Jag har tillsammans och är förlovad med min kille sen 11 år tillbaka. Just nu har vi hamnat i en rejäl kris och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag älskar honom över allt annat. Problemet vet jag ligger hos nig sedan en tid tillbaka har jag haft problem med svåra depressioner till och från, och vårdats på sluten avd ibland under längre tider. Just nu är jag inlagd igen och det var nästan 1år sedan sist, och innan den svackan levde jag ett tämligen normalt liv, jobbade 50%. Jag vet att min sjukdom påverkar alla runt omkring mig, ingen mår speciellt bra och definitivt inte jag. Nu har jag varit inlagd i snart 3v och haft ett besök av sambon, som jag sagt att vill han komma får han gärna göra det och det betyder massor för mig, men jag respekterar att han tycker det är jobbigt och frågar aldrig om han vill. Det är upp till honom Men nu har vi hamnat i ett läge där han utrycker sig att han orkar inte prata med mig, han behöver egen tid och skickar inga meddelanden eller svarar sällan både på sms eller på telefon. Ändå sitter jag bara här och stirrar på telefonen, väntar fast jag vet att jag väntar förgäves. Jag kommer inte heller kontakta honom nu utan låta han få som han vill, har nästan planer på att blockera samtal från honom för att slutar aldrig med en bra magkänsla som tickar och säger att nu lämnar han mig. Han är målet jag kämpar för att få må bättre och komma hem men en svartrullgardin har dragits ner. Tar ut något i förskott? Är det mitt sköra mående som ger mig katastrofkänslor all vår framtid är slut? Han säger att han älskar mig och vi ska ta en dag i taget…. sen får vi se. Jag håller på att pulvriseras inombords. Hur ska jag bemöta honom om han skulle mot all förmodan höra av sig?