Skolor har kuratorer, mitt råd är att uppsöka den och prata ut.
Alla kan få vänner, bara man får hjälp med redskapen till det. Det är svårt att ta sig ur en sådan cirkel som du verkar ha hamnat i, och det är inte konstigt med tanke på dina erfarenheter.

Du kan komma ur det här, men du behöver hjälp med det. Så var inte rädd att söka den,

Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Har varit lika dan men kommit en bra bit på väg. Jag är och trivs bra som en ensamvarg och har inte något behov av att vara runt människor så mycket men visst är det skönt att ha vänner. Själv har jag ytterst få, skulle nästan säga två-tre stycken.

Din blyghet är det viktigt att du tar tag i. Vet själv hur otroligt jobbigt det är. Är själv väldigt blyg och man mår verkligen dåligt. Jag antar att man kan prata om det hos kuratorer osv. men jag rekommenderar att du "övar" på en vän. Någon du litar på. Omringar dig med människor du faktiskt tycker om och som du har kemi med. Acceptera att du är som du är och känn ingen press. Utsätt dig för situationer som är lite jobbiga. När du är med vänner och några du inte känner kan du ha som mål att ställa två frågor eller något sådant. Sätt upp delmål liksom. Öva öva öva! :)

följde din hat och heder-tråd och kan ju säga…jag tror din fmailjesituation har påverkat att du känner såhär. Jag blev en helt annan person när jag lämnade min fmailj långt bakom mig- trots att det även innebar att lämna min syster också. Men man hamnar lätt i en roll, och jag kände som dig- som att gå runt helt tom, oförmögen att uttrycka alla de där känslorna man samtidigt går runt på. När man väl finner modet är det försent och förbi. Du låter som någon som VILL ha vänner, du är ingen ensamvarg- men tvinga inte fram det. Jag skulle snarare kalla det för att vara en hämmad person, mer än blyg och osäker (Att bli hämmad gör en ju osäker för man är rädd att göra fel och är inte van att kunna /få ta egna initiativ).

Prata med en kurator, det är ett jättebra råd! :) Att skapa tillit till någon utanför din familj som kommer att se och höra dig och du kommer att må bra av det- Våga öppna dig och vara ärlig, de har tystnadsplikt!

Du är ingen tönt :) Alla går runt med rädslor och osäkerheter, tvivel osv- vi är bara olika bra att dölja det för andra (och oss själva). Lovar.

Jag är idag social, har många helt nya vänner och trivs på mitt arbete där jag kan prata med alla utan problem. Förut beskrevs jag som en ensamvarg, aagressiv, och själv kände jag det som att gå runt i ett vaakum- tills någon började se och lyssna på mig, och jag vågade börja _prata_ och sätta ord så andra kunde förstå mig. Där emellan avr jag mes thela tidne rädd att någon "skulle komma på mig" med att vara den lilla blyga, osäkera skit jag egentligen är….tills den dag jag insåg att jag är så mycket mer. Jag har humor, är glad och snäll, folk uppskattar mig, jag måste inte tvinga fram något. En del gillar mig inte, so what, jag gillar inte heller alla- men mina vänner älskar mig.

Gymnasieskolan du ska gå på, är alla där nya eller är du rädd att fastna i gamla mönster och att det går folk där som tror sig känna dig redan?

Vi föds inte på ett sätt, vi utvecklas genom _hela livet_, vi får erfarenheter, vi tänker och analyserar, är medvetna om våra handlingar och lär oss vad som känns bra och dåligt i vår egen takt. Det viktiga är att inte ge vika och börja undvika mänsklig kontakt. Utmana dig själv som #2 nämner. Definiera inte potentiella vänner utifrån vilka deras vänner är, eller vilken familj de kommer från. Med din situation i din familj är det inte konstigt alls att du mår dåligt och har det svårt.

Därför borde du prata med någon du litar på. Så kontakta skolkurator. Det hjälpte mig en hel del, även om det nästan alltid är sjukt jobbigt att vara tonåring oavsett problem hemma eller inte. Det som är så sjukt bra är att vi alla slutar vara tonåring förr eller senare 😃

Jag tror också att det är din familjesituation som är grunden till att du känner så här, och det är något du kommer att behöva ta tag i och bearbeta förr eller senare. Du sa i den tråden att du ville vänta tills du blev 19 och kunde flytta hemifrån, och jag tycker det är lite sorgligt att du ska fortsätta ha det som du har det i flera år till.

Oavsett så tycker jag också det är jätteviktigt att du börjar öppna dig för någon utanför familjen, en skolkurator eller någon på en ungdomsmottagning skulle vara jättebra.

Och under tiden måste du ha lite tålamod med dig själv och vara snäll mot dig, förstå att det inte är dig det är fel på utan din familj som har gjort det svårt för dig i kontakter med andra människor. Och det är något som går att jobba bort med tiden.