När jag jobbade som städerska kände jag mig ofta mer eller mindre idiotförklarad när jag talade om mitt yrke. Precis som om folk förutsatte att man var korkad och inte klarade av något annan. Men detta yrke kräver både social kompetens och förmåga att ta ansvar, så det stämmer ju inte.

Jag kan själv ha fördomar, känner jag. Särskilt mot män i kostym som har tummen mitt i näven och anser sig för fina för grovarbete.

Var faktiskt med om det på jobbet. Jag har tagit steget och sökt in på skola för att jag vill bli personalutvecklare och jobba med konfliktdrabbade grupper och så. Sen får jag höra av en jobbarkompis att någon/några inte tror att jag kommer att klara det för att  jag är "så tyst"!!

Ja, men jag kan ju lära mig, det är ju därför jag ska gå på skolan för att utveckla mig och lära mig!

Det finns ofta fördomar för hur folk är och det beror på deras yrke. Vi som jobbar inom vården har väl stämpeln på oss att vara Kvinnor som sliter och släpar och aldrig klagar …

#1

Men precis! Jag har också jobbat som städerska, men jag kan lova att man bemött mig som natt och dag när jag presenterat mig som advokatsekreterare. Men jag är och har hela tiden varit samma person! Det finns massor av människor som velat etablera närmare kontakt med mig men som aldrig skulle kommit ihåg att jag fanns om jag fortfarande städade Domusrestaurangen eller Länstrafikens kontor.

Som tydligt framgår av mitt inlägg så är jag behäftad med precis samma idiotiska förutfattade meningar. Och jag håller med dig till 100 % - när människor tror sig vara förmer för att de går klädda i kostym och slips tappar jag all respekt.

#2

Jag vill vända på steken - det är väl underbart att du, om du nu är en tyst person som inte gör mycket väsen av dig, tar chansen att lära dig det! Och vem kan bedöma andra människors kvaliteér innan de fått chansen att prova? Och vem säger att man måste höras och märkas för att klara av den typen av arbete?

Nä, lycka till med din utbildning! Det kommer säkert gå jättebra!

Jag tror att allt i grunden handlar om osäkerhet och en vilja att placera in folk i fack för att det blir lättare att tänka då. :)

Själv har jag ju inget yrke alls och har fått gå igenom en kris för att inse att jag måste lära mig vem jag är ändå.

#4

Ja, det är nog så att vi behöver en "bas" att utgå ifrån - det ingår i vår sociala kompetens (kräks på det ordet f ö). Utifrån den kan vi sen ställa "rätt" frågor och gå vidare i vårt trevande kontaktskapande.

Och jag förstår vad du menar - för många är yrket detsamma som identitet. "Jag ÄR snickare", då vet jag… ÄR jag ingenting så… vem är jag då…?

Men vad som ibland är än värre tycker jag är att man sorteras in i inkomstfack! För ÄR du något "fint" inom höginkomstyrket - då ÄR du något i allas ögon. Fast du kanske egentligen är en skitstövel av Guds nåde!

Det är ju så - vissa yrken har högre status än andra. Sen är det viktigt att synas och umgås med den och den, vare sig personen ifråga tillför mitt liv något eller inte. Jag har haft "vänner" som aldrig skulle bemödat mig med en blick om vi mötts idag. För idag är jag stolt, hårt arbetande hemmafru - åtminstone ett par veckor till!

Ytligt, billigt och banalt - och bortsorterade s k "vänner".

Människor förknippar mig väldigt ofta med mitt arbete, det är många gånger som man har lust att skrika rakt ut att jag är en vanlig person också, men många förstår inte det vilket är oerhört jobbigt och tråkigt många gånger.

#5  Tråkigt att du upplevt såna människor! Men jo, jag vet väl hur det är. Det enda jag kan göra är att strunta i dom. Folk får tro vad dom vill. Jag är ändå inte intresserad av såna ytliga personer. ;)

#6 Jaa, tänk om dom visste hur tråkig du var, Elisabeth!! *gömmer sig*

När jag extrajobbade som fotograf så verkade alla bli intresserade och speciellt vissa lärare på skolan började gilla mig mer  och sa jämt till andra elever "prata med Tina, hon jobbar som fotograf på VLT"  (Västmanlands läns tidning) osv.
Nu extrajobbar jag som städerska och sommarjobbade även som städerska i en månad och mötte en barndomsvän en eftermiddag och samtalet lät väl ungefär såhär:
Hon: vad gör du här?
Jag: Jobbar
Hon: Jaha, på VLT eller?
Jag: Nej jag sommarjobbar på mammas jobb, städbolaget.
Hon: Men du städar väl inte?
Jag: ….eh.. Jo?
Hon: Men TINA! Hahaha!!

Hon själv är arbetslös just nu och påstod att hon skulle praktisera hos ett företag där man sorterar och monterar plastbitar och liknande (har praoat där). Jag bryr mig inte så mkt om vad andra jobbar med, man måste ju försörja sig på nåt sätt, och jag tar emot nästan vilka jobb som helst just nu, för att få arbetserfarenhet innan jag tar studenten och söker fast jobb.

Jag har testat på lite olika jobb innan jag hamnade där jag hamnade idag.

Jag började med databiten och jobbade som programmerare, och tjänade hyfsade pengar utan att ha fullständig högskoleexamen (gick en 80 p Kvalificerad Yrkesutbildning). Den lönen jag slutade med där, lär jag inte se röken av på länge.

Jag slutade där samtidigt som jag sökte en utbildning med ungefär ett års antagning i de olika stegen, och under tiden tog jag jobb på ett företag som fyller på läsk, godis, mat, kaffe och choklad i maskiner på företag och skolor. Ca 8.000 kr mindre i lön/månad, men betydligt roligare - jag började träffa människor igen. Det gjorde jag i början som programmerare också, fick träffa kunderna osv. Mot slutet fick man alla jobb via mail och träffade på sin höjd sina arbetskamrater (testade att jobba både på privata marknaden, men även kommunala och det var ingen skillnad utöver lönen).

Idag har jag mitt drömjobb, ett jobb som förvisso inte är värt vatten i mångas ögon - samtidigt som det finns folk som är uppmuntrande när man säger vad man jobbar med. Lönen är ok, men man blev inte polis för pengarna - den saken är säker :o). Det finns många i min närhet som idiotförklarade mig när jag lämnade IT-branschen, dels för att jag tog ett "springojkejobb" som var avsevärt mycket lägre betalt (de tyckte ju att om jag nu ville byta yrke kunde jag jobbat kvar tills jag kommit in på skolan - men jag sökte mig ju även FRÅN ett jobb som jag inte trivdes med - oavsett om det var bra betalt eller inte!). Alla inser inte att det viktiga är att trivas med vad man gör, som några andra sagt här i tråden, så verkar det tyvärr för vissa att vara viktigare med hög inkomst eller "fin status".

Jag tror faktiskt var identitet i mångt och mycket sitter i ens yrke. Ofta speglar ju yrket ens intresse eller vad man är bra på. Jag ska bli djursjukvårdare och det är till 100% ett resultat av hur/vem jag är och mitt intresse. Är man teknisk, praktiskt lagd och gillar bilar så är väl kanske bilmekaniker ett självklart val?

Sen är det ju förstås inte alla yrken som har något med ens intresse eller kunskaper att göra.. kanske jag också bör poängtera så vi slipper missförstånd på den punkten.

Men att bli dömd för sitt yrke tycker jag att är en helt annan sak.. Och om jag uppfattat saken rätt så är det egentligen det ni tycker att är fel? Som sagt.. det man jobbar med ska ju göra en glad. Sen om man är trädgårdsmästare, hästskötare eller it-spcialist är ju faktiskt fullständigt irrelevant.

Tack Sajberlena, jag tror också att det kommer gå jättebra. De är säkert bara avundsjuka, för att de inte vågar ta steget att göra nåt annat!

Alltså om jag fick välja, så skulle min närmaste vänkrets bestå av 1 st målare, 1 st elektriker, 1 st golvläggare, 1 st rörmokare, 1 st glasmästare, 1 st läkare, 1 st massör, 1 st datatekniker, 1 st trädgårdsmästare, 1 st arkitekt och 1 st hårfrisörska.

Och alla de skulle tycka att jag var så snäll och trevlig att de känner att de bara måste hjälpa mig med allsköns saker jag har behov av. *flinar*

Nej, skämt å sido. Men visst definieras man av vad man jobbar med. Oftast är det avgörande för vilken klick av människor man umgås med. Oftast (men inte alltid) är låginkomsttagare vänner, medelklassen umgås med medelklassen och höginkomstagare med dito. Jag tror inte klassamhället är borta helt och hållet, om inte annat sitter det kvar i just sättet vi umgås på.

Vad beror detta på? Det kan bero på intellektuell nivå man befinner sig på, det kan också bero på den ekonomi man har. Hur roligt är det för familj nr 1 som tjänar bra, att inte vännerna i familj nummer 2 kan åka med på resan till Lalandia eller Gröna Lund för att de inte har råd. Hur roligt är det för familj nr 2 att alltid höra om allt roligt familj nummer 1 har gjort? Sådant sår avund och gör att relationen inte fungerar i längden.

Intellektuellt, ja självklart sitter inte intelligensen i om du har skaffat dig akademisk examen eller inte, jag känner akademiker som inte förstår ett enkelt skämt. Men man har olika ambitionsnivåer i livet, många trivs med att jobba som lokalvårdare, och de har andra intressen i livet som de värdesätter mer än bara arbetet. Direktören har sitt flådiga liv, men väldigt lite fritid eftersom han sätter jobbet främst.

Människor är olika, men jag är helt säker på att vi, oavsett om vi vill det eller inte, definieras av vårt yrkesval, helt klart.

Sen är det väl så, att man innerst inne hoppas att alla sysslar med något som dom VILL syssla med, något som dom brinner för. Och då är det kanske naturligt att vi tror att man vill prata om det?

Men tyvärr så tvingas man ibland att jobba med saker man inte brinner för…

Usch ja, de sista sex år som städerska bara avskydde jag. Det berodde på att konkurrensen gjort att tiderna dragits in, vilket medförde att man inte längre kunne göra ett gott arbete. Den dagen jag kom därifrån är en av de bästa i mitt liv. Men det tog som sagt tid, inte alltid så lätt att hitta något annat.

Jag har pysslat med lite av varje. Egentligen så är jag ingenjör..*s*. Bar, restaurang, kassörska, ridlärare, artist, vårdbiträde. Trivs kanonbra med alla dom jobben, eftersom jag inte har nåt fast utan pluggar nu så hinner man med dessto mer..

Jag har aldrig haft ett fast jobb någon längre tid. Längsta jobbade jag på ett vårdhem som timanställd, då funkar jag bäst.

Kan inte förlika mig med tanken att livet ska bestå av ett arbete till största delen. Nej, min frihet den håller jag hårt i.

Jag har haft fasta jobb med jämna mellanrum men det går nåt år, sen säger jag upp mig.

Därmed inte sagt att jag lever på systemet för det gör jag inte, men har hittat min balans i livet. Man kan inte få allt.

Allting är en fråga om att våga och vilja, då hittar man vägar för att slippa hamna i ekorrhjulet, där man lever för 4 eller 5 veckors semester om året.

Yrket har av underordnad betydelse tycker jag. Jag trivs bra med människor ur olika samhällsklasser IFALL personen ifråga har en personlighet som gör att jag upplever människan som intressant.
För egen del är jag nöjd om jag har inkomst till det allra viktigaste o att familjelivet med barnen fungerar praktiskt. Inkomsten i sig spelar mindre roll.

Jag fick frågan på en fest som min man och jag var på i våras .Vad jobbar du med? Jag svarade att jag jobbade inte att jag hade sjukersättning .Ja ha fick jag till svar, inte hur jag mådde eller varför. Sedan kom droppen ,det måste vara jätte skönt att vara ledig hela dagarna ? Jag själv jobbar 45 tim/ per vecka.Jag höll på att tuppa av LEDIG hela dagarna.Jag som har svår smärta och äter starka mediciner.Folk är bra korkade ibland.

Har inte lästa alla inlägg så kanske det redan har nämnts men jag tror att frågan om vad man har för jobb är ett sätt för den frågande att skapa en tillgänglig eller hanterlig bild av mig som person för att kunna ta samtalet vidare. Jag tror inte människor dömer andra efter vad dom sysslar medoch skulle dom göra det så är det väldigt olyckligt!!! Jag kan till och med sträcka mig så långt att påstå att det i vissa fall beror på ett lägre EQ kanske. 

Visst skulle det var a intressant ifall någon frågade vem jag var som person MEN tyvärr så är vi ju inte riktigt skolade för att kunna ta en så direkt fråga tror jag. Själv skulle jag nog tänka att det var en flumig fråga och sedan skapa mig en lite vriden bild av han/ henne som frågar. Känslor i all ära men träffar man ny människor tycker jag det är helt ok att fråga vad man pysslar med. Det är ju ganska naturligt att undra vad man gör av sin tredjedel av livet…

Jag förstår absolut att yrkesbiten är en "inkörsport" till vidare konversation - det är ju som sagt precis den fråga jag själv ställer när jag möter nya människor. Det är ju också ofta den frågan som avgör huruvida vi har gemensamma nämnare eller inte. Kanske har vi samma jobb? Kanske jobbar hon/han med det jag drömt om att få jobba med? Dessutom ger det ju nästan alltid gratis samtalsämne för det fall de tryter… Allt lite beroende på i vilka sammanhang man möts.

Det är nog så som det sägs här; våra yrkesval säger mycket om vem man är, förutsatt att man haft förmånen att få jobba med det man själv valt.

Men om någon skulle fråga mig "Och vem är du då?" så skulle jag bli jätteglad! Och förmodligen skulle jag svara genom att presentera mig med mitt yrke… Suck.

Jag skulle nog bli lIte paff om någon verkligen såg mig djupt i ögonen bara för att visa alvaret och den totala koncentrationen på lilla mig och fråga. -Ulf! Hur mår du IGENTLIGEN? *s* Ujj! Det kan bli en jobbig situation de.. Men om man efter kallsnacket om vad man jobbar med, familjen, semestrar man har gjort och hur man tycker sommaren hitintills har varit*S* så skulle jag absolut uppskatta en mer personlig fråga om vem jag är som person. Men det behövs byggas upp någon forma av relation, en gemensam nämnare som man kan känna sig trygg i tror jag

18# En som jag känner kan inte jobba pga handikappande ångest. Hon är 35 år och sjukpensionär. Hon får stå ut med folk som inte tror att hon är sjuk och går med ångestdämpande mediciner för hon "ser" ju frisk ut. Det är konstigt att folk inte kan visa medkänsla och sympati. Man kan ha olika anledningar till att man inte jobbar, så är det bara.

Det är något som jag förvånas över, att yrken är så viktiga för många. Intressantare fråga man kan ställa är: Vad är din hobby? Dina intressen? Först då kommer man närmare människan.

Själv så har jag jobb som folk avundas. Även om jag just nu är sjukskriven. Det ena yrket som copywriter på reklambyrå och webb. När jag jobbade med det så passade jag inte riktigt in i mallen. Var inte intresserad av att mingla på Stureplan och ta efter jobbet öl. Första arbetsplatsen hade lite svårt att förstå det. Den andra hade samma inställning som jag. Sedan så jobbar jag med säkerhet på konserter. Mycket givande. Och en av anledningarna till att jag älskar det är att alla som jobbar där kommer från alla bakgrunder och yrken. Där det intressanta är vad vi är för människor nu, än andra oväsentliga saker som inkomst och sånt.

Att jag började som copywriter, var för att tjäna pengar på mitt intresse att skriva, inte att umgås med reklamfolk för att det var "trendigt". Något jag aldrig förstod. 

Det jag själv tycker är intressant är att se de som jag växte upp med och umgicks med. Alla har hamnat i den kreativa svängen. Musik, kläder, design, frisörer, reklam, tv, film och så vidare. Lite kul att man tydde sig till dem redan från barnstadiet :-). Och gör de inte det som yrke så gör de det som hobby. Alla älskar djur, vilket jag också gör. Spännande att se kopplingarna från förr till nu. /Vanessa

jag hoppas verkligen inte att identiteten sitter i jobbet, för då är jag gummislusk på heltid…..=/