Vad känner du för honom då?

Vill du vara vänner eller mer?

Jag har aldrig ens tänkt tanken att vara annat än vänner. Förut. Och egentligen inte nu heller. Men det känns så underbart när jag får en stor kram. Och jag känner mig så viktig. Burrar in mig vid hans axel/hals och bara njuter. Inte kramar man vänner så?

Jag tror du hittar svaret i dina egna inlägg. Han är som en pappa för dig, något du har saknat. Du vill ha trygghet och värme och stora kramar. han vill något annat. (Om han bara såg dig som en dotter skulle han inte försöka kyssa dig.) Det finns en risk att du gör våld på dig själv och går med på att låta relationen övergå till något annat, för att du längtar så mycket efter den värme han erbjuder. Men gör den det hamnar ni i ett helt annat läge, och det kommer förmodligen att urholka den trygghet du känt och på sätt och vis lära dig att du bara kan få en faderlig kärlek genom att "ställa upp" på kyssar etc. som du egentligen inte vill. Det är en farlig väg att halka in på.

Jag tror du behöver

1) Sörja ordentligt att du inte hade en trygg, närvarande pappa som var något att hurra för, och att det är en brist du inte kommer att kunna kompensera i efterhand.

2) Lära dig att ha vuxna, jämbördiga relationer där du väljer vem du vill vara med utifrån din egen vuxna kärleksvilja och inga andra dunkla motiv.

Om du har råd/möjlighet vore det kanske en bra idé att gå i terapi ett tag. Välj en legitimerad psykoterapeut i så fall.

Det låter rimligt. Allt. Jag har själv tänkt att jag måste passa mig så jag inte gör saker jag inte vill, bara för att det är så skönt med hans värme. Det har känts som att min kropp vill mer och min hjärna bara ropar att det är fel och att det borde vara som förut. Så jag har dragit mig lite undan. Men hur ska jag göra? Kan saker vara mer som förut, om jag säger ifrån på något sätt, eller är det bara att försöka bryta allt? Jag saknar honom (som vi hade det förut) när vi inte träffats på ett tag. Så som vi hade det mår jag bra av honom. Därför är det så jobbigt.

Tack för dina råd, jag tror också att jag måste sörja min dåliga pappa ordentligt, eller jag vet att jag måste och har försökt. Men jag kan inte riktigt komma över det. Vill bara bli ordentligt arg på honom så han förstår hur illa han gjort mig.

Men hur lär man sig ha bra relationer? Skulle gärna bli bättre på det…

Ibland har jag själv tänkt på terapi, för det känns som det är mycket som bara gror i mig och emellanåt bryter jag ihop över saker. Men jag vet inte hur man gör. När allt känns bra tänker jag inte på att kolla upp terapi och när det känns dåligt så orkar jag inte.

#4 Du får nog säga till honom att du känner att du börjar få lite blandade signaler och att du inte vet hur du ska ställa dig till det. Då säger du varken bu eller bä, bara att du inte nödvändigtvis vill gå dit han verkar vilja gå.. I vart fall inte direkt. Kanske att du vill mer sen, men det är då.

Att det är så svårt jämt… Nästa gång vi ses måste jag nog göra något. Om han inte har fattat själv att allt inte känns rätt, vilket skulle vara otroligt eftersom jag inte ens förstått. Vi får se hur han är. Mycket av det här hände förra gången vi sågs (som "jag tycker om dig" och pussförsöket) Och jag blev väldigt ställd. Han fick ett chockat "jag vet" som svar. Kanske läser han mig bättre än jag gör själv och förstår att det blev för mycket…