar killen kanske det kan vara värt det. Det tycker iallafall jag att det är. Fast om du inte trivs i ditt förhållande och inte vill leva med killen ifråga så kanske det är bättre för er båda om ni går skiljda vägar. En annan tanke jag brukar tänka är "vill jag leva mitt liv utan min kille? Skulle mitt liv vara enklare eller bättre utan honom?" Om svaret är ja tycker jag att man borde överväga att gå vidare. Det är inte rättvist att vara med någon "tills man hittar något bättre" eller för att man inte vill vara ensam. Även om det inte är lätt.

I ett förhållande ska man må bra och ens partner ska få en att må bra. Man ska såklart få må dåligt, men om det är förhållandet som hela tiden gör att man mår dåligt då kanske det är dags att vandra vidare till ngt nytt. Det är inte alltid helt fel att lära sig tycka om sitt eget sällskap.

Det låter helt sjukt att man är i ett förhållande man inte mår bra av. Tycker också att det är konstigt att "anpassa" sin personlighet…finns väldigt många människor i världen, att välja någon man varken mår bra av eller kan vara sig själv med känns extremt destruktivt. Att vara tillsammans för att man inte vågar stå på egna ben är en väldigt dålig anledning till att hålla ihop och även extremt elakt gentemot partnern. Personligen tycker jag att man i ett förhållande ska hjälpa varandra att växa som människor, utmana varandra både mentalt och fysiskt. Annars kan man lika gärna vara singel.

Han är inte den enda människan i världensom kan stötta din ridsport….så bli särbos, kanske dumpa honom. Man ska må bra i en relation, är partnern otillgänglig och dessutom bråkar så man mår dåligt så….ser jag ingen mening med det. Nu är säkert du minst lika stor del a av varför bråken blir som de blir…ni kanske ska söka stöd hos någon rådgivare/terapeut eller liknande, som kan medla lite mellan er och ja… ibland blir man blind inför sin partner och kanske man känner isg ouppskattad/utnytjad och anser sig förtjäna att bete sig på ett visst sätt.

Då kan en tredje persons ögon på ert samspel göra en skillnad, hjälpa en att både prata om saker och även reda ut dem som folk… istället för skrik, gråt och gap.

Hoppas det löser sig, känner en klump i magen när jag läste trådstarten.