Se till att gå och aktivera dig och om det ni har är äkta så ser jag inte hur det här ska kunna påverka ert förhållande. Han måste ju få utvecklas också ju:)

Försöklägga dessa negativa tankar och idéer åt sidan :) Ville han vara utan dig skulle ni ju inte vara tillsammans nu :) Det är kanske SKÖNT att "slippa" dig i någon dag, men vad gör då det? Då är han kanske uppladdad och redo att "ta hand" om dig när han kommer tillbaka? :D

Jag känner folk som har arbeten upplagda på detta sätt och deras relation är bättre än någonsin är min upplevelse iallafall. Den där biten att å ena sidan få "vila" från partnern, men å andra sidan även få längta, sakna, tänka på…är också skön och bra för relationen. Jag tror ni kommer uppskatta varandra MER under tidne ni väl är tillsammans, än att han kommer att känna att det vore skönare att vara helt utan dig.

Positiva tankar! :D

Se till att ha saker inplanerade dagarna han är bort. Du ha rju roffe att gosa med de mer ensamma nätterna ;)

#2

Helt rätt lägg alla negativa tankar åt sidan. Jag har varit solokvist i snart veckor min fru är på kurs i England. Utöver jobbsökande och undersöka marknaden för nystartsjobb har jag aktiverat mig för fullt springer 6 km varje morgon och har spelat golf 2 ggr den här helgen. Gå ut promenader och aktivera dig. Tänk framåt  och älta inte negativt.

🎈

Det kommer nog vara jobbigt första vändan men anpassningen kommer snabbt och du kommer se att det inte är så farligt. Passa på och göra de saker du känner att du inte hinner/har ork med normalt när ni träffas jämt och se det som en gåva istället.

Usch vad jobbigt! Specoellt om man inte mår bra! Hoppas det går bra. Ofta klarar vi mer än vi tror.

Min sambo var arbetslös i 2 månder innan han nu kom iväg på jobb i Norge, han åker söndag eftermiddag och kommer hem torsdagkväll (är fem timmars resa mellan). Det är skitjobbigt tycker jag, men tiden tillsammans är desto bättre :) vi gick varandra på nerverna innan, jag gick hemma och pluggade och jobbade lite då & då, så vi sågs ju JÄMT.

Skrev ett PM till dig Anna! :)

Hej och tack för alla svar ni mysiga människor :) jag försöker tänka positivt och vet att det troligen är bra för oss. Hade jag inte trott att det skulle vara bra för oss hade jag sagt nej när han frågade om det var ok. Tyvärr är min hjärna lite två delad :p är bara så nervös och väntan gör mig hjärna knäpp :p. Jag har ju liksom klarat mig fint när mina föräldrar vad borta och jag bodde hemma. Det är också sedan jag blev sjuk. Ett tag var jag hemma i typ 2 veckor helt själv och det gick fin fint. Så egentligen är det inte något konstigt. Jag kan ju liksom mata mig själv. Behöver ingen som håller mig i handen hela tiden. Men när jag väntar och fantiserar om hur det ska bli ser jag värsta scenariot istället för att använda mitt förnuft. Känns nästan som jag går in i nån lärd "hjälplöshet" att jag behöver någon som tar hand om mig och ser till att jag äter, tar mina mediciner, att jag kommer ut. Jag behöver ju egentligen inte det (hoppas jag). Att aktivera mig borde inte bli svårt, egentligen. Har grejer att göra för sambon fyller 25 och vi ska ha ett stort kalas. Har hyrt lokal och allt. Sen behöver jag verkligen städa. Har husvagnen att packa ihop. Hamstern att ta hand om. Mat som ska lagas. Har tänkt göra soppor som han kan ha när han jobbar borta. Kan alltid baka, folk har tjatat om mina wienerbröd i flera år. Min mormor och morfar behöver besökas, julklappar ska köpas och jag ska ut på praktik snart. Räknar med att komma igång om ca 2 veckor eller vänta efter kalaset. Beroende hur det går. Sen väntar hon som är min typ bästa kompis barn som ska komma i oktober. Men sen kommer tankarna. Vem ska säga till om jag går på för hårt? Se till att jag verkligen äter varje dag? Hur ska jag kunna sova utan att ha honom vid min sida. Tänk om något händer honom och jag inte kan hjälpa till. Tänk om något händer mig och han inte finns där. Tänk om jag blir helt isolerad och inte träffar en kotte. Har inte mycket kompisar. Men positivt va det :) det kommer gå bra. Jag kommer få bättre självförtroende och vi kommer säkert ett steg närmre att skaffa barn när jag ser att jag faktiskt kan klara mig själv. Jag kan äta massor av fisk som han avskyr. Åka till Ullared mitt i veckan. Kanske hälsa på mina kusiner i Lidköping. Kommer också hetta till i sängen när han väl är hemma :) mer sen

Mer sex skadar ju ingen :)*

Vet precis hur du känner. Mitt ex jobbade och bodde borta ett tag under vår relation. Han var borta söndag kväll till fredag kväll. Så vi var inte med varandra särskilt mycket. Jag mådde inge bra alls där ett tag, har separationsångest osv. Var mycket tjat om att "kan du inte vara sjuk nån dag, kan du inte pendla istället". Men jag lärde mig leva med det, inget hemskt hände och jag hade mer tid för egna intressen och kompisar. :) Hitta på nån kul grej du kan göra, något kreativt eller annat. Om du saknar honom massor så kan du ju fixa något speciellt tills han kommer hem i slutet av veckan, överraska med något extra mysigt eller så :) 
Försök se allt positivt i det! Vet hur jobbigt det kan kännas, men i slutändan blir allt bra bara man är villig att se det bra i det :)

#9 jo man vänjer sig ju och det är bara tidsbegränsat. Ska försöka hitta på något att göra. I värsta fall kan jag alltid åka upp och hälsa på honom. Jobbar på att se det positiva :) kan ju äta vad jag vill :)

Nu packar han… det gillar jag inte. Kommer gå bra men usch va konstigt det känns