Ursäkta, men han låter som ett svin.

Jag tror det är bäst att du stannar med katterna, även om det är jobbigt. Du kan ju som sagt inte flytta hem dom till din familj, och han bryr sig inte om dom.

Ni får nog stå ut med varandra tills han hittat nåt helt enkelt..

#1 tack för ditt svar! Jo jag vet ham är ett svin! Ibland undrar jag varföt jag är kär i honom men han kam verkligen vara snäll men känns som vi b råkar för mkt! Ibland undrar jag om det bara är min kille som är så här lat? Hur hjälper era killar till i hemmet?

Stanna med katterna och sparka ut karln. Han har bara sig själv att rå om. Du har katterna.
Låter som ni ska fundera på om ni ska vara tillsammans. Kanske bra med en paus,

Min karl gör väldigt mycket i hemmet. Jag är mer lat även om jag gör en del av hushållets sysslor också.

Jag har aldrig levt med någon som hjälpt till i hemmet, de jag levt med har delat ansvar för allt, inkomst, städning, barn osv.

Tycker du gjort ett bra val att bli sambo då kanske han växer upp eller så visar det sig att ni inte ska vara tillsammans. Hans beteende är helt enkelt oacceptabelt!

Stanna där för katternas skull och kasta ut honom om det verkligen inte går att vänta, han måste ha någon kompis eller familj att stanna hos. Jag blev särbo med min sambo i ett par månader när vårat förhållande svajade och vi har aldrig haft det så bra som efter den perioden, han har verkligen tänkt om och tänkt rätt.

Om du nu tycker han är ett svin och så.. varföraär du tillsammans med honom? Ibland räcker inte det med kärlek. Du verkar ha en väldigt annorlunda inställning till någon du älskar. Fast jag är kanske bortskämd med världens mysigaste pojkvän…

Jag antar att jag hoppas att han ska ändra sig och bli dwn person jag en fånf kände. Det är svårt att förklara hur jag känner eftersom jag sj inte riktigt förstår varför jag älskar honom i alla lägen.. Ibland undrar jag om jag stannar kvar för att jag är rädd för att vara ensam?

Ni andra som har varit sambo och gjort slut hur gick ni till väga? För mig är det som en spärr jag bara inte klarar av det fast jag vet att set är vad jag kanske behöver… Är det bara jag som varit i denna sits ?

jag har inte varit i samma sits, men jag förstår att det är skitsvårt att lämna. det är ju en stor del av vardagen som kullkastas. det är jobbigt att gå från någonting tryggt och vant till något helt okänt, även om tryggheten inte är sån som man önskar. det finns ju en anledning till att personer som lever i ännu värre förhållanden, med våld och hot, ändå stannar. däremot tror jag verkligen att det är ett uppbrott som du behöver. relationen du lever i är inte bra, din sambo är inte snäll och beter sig på ett fruktanvärt orättvist och barnsligt sätt.

jag säger som någon ovan, min sambo "hjälper inte till". att hjälpa till är om han skulle hoppa in och ta en syssla som egentligen är min. han kan hjälpa till att ta hand om mina akvarier fast det inte är hans ansvar alls. hemma gör han sin del av våra vardagssysslor, som ju faktiskt är gemensamma. disken är ju lika mycket hans ansvar som mitt, liksom tvätt, städ, handling och matlagning. visst, vi kanske inte delar halva lägenheten när vi dammsuger, eller delar upp tvätten i exakt lika stora högar, men vi gör ungefär lika mycke båda två i vårt gemensamma hem. din sambo har det ju kanonbra med en egen passupp och husslav som inte bara tar sin del av det gemensamma hemmet. det är INTE okej.

känns det bättre för dig, så börja som särbos. det kan vara lättare att se klart när man kommer ifrån det vadagliga och får känna på hur det är att reda sig själv. försök att skapa en situation där du inte tvingas in i hans vardag om du själv inte vill. åker du dit för att ta hand om katterna blir det lätt att han tror att du även ska fixa annat, eller att du gör dte bara för att.

sedan tror jag att anledningen som du har att bli särbos sällan är en anlednin som banar för en framtida relation så länge som partnern inte inse i processen att denne gjort fel. men börja med särboskap och känn efter. antingen blir det super, och ni hittar tillbaks till varandra och utvecklas, eller så inser ni att det är bättre om ni lämnar varandra.

Tycker din plan att bli särbos är jättebra. Kanske glider ni isär naturligt eller så får han växa upp och kanske uppskattar dig mer :)

Jag flyttade ut från min pojkväns villa… Det är bland det bästa jag gjort för våran förhållande/relation efter att vi blev sambos… Så skönt och mindre vardagstjafs!

Jag har aldrig ångrat en dag att jag skilde mig. Jag har fått ett mycket bättre liv. Trots en bra man, villa och allt som hör därtill, valde jag att gå.
Att ta sig ur är svårt som satan, men när man vågat ta steget får man ett nytt liv där man själv bestämmer allt.
Livet är alldeles för kort för att gå kvar i något som inte funkar.
Vi var gifta i 25 år.

Man är fel ute redan från början om man anser att killen ska "hjälpa" till i hemmet. Då blir det direkt ditt problem som han hjälper dig med ibland. Ett hem är bådas ansvar.

Jag och min kille flyttade isär för 4,5 år sedan, det var struligt ett tag men sen hittade vi tillbaka till varandra. Ett väldigt bra beslut.

Oh yes…bvarit sambo med två andra killar och är särbo nu och kan säga att den relationen har hållt dubbelt så mycket längre än något av mina andra- som sambosar. De kna säga att de är jämlika bäst de vill men det är handlingen som gör det och där har alla killar jag mött förr eller senare "degat ner sig" och blivit lite för bekväma med "reservmorsan" (Jag alltså) som städar upp åt dem. Min nuvarande är säkert likadan men håller ypperligt rent kring sig när han bor ensam-

Ett tecken är bland annat hur han lixom "pöserihop" av en hög av bristande initiativtagande när det kommer till disk, matlagning och tvätt när han kommer hem till sina föräldrar- som ett exempel (ja är man gäster kanske man inte står å diskar men bor man där i flera veckor hjälper man banne mig till!).

Är mammorna som måste börja lära sg uppfostra bra och rediga karlar :P Istället för att dalta dem ner i fördärvet och slutligen bli t.ex mitt problem -_-

Vi ska bo särbo tills vi vill ha barn eller liknande, inte ens då är jag så säker på om jag vill bo ihop. Kanske för ekonomisk stabilitet, skulle tjäna in nån tusenlapp om vi blev sambos-men vet inte om det är värt. Och ja, vi har ett bra förhållande och ja, vi är rätt för varandra.

ÄR han såpass omogen att han inte ens kan ta hand om katterna kan ha gott flytta ut på stört hem till en kompis eller vad sjutton som helst.

En vuxen människa i ett förhållande ska man ej behöva tjata på eller jaga efter, de är bara slöhet från deras sida eftersom de vet att vi gör det tillslut ändå. Nej ut med karl!!

tack för alla svar! Känns bättre när det inte bara har hänt mig. Får hoppas att han ädrar sig annars glider vi väl isär..

Jag ogillar att kalla folkför slöa oh lata för oftast ärdet något som ligger bakom en plötslig ovilja att hjälpa till- dvs det är nog inte katterna som egentligen är problemet men TS pojkvän kan inte uttrycka/är inte medveten om _vad_ som är problemet. En sambo jag hade var jämlik men började plötsligt skita i att "hjälpa till" med något, och slingrade sig bara ur- vilket resulterade i att jag blev sur, tappade suget att göra _något alls_ med honom, och det blev i sig en ond spiral- hade vi blivit särbo då så skulle vi kanske kunnat rädda vår relation men vi gjorde slut. Han hade en depression och våra problem med ångest och andra åkommor men det gick istället "ut över" vår relation, och mig (Eftersom han blev så jävla lat och slö och där kom jag och hackad eoch "gnällde" och ställde krav" som i sin tur bara sänkte honom mer). Säger inte att man inte ska få tjata, att förvänta sig att en partner delar arbetet är självklart anser jag, men det kan ligga annat bakom när en person börjar bete sig sådär - han avr ju för att skaffa katt i början om jag förstod rätt.

Jag är i liknande sits efter 12,5 år, planerar att gå helt och hållet ifrån min sambo trots alla försök till att få det bättre sedan vi flyttade till villa för 9 månader sedan.

#17 Eller så är det så att vissa blir lata efter att ha blivit sambos, och tar förgivet att den ena ska städa/diska och hålla på… Tror jag är väldigt vanligt. Man blir för bekväm, lat, tillslut blir det gjort av den andra så varför bemöda sig?

Låter lite hårt, men vissa är ju tyvärr lite så.

#19 jo men bristande initiativtagande och energi brukar för det mesta ha en djupare problematik (ärmin egen upplevelse) och går oftast att lösa- imitt fall, med ADHD upplevs jag ofta som "lat" fast jag jobbar häcken av mig för jag har så mycket annat att tänka på så om soporna blir bortglömda så tycker min sambo att jag är lat och tar han förgivet. Nu vet han ju om min problematik så han slipper känna och tro att jag gör det av lathet eller för att jag är för bekväm med honom. Mitt ex blev sådär, men det visade sig cokså att det var början till en depression och problem med att hantera ångest och stress (som inte rörde vår relation alls, utan var kring jobb, studier oh framtiden och hans familj).

Men ja, ren lathet och att ta sin sambo förgiven är ju tecken på att man förlorat respekten hos sin partner och det bör man ju prata om och fundera över varför det blivit så. Är partnerninte längre lika engagerad i relationen?